Gott Nytt År!

Gott Nytt år till den som läser det här. Känns som det var alldeles nyss jag skrev det, men det är ju redan ett år sedan. Ett riktigt bra år önskar jag alla; det kan vi behöva.

Nyårslöften bryr jag mig inte om, men några litterära föresatser kan man ju ha:

Läsa allt av Marguerite Duras

Omläsning av favoriter

Läsa mer poesi

Skriva något riktigt bra själv

Vi ses 2013!

Julklappar

Dessa godingar fick jag i julkapp: All i want for christmas is planekonomi av Sara Granér och Vi ses i Sofo av Lena Ackebo. Härligt.

En annan sak sak jag fick var Flame boy; en brännare att använda när man gör Creme brulée. Vi ska arbeta mycket ihop framöver, Flampojken och jag...

Vi kom över havet

Nu hinner man läsa lite extra och det känns ju alltid bra. En liten roman som jag nyss avslutat är Vi kom över havet av Julia Otsuka. Mycket uppmärksammad bok och jag såg fram emot att få läsa den. Ja, jag tyckte om den. Men jag blev oerhört förvånad när jag började läsa. Detta är en kollektivroman i ordets rätta bemärkelse. Ingen enskild berättarröst finns, istället sköljer en mängd olika röster över sidorna.
   Rösterna tillhör de kvinnor som efter första världskriget reste från Japan för att söka ett bättre liv i USA, som hustrur till japanska män som redan levde i landet. Männen hade förespeglat kvinnorna bekväma liv och utmålade ofta en tillvaro långt ifrån den slitsamma som kvinnorna hade i sitt hemland. Men drömmar är en sak och verkligheten en annan. När kvinnorna anländer till New Yorks hamn inser de att de äldre, slitna män som väntar på kajen är deras blivande äkta makar och att de fotografier av sig själva som männen skickat föreställde dem som betydligt yngre.
   För de flesta av kvinnorna väntar en mycket slitsam, fattig tillvaro, som lantarbetare utan rättigheter, som passopp i restaurangkök eller som hårt arbetande tvätteribiträden.
   Det är en intressant roman om ett stycke historia som i varje fall jag inte visste något om. Det som gör mig lite kluven är just berättarformen. Om, jag säger om, man klarar av att läsa en historia berättad på detta ovanliga sätt finns det mycket att ta till sig. Men det kan vara svårt att få den där närheten som man förväntar sig av romanens berättarröst, när den rösten tillhör så många. Det handlar om en text som hela tiden refererar till "vi"eller "några av oss". Det kan upplevas som flyktigt och undanglidande.
   Samtidigt är det ju som sagt både spännande och gripande med de människoöden som skildras. Så läs den gärna ändå.
  

Ha en bra jul, alla!

God jul igen, till dem som läser det här. På de sätt man vill. Jag hade mycket roligt åt bibliotekarien i DN, som skrev om sin kollega som hänvisade till att de var tre på julafton. "Jag, Jack Daniels och Kalle Anka". Ja, varför inte? Jul kan man fira på många sätt.

God jul och spleen, eller vad ska man skylla på

Så var det jul igen. Och bloggaren har inte hörts av på nästan tre veckor. Hur ska man förklara det? Har man drabbats av vanlig vinterhåglöshet ( på grund av snö, förkylning...) eller helt enkelt av spleen (detta underbara ord som man borde börja ansvända mer)  eller har man helt enkelt varit slö? Hur som helst, det finns inga ursäkter.
   Läst har jag i alla fall gjort. Bland annat uppdrag Sweet Tooth av Ian McEwan. Bra bok av en gammal favorit! Det är 1970-tal i London. MI5, den brittiska säkerhetstjänsten, bestämmer sig för att med kulturens hjälp arbeta mot de vänstervindar som drar fram över världen.
   Serena Frome är en ung och vacker kvinna som, till sin egen förvåning, rekryterats av säkerhetstjänsten. Till en början består arbetsuppgifterna av rutinartade kontorsuppdrag, men snart får hon någonting större att bita i. MI5 bygger upp en verksamhet med mycket generösa stipendier till författare, både etablerade och ännu ej publicerade i bokform, som låter sig duperas och bara tror att de har en osannolik tur. De anar inte att deras verksamhet bekostas av säkerhetstjänsten och att den i sin tur hoppas att författarna, på lång sikt, ska skriva det man önskar.
   På Serenas lott faller universitetsläraren Tom. Han har fått några uppmärksammade noveller publicerade i olika tidskrifter och MI5 hoppas att han, med Serenas hjälp, ska vara av ett material som gjort att stöpa i den form man vill. Serena reser till Brighton, full av pliktkänsla, för att snärja Tom. Vad hon inte räknat med är att de snart blir djupt förälskade i varandra. Men hur ska hon kunna avslöja vem hon är, utan att deras kärlek går sönder?
   Det här är en spännande bok, som naturligtvis handlar mer om litteratur än om säkerhetstjänst. Hur stor makt har egentligen litteraturen, och kulturen, i samhället? Behövs litteratur? Och i så fall till vad?
   Stora frågor i en mycket underhållande roman.

Främlingens barn

Nu har jag läst de nästan 600 sidorna i Alan Hollinghursts roman Främlingens barn. Det kändes inte som om den var så lång. Man flyter fram över sidorna; liksom vaggad  - inte till sömns utan till ett annat, mycket behagligt tillstånd  - av en ovanligt säker hand. Svenska Dagbladets kritiker skrev att Alan Hollinghurst är den bästa romanförfattaren i England idag och det är kanske sant.
   Det här romanen handlar om en dikt och dess upphovsman. Sommaren 1913 kommer den adlige Cecil Valance på besök hos sin vän från Cambridge, George Sawle. Cecil och George är dock inte bara vänner, de är älskande också. Cecil, som redan är känd för sina dikter, påverkar medlemmarna i familjen Sawle på olika sätt. George lillasyster Daphne, sexton år, blir förälskad och vid Cecils avresa skriver han dikten Two Acres, döpt efter familjens gård, i hennes autografblock. Det är dock inte lång stund som Daphne får ha dikten för sig själv. Omvärlden vill läsa och se, och dikten kommer att bli känd i hela England under många år framöver.
   Cecil Valance stupar redan under första världskriget och blir ihågkommen som en stor krigspoet. Innan han dör friar han till Daphne men de hinner aldrig gifta sig. Daphne gifter sig istället med Cecils lillebror Dudley och blir Lady Valance på godset Courley Court.
   Romanen gör sedan nedslag i olika tidsepoker, ända fram till vår egen tid, men handlingen kretsar hela tiden, med olika infallsvinklar, kring Cecil Valance, hans liv och dikten Two Acres. Forskare belyser dikten från skilda håll och frågan är hur den ska tolkas och för vem den egentligen skrevs. Det antas att den är skriven till Daphne Sawle, medan vissa vill påvisa att den egentligen vänder sig till hennes bror George. Finns det en sanning om Cecil Valance, det vill säga hans homosexualitet, och när kan den sanningen avslöjas? Får den avslöjas?
   Det är fascinerande läsning om ett samhälle som förändras och en värld som försvinner. Och det är så välskrivet att läsaren får rysningar av välbehag. Rekommenderas varmt.

Call girl

Vi såg filmen Call girl i helgen. Bra film. Men är det bara jag som undrar om det utgått någon ersättning, eller åtminstone ett tack, till Erik Eriksson (Råttornas vinter) eller Thomas Hellberg (Kopplingen)?
   Jag bara undrar...

Mannen från Albanien

En annan bok kom och trängde sig före Främlingens barn. Mannen från Albanien av Magnus Montelius. En deckare, eller kanske snarare thriller. Fast jag är bibliotekarie har jag svårt med den där skillnaden. Vad är egentligen vad?
   Hur som helst. Det här är en jättebra bok för den som vill läsa något riktigt spännande. Så befriande med något annorlunda, och dessutom mycket välskrivet.
   Det är 1990. En man faller ned från Erstaterrassen i Stockholm och dör. Var det en olyckshändelse? Ett självmord? Ett mord? Passet i hans ficka uppger att han är albansk medborgare och heter Aron Bektashi. Men stämmer det? Av en slump finns två män på olycksplatsen: en uteliggare vid namn Sven Emanuel och bokens huvudperson Tobias Meijtens, en slags loser med en brokig karriär av aldrig avslutade projekt bakom sig. Nu prövar han lyckan som journalist men får mest trista rutinuppdrag. Även en polis som heter Tilas dyker upp.
   På varsitt håll börjar Meijtens och Tilas nysta i vad som hänt och vem den döde mannen egentligen är. Av hans äldre tandlagningar, som håller en hög kvalitet, kan man sluta sig till att han en gång levt i ett annat land än Albanien. Och de albanska myndigheterna förnekar all kännedom om mannen.
   Meijtens jakt på sanning leder rätt in i den svenska maktens korridorer och det är som sagt en mycket spännande läsning. Man vill veta hur det går och vad det hela verkligen handlar om.  

Alan Hollinghurst

Näst på tur att bli läst är Alan Hollinghurst nya roman Främlingens barn. Den ser jag fram emot. Och om man inte har läst Skönhetens linje av samma författare så tycker jag att man ska göra det.

Bekännelser

Jo men, bloggaren har inte hörts av på ett tag vilket beror på att jag varit sjuk (are än vanligt) och inte riktigt orkat med. Men nu är jag igång igen.
   Och när man inte är riktigt pigg läser man ju mest sådant som "bara" är underhållande. Så nu tänkte jag vara lite öppenhjärtig för en gångs skull och ta upp några böcker som jag kanske inte annars skulle ha skrivit om. Den senaste tiden har jag bland annat snabbläst Sandmannen av Lars Kepler. Men den var inte bra. Det finns andra deckare som är så mycket bättre. Tyckte inte ens att den här var så välskriven som de brukar vara; det kanske har gått lite fort. Rekommenderas inte.
   Rekommenderas gör däremot Brobyggarna och Dandy av Jan Guillou. Riktigt underhållande läsning. Hans ambition är väl att skriva 1900-talets historia, och i de två romaner som hittills utkommit om de tre fattiga fiskarbröderna från Norge, som får chans till utbildning och möjlighet att bli något stort, får läsaren vara med på många platser. Från hårt norskt järnvägsbygge vid 1900-talets början, till slitsamt liv i Östafrika och mer mondänt överklassliv i London och på ett engelskt gods. Bloomsbury-gruppen finns med i Dandy, liksom många andra av tidens stora. Om man är på rätt humör är dessa böcker riktigt underhållande läsning. 
   Jag har också läst De korrupta, en deckare av Robert Kviby. Helt ok.
   Sist vill jag hylla en författare som jag aldrig förut läst, det var bara en slump att jag stötte på henne. Annika Sjögren skriver deckare från Härnösand men jag läste den senaste, All vad marken gömmer, och blev glatt överraskad. Just den boken är nog mer att betakta som en slags psykologisk spänningsroman, lite i samma stil som Inger Frimansson. Ett händelseförlopp bekrivs ur några olika männsikors skilda perspektiv. Man vet att det kommer att gå åt helvete men man kan inte sluta läsa. Jag måste läsa hennes övriga böcker ockå. Allt vad marken gömmer är mycket välskriven och, som sagt, spännande!  
  

Torka aldrig tårar utan handskar

Först såg vi teve-serien och sedan läste jag boken. Fel ordning säkert men nu blev det så. Torka aldrig tårar utan handskar är en väldigt bra bok som får en att gråta lite och undra över en tid som känns så nära och samtidigt så långt borta. Det är starkt gjort av Jonas Gardell att berätta den här historien och han gör det fantastiskt bra. Man kan ju bara ana hur det måste kännas att börja gräva i de svåraste minnena. Men det han berättar är viktigt och angeläget och jag ser fram emot nästa bok, som väl kommer snart.
   Säkert beror det på teve-serien och de duktiga skådespelarna också, för personerna och replikerna stannar liksom kvar i en länge. Inte minst porträttet av Paul, den omhändertagande, som firar överdådiga jular med sin nya familj och som förmedlar en helt övertygande värme. Läs den här boken! 

Hemåt

Skollov för dottern och några semesterdagar för mig. Imorgon tar vi tåget uppåt, hemåt. Lite läsning ska släpas med, i vanlig bokform eller på läsplattan. Jag har bland annat Jonas Gardells bok och Ian McEwans Uppdrag Sweet Tooth. Den längtar jag efter att läsa. Han är en av mina gamla favoriter. Tiden och barnet är en av de bästa, tycker jag. Och Främlingars tröst... Kan man tänka sig något mer otäckt än den?
   Nu hoppas vi på lagom kyla och inte FÖR mycket snö.  

Limpan på Brunnsgatan 4!

I förrgår såg vi Limpan på Teater Brunnsgatan 4. Allan Edwalls teater, och Allan Edwalls text också, bearbetad av Martina Montelius. För många år sedan läste jag boken, och sen kom det en film också, med Edwall själv som Limpan. Båda var ju väldigt bra och vi undrade lite hur den här scenversionen skulle vara. Svaret är att den var lysande. Så oerhört gripande. Jag vill uppmana alla som har möjlighet att gå och se. Nu var det Johannes Brost som spelade Sture Charles Lindberg som avviker från vårdanstalten Liljan, där han tvångsvårdas för alkoholism, för att hoppa på ett bra kneg i Södertälje. När det utlovade jobbet inte blir av återvänder han - frivilligt - till Liljan. Men där släpps han inte in, då det visar sig att han infunnit sig på fel tid.
   Johannes Brost är fantastisk som Limpan. Det är stor skådespelarkonst som visas upp på den lilla scenen. Den enda invändning man har, och det är ju som det är med det, är att Johannes Brost helt enkelt är lite för snygg för att egentligen vara trovärdig som den slitne, av livet misshandlade Limpan. Men, som sagt, han övertygar oss ändå. Det var länge sedan man såg något så bra på teatern.
   Har man inte sett Johannes Brost i filmen Avalon ska man göra det också. Scenen där han, en loser och avdankad gammal festfixare som tiden sprungit ifrån, dansar ensam till tonerna av Bryan Ferry är fantastisk. Så mycket sorg och smärta. Så elegant presenterat.  

Läsplatta

Mitt liv som läsare har fått en ny dimension. Jag har skaffat en läsplatta. Och jag tycker så mycket om den. Det går så lätt att läsa, och så fort! Och man kan ligga i soffan och behöver bara hålla i den lilla plattan, inte i någon tjock bok med pärmar som hela tiden vill slå ihop sig.

   Jag är bara inne på min första bok än, och den som har bra syn ser att det är Styckerskan från lilla Burma av Håkan Nesser. Den sista boken om Barbarotti. Men tyvärr, tyvärr, det är inte den bästa. Långt därifrån. Men den är bra ändå. På sitt sätt.

Den okända historien. Goodbye England's rose. Eller?

Till sådant man kanske inte borde erkänna hör att man för femton år sedan såg hela prinsessan Dianas begravning på teve. Jag kunde inte sluta titta. Lyckligtvis var jag ensam hemma och kunde ge mig fullständigt hän. Blommorna. Folkmassan. Bilen med kistan. Charles och prinsarna. Framför allt Charles. Jag tänkte på honom då, undrade hur han skulle klara av det hela. Vid något tillfälle vände han sig mot den minste sonen (Harry?) och det såg ut som om han försökte säga något snällt och tröstande och då kunde man ju tro att han var en alldeles vanlig pappa. Det fascinerade mig. Hur i hela världen skulle Charles veta vad han skulle göra nu? Och sen Elton John. Hur han bara bytte ut Marilyn Monroe mot Englands ros så där och fick det att fungera. Mina tårar rann och det kändes som ett stärkande reningsbad.
   Men tänk om det bara var båg allting? Tänk om det inte var Diana där i kistan? Tänk om Diana i själva verket flydde, bytte identitet, plastikopererade sig och byggde upp en ny identitet någon annanstans?
   I Monica Alis Den okända historien har det gått tio år sedan begravningen. I den lilla småstaden Kensington (!) i USA lever Lydia ett stilla liv med sin hund Rufus. Hon har några nära väninnor som inte vet så mycket mer om hennes bakgrund än att hon kommer från England, att hon lämnat en dominerande make och inte vill bli funnen. Hon arbetar på en hundgård och livet som paparazzi-fotografernas hetaste objekt är långt borta. Så händer det som inte får hända. Av en ren slump dyker en av de fotografer hon "kände" i sitt gamla liv upp i staden. Trots att hon numera ser helt anorlunda ut känner han ändå igen henne och jakten börjar på nytt.
   Det här är en underhållande roman, perfekt för oss som gillar konspirationsteorier. Ärligt talat började jag läsa den för att jag ville ha något lite lättsamt, en bok som är rolig att läsa helt enkelt. Och som en sådan passade den perfekt.   

Samarbete med fluga

Samarbete med fluga och andra noveller av Lydia Davies är en ovanlig bok. Jag blir inte riktigt klok på den. Och det är kanske bra det. Roligt med böcker som man får tänka lite extra på. Den är utgiven av det fina förlaget Sekwa, de som framför allt ger ut kvinnliga, franska författare. Lydia Davies är amerikan och verksam inte bara som författare utan även som översättare från franska. Enligt bokens baksidestext betraktas hon som en nyskapare av den amerikanska novellen.
   Vissa av novellerna är bara några rader långa, andra sträcker sig över många sidor. Det finns inte alltid någon egenlig handling, det handlar mer om ett slags studium av mänskligt beteende. En av de längsta heter Helen och Vi : En närstudie i hälsa och vitalitet. Man får följa två älde damer genom livet, utifrån deras livshållning. Vad de ätit, druckit, hur de roat sig, vad de arbetat med, deras relationer till släkt och vänner; allt i syfte att utröna vad som gjort det möjligt för dem att förbli vitala i så hög ålder. Fascinerande. En annan längre novell, Vi saknar dig: En studie av krya på dig-brev från en fjärdeklass,  analyserar en skolklass brev till en klasskamrat inlagd på sjukhus utifrån en mängd infallsvinklar. Och bokens titelnovell lyder i sin helhet:
   "Jag skrev det där ordet på papperet,
    men han lade till apostrofen."

Jag har aldrig läst en liknande bok.   

Göteborg... Och Lotta!

Jo men, bloggaren blev tvungen att åka till Göteborg i veckan som var. Jag har ett komplicerat förhållande till den staden. När jag gick på BHS i Borås var jag ju där då och då, ibland för att hälsa på en äldre släkting som bodde i en liten etta i innerstan. Och för mig är Göteborg sedan dess för alltid förknippad med minnena av dessa besök. En förvirrad äldre dam i en lägenhet i långsamt förfall, en slags sorg över åldrandet som visade sig i sin dystraste skepnad. Vidare blev jag för två år sedan bestulen på min plånbok när jag och min dotter var där. Inne på ett café hade vi en av mitt livs värsta upplevelser, med en rasistisk, oerhört aggressiv äldre herre som lade beslag på min plånbok och lämnade oss mycket upprörda, rädda och ledsna. Å andra sidan bor en av mina bästa vänner i Göteborg och det var just henne och hennes fina familj vi hälsade på då. Men dottern och jag hade ändå bestämt att vi aldrig mer skulle åka till Göteborg. Men nu blev det inte så. Jobbet förlade en konferensdag där, kombinerad med en dag på bokmässan. Och helt plötsligt satt man på tåget.
   De som känner mig närmare vet att en konferens med anledning av en nyligen gjord organisationsförändring inte riktigt är min grej. Men man får hitta sitt sätt att överleva fast det är svårt. När jag får höra att det är viktigt att "vi alla" vill ha det "kul och crazy" på jobbet osäkrar jag mina inre vapen. När jag får höra om vikten av att det är "högt i tak" undrar jag om den takhöjden även gör att vi ryms där, vi som inte är kul och crazy. Jag vet inte. Det var i alla fall länge sen jag var så trött som när jag satt på tåget hem.
   Bokmässan hade jag sett fram emot eftersom det var många år sedan jag var där. Men jag fick inse att inte heller mässor är min grej. Det var för varmt, för trångt, för stressigt. Dock hittade jag en monter där de bjöd på choklad och lakritsbåtar. Just det. Giggis favoritgodisblandning. Jag gjorde slag i saken och blev medlem i Ester Ringnér-Lundgrensällskapet. Det har jag tänkt på länge men det har aldrig blivit av. Förrän nu. Någon dag ska jag skriva om Lotta-böckerna och allt de har betytt för mig!      

Caribou Island

Hur förändras man som människa genom åren som går och hur klarar man av att behålla även sina gamla jag, dem man en gång var? Är det överhuvuvdtaget möjligt? Vad har vi för trådar bakåt i våra liv? Hur hänger vi ihop med oss själva, om vi nu gör det? Jag läste en bok som fick mig att tänka extra mycket på det här. Det är i och för sig frågor som alltid intresserar mig men nu blev de aktualiserade. Så jag försökte gå tillbaka och placera mig själv i dagar som inte längre finns.

Tio - jag är tio år och det är en vinterdag. Jag och min syster och jordgubbsprinsessan, vår bästa vän, har just kommit in och tagit av oss våra varma ytterkläder. Det är sen eftermiddag och mörkt ute men än är det inte dags att äta. Jordgubbsprinsessan kan stanna en stund till innan hon går hem till sig. Vi sitter på golvet i vårt rum. På det lilla elementet, där man inte får hänga något, har vi gillrat upp våra blöta vantar. De där hårda snöklumparna som sitter fast i yllet börjar smälta och det droppar lite på golvet. Det luktar blöta Lovikkavantar. Vi vet det inte själva men vi är ju lyckliga nu. 

Tjugo - jag är tjugo år och hemma i min lägenhet som många avundas mig bara för att den ligger mitt på gågatan. Det är kväll och jag är trött för jag arbetar hela dagarna i hemtjänsten. Gamla tanter kräver mig och nästan kväver mig. Det finns ett fönster i min lägenhet och jag ställer mig där och tittar ut. Nere på parkeringen ser jag min gamla pojkvän lägga armen om en ny flickvän innan han låser upp sin bil och de sätter sig.  Vi bor grannar, men det var inget jag visste om när jag flyttade in i lägenheten som egentligen är min pappas. Av alla hus i stan så hamnade vi i samma. Jag ser dem åka iväg. Jag är glad att det inte finns någon där som kan fråga vad jag känner.

Trettio - jag är trettio år och stiger av bussen som jag tar varje dag efter jobbet på biblioteket. Det är vinter och fullständigt kolmörkt ute, förutom snön som lyser upp lite grann. Jag har alltid en ficklampa i väskan och tänder den när jag försiktigt går över vägen mot brevlådorna på andra sidan. Jag klämmer fast posten under armen och lyser mig vidare mot den lilla vägen som svänger upp mot huset. Det är halt, väldigt halt i backen. Ibland, ganska ofta, tänker jag att jag hellre skulle vilja bo i stan istället för mitt i skogen.

Fyrtio - jag är fyrtio år och stiger av en annan buss. Jag går upp för en annan backe, mot ett annat hus. Huset ligger på en fin ö i Stockholms skärgård och det är där jag bor nu. Jag vet att jag har det bra men jag kan inte göra något åt det tomma som har bosatt sig inne i mig. Jag lever med det.

Femtio år - jag är femtio år och det är en lördag mitt på dagen. Min man och jag ska gå på bio. Vi håller varandra i handen, det brukar vi göra. Båda vet vi en hel del om nåd, man kan nog kalla det så. Vi vet en del om annat också. Men nåden, de där ögonblicken som sänker sig över en, överskuggar allt. Allt.

Caribou Island av David Vann är den roman som fick mig att tänka på det här. Jag har aldrig läst något av honom förut och det här är den första bok som översats till svenska. Men han räknas visst till de stora i USA. Och det kan jag förstå.
   Romanen utspelas i Alaska, vid sjön Skilak. Där har det medelålders paret Gary och Irene levt i stort sett hela sitt vuxna liv, fast det inte direkt var meningen att de skulle bli kvar när de en gång kom dit som unga. Deras barn är vuxna och som så många andra frågar sig Gary och Irene vad som är meningen med allt. Irene har just pensionerats från sitt arbete som förskollärare och Gary, som en gång skulle dokorera på fornengelska, har överlevt som fiskare och mångsysslare trots att han inte är vidare praktisk. Nu vill Gary förverkliga en dröm, att bygga en timmerstuga på ön Caribou Island. Irene vill inte det men hittar inget sätt att förmedla det till Gary. Hans tanke är att de ska bosätta sig på ön och leva ett liv i symbios med naturen. Hon är helt övertygad om att när stugan väl är färdigbyggd kommer han att lämna henne.
   Trots att Irene insjuknar i en svår, oförklarlig huvudvärk påbörjar de sitt bygge. De sliter med att frakta stockar i båten över till ön och för varje spikslag de slår i sin rangliga stuga krackelerar det de en gång hade. Irene tänker på det som har varit och på vilka de har blivit. Har Gary någonsin älskat henne eller är hon bara någon som fanns till hands i brist på något annat? Har de byggt ett liv tillsammans för att det bara råkade bli så? Vid vilken tidpunkt i deras liv var de som närmast varandra? Har de någonsin varit det?
   Man får även följa deras barn, Rhoda och Mark. Rhoda lever med tandläkaren Jim och drömmer om ett tryggt liv med barn, värme och närhet men skräms av att bevittna sina föräldrars äktenskap och moderns pågående sönderfall.
   Svart, svart men oerhört bra.
  
     

   

Försmådd

En av mina favoriter är Hans Gunnarsson. Framför allt gillar jag hans noveller. Några av dem är helt otroliga. Livsledan, sorgen, en oväntad närhet till någon annan; i hans noveller finns det mesta.
   Men den senaste boken är romanen Försmådd, som jag nyss läste ut och blev mycket förtjust i. Ingvar är en historielärare som arbetar på övertid eftersom han fyllt sextiofem. Men än så länge efterfrågas hans tjänster och kontraktet förnyas en termin i taget. I bokens början är Ingvar relativt nöjd med sin tillvaro, även om hans kollegor på skolan inte har mycket att ge. Ointressanta samtal utan djup och substans är vad som erbjuds i lärarrummet, enligt Ingvar själv. Men ett undantag finns. Stina, skolans rektor, finner nåd för Ingvars kritiska öga och en fredagskväll får han plötsligt för sig att cykla över och ringa på hennes dörr. Officiellt för att erbjuda Stina möjlighet att läsa en av honom själv skriven essä. Det blir början på Ingvars fall.
   "Men Ingvar! Vad gör du här?" säger Stina när hon öpnar dörren. Och den repliken upprepar hon sedan boken igenom, för Ingvar är inte den som ger sig eller känner av några subtila vinkar om att hans sällskap inte skulle vara önskvärt. Han får för vana att cykla över titt som tätt och lyckas också övertala Stina att låta honom sköta blomvattningen när hon reser på sin årliga tripp hem till släkten i Finland. Utrustad med nycklar får han tillträde till hennes hem och kan utforska hennes liv och hemligheter i lugn och ro. Han tycker inte att han gör något fel, han råkar bara titta lite här och där. Men hans nyfikenhet på Stina stillas snart, om än inte på det sätt han önskat. För i en skokartong, förvarad under hennes säng, finner Ingvar bevis på att Stina inte är den han tror. Och någon släkt i Finland har hon nog inte. Den medelålders rektorn har en annan sida och Ingvar känner sig lurad. Försmådd. Hans tillvaro börjar slira och spårar så småningom ur.
   Det roliga med den här berättelsen är hur man långsamt förstår att den bild som Ingvar målar upp av sig själv inte riktigt överensstämmer med verkligheten. Men det är inget han själv inser. Inom sig är Ingvar övertygad om att hans sanning är den som gäller och att de andra, de besvärliga människorna runt omkring, det är de som har fel.
    

Innan jag brinner

En märklig bok som jag tyckte mycket om är Innan jag brinner av Gaute Heivoll. Egentligen vet jag inte varför. För vad handlar egentligen den här romanen om? Om författaren Gaute Heivoll som återvänder till sina barndomstrakter i Finsland i Norge. Hans ambition är att skriva en roman om vad som utspelades i bygden under några månader år 1978. Samma år som han själv föddes. Den dag han döptes greps den pyroman som hållit människorna lamslagna av skräck. Det framgår tidigt i romanen att det är själva brandmästarens son, Dag, som är den skyldige. Dag, som var sina föräldrars stolthet och som spåddes att bli något stort. Men när han återvände, i förtid, från sin militärtjänstgöring var han annorlunda. Modern Alma tyckte ibland att hon såg ett annat ansikte växa fram och för en kort stund täcka sonens ansikte, ett ansikte hos någon som hon inte alls kände.
   Gaute redovisar noggrannt händelseförloppet, han samtalar med de gamla som finns kvar och tar del av det teve- och tidningsmaterial som finns. Och samtidigt som han skriver pyromanens historia skriver han sin egen. Det finns stora likheter mellan Dag och Gaute. Båda växer upp som enda barnet till kärleksfulla föräldrar. Båda känner en sorts utanförskap, som för Dags del slutar i katastrof och för Gautes att han så småningom hittar sin egen väg att gå. han ska bli författare. Men vem eller vad avgör vem som blir en vinnare och vem som blir en förlorare? Vad är det som formar oss till de vi blir?
   Läs den här romanen. Det är en fascinerande historia om barndom och om att växa upp. Om urspung och avstånd, om vad som formar våra liv.

The beginner's goodbye. Anne Tyler

För ganska många år sedan nu hade jag "chansen" att få åka på en bibliotekskonferens i Washington. Utåt var jag glad och påtalade hur tacksam jag var för en sådan möjlighet. Inuti mig var jag obekväm och ledsen och ville inte alls åka. Men jag var relativt nyanställd och det gällde bara att visa sig från sin mest positiva sida. Så en morgon var det dags att bege sig till Arlanda och sätta sig på planet. Efter en lång flygresa var vi äntligen framme. Jag satt i taxins baksäte och önskade att jag var någon annanstans. Då tittade jag ut och såg att det var skyltat mot Baltimore. Baltimore! Det var inte särskilt långt, vad jag kunde förstå, och jag insåg att hon var nära, närmare än hon någonsin mer skulle vara. Vem då? Anne Tyler så klart. Min favorit, den största. I intervjuer har Nick Hornby ofta refererat till Anne Tyler som sin favoritförfattare. Visst, han skulle önska att det var någon annan, lite coolare, lite svårare. Men det är Anne Tyler. Och jag förstår honom. Det finns ingen som hon, ingen som förstår människor på samma sätt och kan beskriva dem så som hon gör. Och jag blev lite styrkt där i taxin när jag tänkte på henne. Hon skulle ha förstått mig också. Hon skulle veta att det finns människor som bara inte vill och klarar av att delta i en konferens i Washington. 

   Vad är det med Anne Tyler som gör henne så unik? Hennes böcker är inte svåra; det handlar inte om några stora dramer utan det är livet, det vanliga livet som rullar på. Och personerna i hennes böcker har ofta en sak gemensamt, tycker jag. De vet egentligen inte hur de har hamnat där de är. Det var kanske inte det de ville, eller hade tänkt sig men det var så det blev. Och en dag drabbas de av en insikt om just detta. Är det här jag? Vad gör jag här, ihop med de här människorna? Ofta är det just en insikt och inte mer och livet strävar vidare. Ibland gör de något, som Delia i Utan bagage. Hon lämnar sin familj på stranden och bara fortsätter gå, till en annan stad där hon långsamt bygger upp ett nytt liv. Min favoritscen är när hon går in i en affär för att köpa något att ha på sig; hon kommer inte långt i sin mans badrock. Hon provar en klänning som hon är säker på inte alls ska passa henne. Men när den glider på hennes kropp och hon ser sig i spegeln ser hon sig själv inuti i en stram, grå pelare. Hon har blivit en annan och samtidigt den hon var menad att vara. Men sig själv kan man inte gå ifrån i längden och verkligheten smyger sig på henne så sakta. 

   Jag har många favoriter bland Anne Tylers persongalleri. Cody i Restaurang Hemlängtan, Justine i Den andre brodern, Ian i Arvet efter Danny. Och fler, många fler.

   Nu har jag just läst ut hennes senaste roman, The beginner's goodbye. Aaron är en ung änkling som försöker lära sig att leva igen, efter det att hans fru dött i en tragisk olycka då ett träd föll över deras hus. Välmenande råd och omtänksamma omhändertaganden gör honom bara illa till mods. Han flyttar motvilligt hem till sin syster medan huset renoveras. Varje dag tänker han på Dorothy, sin döda hustru. Och en dag kommer hon tillbaka. Plösligt finns hon där igen och de får en ordlös kontakt där konversationen flyter mellan dem fast inget sägs högt. Aarons liv får ny mening och hans letar alltid efter Dorothy i folkvimlet. Deras historia återberättas i romanen och där är det typiska för Anne Tyler igen. Aaron och Dorothy visste aldrig hur de skulle göra. Hur är man en del av ett par, hur gör man i en relation? Hur kommer det sig att alla andra verkar veta och kunna sånt? Aaron vågar till slut släppa fram också de svåraste tankarna och mest komplicerade känslorna.

   The beginner's goodbye är en sorglig och samtidigt hoppingivande bok om sorg och förlust men också om att hitta tillbaka. Till något annat. Till sig själv. Jag tyckte mycket om den.

   Och ja, jag kom hem från Washington som jag skulle. Tur det, för bara en månad senare senare var det 11 september 2001.      

Tillbaka

När vi var i Jämtland senast fick jag en bok av mina släktingar, en bok om trakterna kring Storsjön. Eftersom jag, antog de, aldrig kommer att flytta tillbaka och det kan vara bra för mig att komma ihåg hur det ser ut där uppe. Som om jag skulle kunna glömma det. Och nej, jag kommer nog förmodligen aldrig att flytta tillbaka, det finns inga sådana möjligheter och inte vill jag det heller.
   Men jag blev sittande länge med boken i förrgår. Bland annat var det en bild på en häst och släde i snön som fick mig att börja tänka på när min syster och jag var barn. Vi åkte också häst och släde ibland, när vi skulle hälsa på hos farmor och farfar och det var vinter. Det fanns nämligen ingen väg till deras lilla gård. Inte förrän 1975 blev det väg dit, hur konstigt det än kan låta. Så på vintrarna åkte vi med bil så långt det gick, sen gick man ner till strandkanten och väntade på farbror Olle som kom körande på isen. Första tecknet på att han närmade sig var när man hörde ljudet av bjällrorna. Och min syster och jag bäddades ner bland fällar och man frös inte, hur kallt det än var ute.
   På sommaren kom han i roddbåt istället. Vi plockade näckrosor, om vi hann med. Först få grepp om en våt blomma, sen hålla ett stadigt tag om den och försöka få med stjälken vid nästa årtag. Och allt det här finns kvar så starkt i mig.
   Tänkte på det igår kväll, när vi hörde Lars Winnerbäck på Gröna Lund. En mycket fin kväll. Barndomen bär vi med oss hela livet. Och vissa av oss, tror jag, uppever den starkare än andra. Vi vill kanske tillbaka ibland fast vi vet att det inte går.
   "Söndermarken jagar mig men jag är inte där"... 

Och apropå Ekelöf

Jag är givetvis hemskt orättvis nu, men jag har alltid tyckt att det finns en sak med författaren Peter Mosskin som slår det mesta, och det gäller inte hans egen litteratur. Nej. Men hans mostrar var båda gifta med Gunnar Ekelöf. Först den ena, sen den andra. Fascinerande...

En diktares kompost

Jag tycker oerhört  mycket om Gunnar Ekelöfs poesi. Egentligen "förstår" jag väl kanske inte så mycket av den, men samtidigt gör man ju det. Det finns någonting där; formuleringar, strofer som går rätt in i hjärtat. 

   En diktares kompost : om Gunnar Ekelöf av Johan Cullberg är en fascinerande bok. Han berättar om Gunnar Ekelöfs barndom och uppväxt och hur upplevelserna formade honom och gjorde honom till en av de största diktarna. Pappan var svårt sjuk i syfilis och dog när Gunnar Ekelöf var bara åtta år. Till mamman hade han sedan hela livet ett komplicerat förhållande; han kände sig utkörd från sitt hem då hon så småningom gifte om sig och som vuxen anklagade han henne för känslokyla. Johan Cullberg berättar och visar hur Gunnar Ekelöfs smärta var grogrund för hans diktning och menar att det bara var i dikterna, i det djupare skiktet, som Gunnar Ekelöf klarade av att bearbeta sina minnen oc sin historia. De självbiografiska texter han arbetade med gick aldrig på djupet. 

   En riktigt fin bok för den som är intresserad av Gunnar Ekelöf. Man får även veta mycket om hans liv som vuxen, om äktenskapen, depressionerna och skapandet. 

      

I väntan på läsning

Lördag eftermiddag. Jag borde börja med maten...

   Så här ser det ut på vårt matbord just nu. En fin liten hög med böcker som väntar på att bli lästa, av mig, mannen eller dottern. Förutom de norska, de har mannen redan läst.

   I högen återfinns: Tårtkalas : smarrigt och roligt till barnkalaset, Min kamp 1 och 3 av Karl Ove Knausgård, Gideons ring av Carin Gerhardsen, The beginner's godbye av Anne Tyler, Recept för en flygtur av Anna-Lena Hedman, Hallon och bensin : diktantologi i Brombergs serie Blå blixt, Laglöst land av Håkan Östlundh, Det förlorade landet av Göran Rosenberg, En diktares kompost : om Gunnar Ekelöf av Johan Cullberg samt Änkans bok av Joyce Carol Oates.

   Men jag ska givetvis börja med boken om Ekelöf. Så klart ska jag det.

Drinking closer to home

Drinking closer to home av Jesscia Anya Blau är en bok som jag haft i min ägo i drygt ett år, tror jag. Samma författare skrev också The summer of naked swim parties, en fantastisk bok som jag har skrivit om här. Vet inte varför jag sparat denna så länge. Den är precis lika bra!
   De vuxna syskonen Anna, Portia och lillebror Emery återvänder till Santa Barbara i Kalifornien när deras mor Louise fått en allvarlig hjärtinfarkt. Ingen vet om hon ska överleva och de tre, samt Emerys sambo Alejandro och fadern Buzzy, delar sin tid mellan sjukhuset och föräldrarnas villa Casa del Viento Fuerte. I huset fnns även ett stort antal hundar och katter. Utlämnade åt varandra i en oviss väntan försöker de få tiden att gå. De städar upp Louises ateljé, väl medvetna om att modern skulle få ett raseriubrott om hon visste vad de gjorde. Vartannat kapitel beskriver nutid, vartannat skildrar syskonens uppväxt i en minst sagt okonventionell familj. Ibland vet man som läsare inte om man ska skratta eller gråta. När Anna och Portia är ganska små och Emery en baby meddelar Louise en dag att hon säger upp sig. Uppsägningen avser skötseln av barnen och hemmet och flickorna får i uppdrag att ta över. Sköta lillebror, städa, tvätta kläder och laga mat. Louise vistas i sin ateljé där hon målar och skriver poesi. Fadern Buzzy arbetar som advokat på ett liet kontor.
   Flickorna gör vad de kan och konkurrerar ofta om att få ta hand om sin bror. Portia är den som vinner den kampen, medan matlagningen faller på Annas lott. Städar gör ingen. Endast en gång om året, när Buzzys föräldrar ska komma på besök, hjälps hela familjen åt att göra huset skinande rent. Anna skäms ofta över sin familj och gör vad hon kan för att inget ska märkas. Hon håller sig själv och sina kläder rena. Men när syskonen blir äldre är det Anna som får de största problemen. Hon drabbas av anorexi och är också inlagd på behandlingshem för sexmissbrukare. Hon tar också de flesta droger som finns, både alkohol och annat. 
   Emery räknas som den mest begåvade och klarar sig bra i skolan. Han är populär bland flickor men undrar ibland varför han inte känner någonting inför alla de vackra, sympatiska unga kvinnor han umgås med. En absurd och mycket rolig scen är när han för första gången ska ha sex med sin flickvän. Det går, på något sätt, men Emery är sedan djupt tacksam när hon tycker att de ska vänta några veckor till nästa gång. När han som vuxen meddelar sin familj att han är homosexuell är det ingen av systrarna som blir förvånad.   
   De tre syskon som möts vid sin mors sjuksäng är på olika sätt märkta av sin barndom och bär på egna prolem. Emery och Alejandro väntar på rätt tillfälle att be någon av Emerys systrar att donera sina ägg till dem. Portia har just blivit lämnad av sin man och har svårt att finna fäste i tillvaron. Anna är gift men har en rad älskare vid sidan om. Och alla reagerar de starkt när pappa Buzzy meddelar att det finns en annan, yngre kvinna i hans liv.
   På många sätt påminner den här boken om den förra, The summer of naked swim parties. Här finns också en kvinna som inte uppför sig som andra mammor. Hon röker marijuana (som Buzzy odlar åt henne i en undanskymd del av trädgården), badar alltid naken och tycker inte om barn. Här finns barn - och vuxna - som ändå gör så gott de kan utifrån de omständigheter som ges. Det är en mycket underhållande roman, humoristisk men också svart och sorglig. Det speciella är att man gillar de här människorna så mycket, med alla fel och förtjänster. Man saknar dem när boken är slut.                     

Friheten förde oss hit

En riktigt bra roman som jag nyss läste ut är Friheten förde oss hit av Gunnar Ardelius. Det är 1960-tal och en svensk familj reser till Liberia för att fadern Hektor fått arbete som personalchef på gruvbolaget Lamco. Vad hustrun Margret och den sjuttonårige sonen Mårten ska göra på dagarna är mer oklart. Margret sörjer sin älskare i Sverige och Mårten saknar sin flickvän Laura. Det är en på många sätt olycklig familj som möts av hettan och det främmande i det nya landet. Och det som skavde hemma i Sverige växer till större sår på denna plats. 

   Margret kämpar för att finna sin plats bland de andra sysslolösa fruarna i villaområdet där de bor. Hektor förväntas visa handlingskraft i sitt nya arbete och sonen Mårten upprörs av och reagerar starkt på de svarta gruvarbetarnas arbetsvillkor. Föräldrarna ser med oro på hans vänskap med Ormpojken, deras "boy" och trädgårdsarbetare. Den tanke på jämlikhet som kanske var självklar hemma i Sverige blir till något annat i Liberia.     

   Främlingskapet finns där hela tiden, mellan de vita cheferna och de svarta arbetarna men också inom familjen, mellan de tre som borde höra ihop men inte gör det. Det är en lysande skildring av ett äktenskap i sönderfall och en familj som krackelerar.

Kärleken gömmer minnet

Imorgon är det dags att resa igen. Hem till Jämtland den här gången, för några dagar bara. Hem och hem, det där kan man ju diskutera och det har jag redan gjort i den här bloggen. Men för mig är det så. Jag säger hem till Jämtland och hem till Stockholm. Det hem som representeras av Jämtland tror jag på något sätt går djupare; det handlar om mer, om något annat. Om det landskap som bidragit till att, på gott och ont, forma en till den man är. Man har den där täta granskogen och de där byarna i sig, vare sig man vill eller inte.

   Och apropå det så läste jag för en tid sedan Ola Nilssons senaste bok, Kärleken gömmer minnet. Den kallas för den avslutande delen i trilogin om människor från en liten norrländsk by. I denna bok har dock de tre huvudpersonerna och barndomsvännerna lämnat byn för ett liv i staden. Stefan, Arvid och Mirjam delar något, en slags svärta som kanske är ett arv från uppväxten, från tiden där uppe. De dricker tillsammans och sörjer den döde konstnären Eskil som Arvid, som själv är konstnär, stod mycket nära. Mirjam är författare med skrivkramp och vad Stefan gör framgår väl inte riktigt. 

   Nej, man får inte veta mycket om huvudpersonerna. Flera recensenter skriver att alkoholen är ett genomgående tema i de tre böckerna och det stämmer. Man dricker, ensam och tillsammans med andra, och det är ganska tydligt att man gör det för att man måste, för att behovet av att döva något, det där som  alltid finns där och bultar långt inne i en, är så stort. Egentligen har jag svårt att förklar varför jag tycker de här böckerna är så bra. Det handlar om sorg, rotlöshet och smärta. En smärta som liksom är inbyggd i personerna, som om det redan från början finns något som hindrar livet från att vara och bli det det skulle kunna vara.

   Läs Ola Nilsson!        

Hemma

Hemma igen efter en jättefin resa. Det var varmt på Rivieran. Men det fanns ju glass, coola drinkar, en fin strand, parasoller och ett klarblått hav att svalka sig i. Underbart. Och det var en märklig känsla att traska i sina ungdomsspår. Lite sentimentalt, jo så var det ju. Vart tar tiden vägen och allt det där.   

   Jo men, på bilden firar bloggaren sin 50-årsdag i Monaco. Ena dagen är man femton, och plötsligt har det gått trettiofem år till.

   Jag fick en bok av min man. The complete stories av Flannery O'Connor. Hon är en av mina stora favoriter. Bra att semestern inte är slut än. Nu ska jag fördjupa mig i noveller av en av de största. Det finns en som jag nog skulle kunna utnämna till den bästa novell som jag någonsin har läst. The lame shall go first (De lama skola gå som de första). Den som inte har läst den borde göra det. En fantastisk novell om en man och hans son. Om sorg och missriktad kärlek, om avgrundsdjup mellan människor som borde stå varandra nära.  

Till Rivieran

Imorgon är det dags igen. Vi åker till Alassio på italienska Rivieran. Bara hunden får stanna hemma. Vi tar flyget till Nice och sen tåget vidare. Konstig känsla. Senast jag var i Alassio var sommaren 1976 och 77. Det var mamma, min syster och jag som egentligen inte alls hade råd att resa på sådana semestrar men nu blev det två veckors charter (det gick charter dit på den tiden) och vi sparade, gnetade och slet för att få ihop till dessa resor. Uppoffringen för min syster och mig bestod mest i att vi avstod från chips, godis och läsk och istället la undan dessa pengar tll resan. Vår ensamstående mamma försakade nog betydligt mer, det är jag övertygad om så här i efterhand. Men vi hade det så fint och trevligt, det var därför vi bestämde oss för att resa dit sommaren efter med. Vi bodde på ett stiligt hotell med helpension och eftersom jag var matglad redan då var det något jag uppskattade mycket. Pasta, kalvkotletter, allt var gott. Och efterrättsvagnen som rullades in efter varje middag var fullastad med goda saker som tårta och creme caramel ( till mig och min syster) och fin gorgonzola (till vår mor). Jag har alltid velat resa dit igen och nu får jag göra det. På torsdag har jag högtidsdag och det känns stort att få vara där då. 

   Ett bra lästips så här mitt i sommaren: Huliganerna kommer på besök av Jennifer Egan. En smart och underhållande bok om en skivbolagsdirektör och hans assistent. Och om alla människor runt omkring dem, i olika skeden av livet. Den som är en bifigur i ett kapitel kan vara huvudperson i nästa.Jag tyckte mycket om den här boken.

   Nu väntar det goda livet i Italien! 

Agaat

När jag läste klart Agaat av Marlene van Niekerk befann jag mig alltså på semester i en mysig stuga omgiven av dem jag älskar mest: mannen, dottern och hunden. Och kontrasten mellan vår fridsamma tillvaro och det liv som levs i romanen kändes så stor. Det här är en fantastisk roman, väl värd alla lovord som strötts över den.

   Milla de Wet ligger på sin dödsbädd hemma på den egna farmen Grootmoedersdrift i Sydafrika. Det är år 1996 och den som sköter om Milla är den snart femtioåriga Agaat, som levt nästan hela sitt liv med Milla och hennes familj. Men vem är egentligen Agaat? En slags adoptivdotter, ett fosterbarn som från början fungerade som ett substitut för den barnlösa Millas längtan efter ett biologiskt barn. Agaat, som är svart, blev hämtad från sitt eget hem av Milla när hon var fem. Hon var då svårt misshandlad och hade ett handikapp, en förkrympt och nästan förlamad arm. Genom Millas dagboksanteckningar får man följa deras gemensamma historia, hur Agaat från början erbjuds omsorg och utbildning och nästan räknas som en i familjen. Millas man Jak är dock hela tiden motståndare till idén att ta sig an Agaat. Och när Milla efter många år äntligen blir gravid och föder sonen Jakkie omvandlas Agaat till barnsköterska. Hon förvisas från huset till ett eget rum i en barack på gården och blir en tjänare. Från den dagen måste hon alltid bära vita klänningar och en styvstärkt hätta på huvudet. 

   Jakkie växer upp med två mödrar, en vit och en svart. För det är Agaat som står honom närmast, får del av hans förtroenden och hans kärlek. När han växer upp och så småningom lämnar farmen blir förlusten stor, för de båda kvinnorna och för fadern. Alla tre har de, om än på olika sätt, förhoppningar om vad Jakkie ska bli och vem han ska vara. 
   Det här är en brutal roman om makt; om ett lands grymma historia speglad genom två kvinnors inbördes relation och det är suveränt berättat. Man läser och har svårt att sluta. Maktkampen mellan Milla och Agaat utvecklas och invecklas genom åren. När Milla ligger i sin sjuksäng, förlamad och totalt beroende av Agaat, summerar hon sitt liv och rannsakar, delvis, sig själv. Och Agaat, som i alla år skött sitt arbete på farmen exmplariskt, sätter nu en ära i att vårda sin fostermor och arbetsgivare så pefekt hon bara kan. Men nu är det hon som bestämmer och sätter gränser och den grymhet hon själv utsattes för under sin uppväxt på farmen kan få återspeglingar i nuet, om än subtilt. Kanske vill hon inte alltid förstå vad Milla för stunden behöver, kanske blir den där tvättningen av Millas kropp inte så mjuk alla gånger. Och man känner sorg när man läser. För vad händer i den ständigt förtryckta? Hur skapar man ett eget liv när man inte är fri? Och var ska Agaat göra av sitt hat och sitt beroende?
   När Agat som liten flicka frågar Milla om hon är hennes barn får hon det grymma svaret att nej, du är min lilla apa. Och när Milla till sist inser vad Agaat betyder och vad hon utsatt henne för är det för sent, alldeles för sent.
   Läs den, det är den bästa bok jag läst på mycket länge.           

Semester

Bloggaren har redan påbörjat sin semester och hunnit med en vistelse i en hyrd stuga utanför Katrineholm. Mycket fint. Många böcker släpades med, men två blev lästa också. Kommer snart mer om dem. Märklig känsla att vara på landet. Och då syftar jag inte på hösnuvan och alla bett av mygg och knott. Det är sådant man får ta. Jag har bott på landet i många år, även som vuxen, även om jag inte kan räknas till kategorin naturmänniska. Men det är något visst med det hela ändå; att bara kunna öppna dörren och gå direkt ut i gräset. Men en vecka var precis lagom för mig. Att bo permanent på landet innebär ju att alltid, alltid oroa sig för vad som kan hända. Vattenledningar som fryser sönder, en brunn som sinar. Och det vill jag aldrig mer uppleva. Men att hyra, så här. I en vecka.. Den allra finaste lilla stuga. Det var fint. Och att sedan få åka hem till stan igen. Det var också bra.    

10-tal

Det nya numret av tidskriften 10-tal har kommit ut. Jag fick den idag, så jag kan inte skriva så mycket om den. Men läs den. Läs hela. Och gärna sidan 97 till 108.

Känslan av ett slut

En riktigt bra bok, på ett sätt som är svårt att definiera, är Känslan av ett slut av Julian Barnes. Jag har nyss läst ut den och tänker mycket på den så här efteråt. Såg några recensioner efter att jag läst klart och Jan Arnald i DN rekommenderar omläsning, vilket jag tror är ett gott råd. För vad är de som egentligen händer och vilka fina detaljer har man missat i sin första läsning?  

   Julian Barnes fick Bookerpriset 2011 för sin tunna roman, som ändå är sprängfylld med innehåll. Djupt existentiellt innehåll; en sådan där roman som får en att stanna upp och börja tänka. Tony Webster har nyss gått i pension efter ett lugnt, odramatiskt liv. Han är god vän med exhustrun och upplever sig ha bra kontakt med sin vuxna dotter. I tillbakablickar minns han sin ungdomstid och de tre vänner som han tillbringade det mesta av sin tid med, genom gymnasium och universitet. En ungdomsförälskelse lever också kvar i Tony, men den årslånga historien slutade med att flickvännen Veronica gjorde slut. En tid därefter fick Tony veta att hon inlett ett förhållande med Adrian, den mest begåvade av de fyra vännerna. Men Adrian tog sitt liv vid tjugotvå års ålder och efter det gled de andra allt mer isär.

   Så får Tony ett brev som tvärt bryter av hans lugna pensionärstillvaro. Mer än så; det ställer hans liv på ände och han tvingas till stora omprövningar av sig själv, vem han har varit och vilka konsekvenserna kan bli av ens handligar. Adrians dagbok har testamenterats till Tony av Veronicas mor men Veronica, som först är mycket svår att komma i kontakt med, vägrar att lämna den ifrån sig och påstår sig sedan ha bränt upp den.

   Språket är stillsamt och stramt och ändå vibrerar det av spänning. En helt fascinerande roman om liv, livslögn och sanning.  
  
               

Åsen

Igår sa jag till min man att om han bara villl läsa en riktigt deprimerande bok i år så ska han läsa Åsen av Katarina Fägerskiöld. Sedan kände jag hur orättvist det var att säga så. Eller mer att visst, det är en mycket dyster bok men den är också bra. Och varför ska det vara roligt hela tiden?
   Sofi är tjugo år och arbetar som en slags piga hos ett yngre lantarbetarpar i Västergötland. Det hela startade som en arbetsmarknadsåtgärd men övergick i mer permanent sysselsättning. Hon bor först i en egen lägenhet i stan men bonden Sam, hennes arbetgivare, ordnar snart så att hon får hyra ett litet torp i närheten av gården. På så sätt kan han alltid ha henne nära till hands när hon behövs, mitt i natten om så är. Sofi utför alla slags sysslor på gården, från att sköta djuren och laga stängsel till att passa familjens fyra barn. Men detta är inte en bok om lantarbetares arbetsvillkor, även om de böckerna också behövs. Jag blir egentligen inte klok på den här boken. I baksidestexten står det att det är en roman om att slösa bort sitt liv och det stämmer nog. Sofi vill inte mycket; dagarna släpar sig fram och hon känner ingen direkt stolthet i arbetet utan tvärtom är hon ofta rädd för att skada sig eller göra fel.

   Mer än något annat tycker jag att det är en bok om förlamning, en beskrivning av en människa med ett bottenfruset inre. Det finns något mekaniskt över Sofi, som om hon är en arbetande docka som någon skruvat upp. Man får inte veta mycket men i bakgrunden skymtar en död syster, en syster som dyker upp i mardrömmar och som på alla sätt är den bättre av de två. Det är välskrivet, med ett stramt och avskalat språk. Och det språket bär verkligen historien om Sofi. Som läsare får man snart en känsla av att själv ha svårt att andas, man vill at världen ska öppna sig och visa på vägar ut. Och kanske kan slutet tolkas som att sådana vägar finns. Eller kanske inte.   

Rapport om Major Pettigrews sista chans

Jag läser vidare i denna bok, och kan konstatera att jag trivs. En bok man längtar hem till, som man vill vara i. Det är lite grann som att läsa Barbara Pym, och som alla vet är jag mycket svag för henne. Det är något med hur människorna agerar och reagerar i boken om Major Pettigrew som känns så underbart välbekant. De starka känslorna finns där, men de hålls under kontroll och dessa personer känner inget behov av att till varje pris visa upp dem på allmänhetens torg. Allt har sin tid. Majoren odlar en spirande vänskap, som kanske kan bli något mer, med mrs Ali som har pakistanskt ursprung, är expert på goda teer och driver en livsmedelsaffär i den lilla engelska byn. De har båda mist sina respektive och borde vara fria att göra som de vill. Men omgivningen, "de andra", utövar som alltid sin sociala kontroll och saker och ting är inte så enkla som de borde få vara. Mrs Ali förväntas finna sig i vad släkten anser vara hennes bästa och majoren har en son i London, som anser sig veta vad fadern behöver. Och i en by som Edgecombe St. Mary finns många fler som har synpunkter på hur man bäst ska leva sitt liv.

   En underbar bok. Man vill slå upp en kopp te, sätta sig till rätta i en skön fåtölj och bara njuta.  

Trevliga böcker

Det har gått trögt med läsandet de senaste veckorna. Förmodligen för att jag påbörjat en deckare som jag inte tycker om. Journal 64 av Jussi Adler-Olsen, den fjärde boken om Carl Mörck. Jag gillade verkligen de tre första och blev så besviken när jag började läsa den här. Men det var inte det jag skulle skriva om egentligen. Tristessen vid denna läsning fick mig att längta efter något riktigt underhållande, en trevlig bok helt enkelt. Och jag saknar lite de trevliga böcker jag läste förr, böcker som kanske inte är det tyngsta eller mest seriösa man kan ta tag i men som passar så bra när man just vill ha det trevligt.

   Jag tänker på Joanna Trollope och den typen av författare. Vet inte om det är jag som inte hittar dem länge eller om det inte kommer ut så många i den genren. För det är INTE chick-lit romaner jag vill ha för det läser jag inte. Men jag tog en bok på jobbet idag: Major Pettigrews sista chans av Helen Simonson. Vet inte hur den är än men jag har förhoppningar. 

Om man håller sig i solen

Ännu en bok som uppslukade mig helt. Om man håller sig i solen av Johanna Ekström var precis så bra som jag trodde att den skulle vara.

   Det här är riktigt otäck läsning om vad det innebär att vara barn. I huset i Stora Skuggan på norra Djurgården i Stockholm växer Johanna Ekström upp med sin lillebror och sin mamma och pappa. Pappa är Per Wästberg, mamma är Margareta Ekström. En lyckad, intellektuell borgerlig familjeidyll är det som beskrivs och Johanna Ekström gör det mycket bra. Man ser för sin inre syn linnehanddukarna, det perfekt dukade bordet och de breda golvtiljorna utan mattor i det vackra sjuttonhundratalshuset. Som det står på bokens baksida så är huset, och familjen, alltid redo att beskådas. Många tidningsreportage skrevs om den perfekta författarfamiljen. Och det som är riktigt skrämmande med den här skildringen är att den tillavro som beskrivs är en tillvaro där det inte finns plats för något annat. Det som räknas är det estetiska, den goda smaken och att kunna uttrycka sig med ord. För höjda röster, vrede och "fel" känslor finns inget utrymme. Barnet Johanna räknar sig som en vuxen och förvånas ibland när andra inte förstår att det är det hon är; hon är inget barn. 

   Den stora styrkan med den här boken är just Johanna Ekströms förmåga att beskriva hur det känns. Att inte duga som den man är, att känna att man är fel och att det finns så många sidor av en själv som man måste dölja och låtsas att de inte finns. Och man börjar ju fundera. Hur bemöter man egentligen ett barn? Vad är det allra viktigaste när man växer upp? Finns det plats för en i världen om man är sig själv och ingen annan? Det sorgliga med Om man håller sig i solen är att svaret blir nej på den sista frågan. För barnet Johanna finns ingen plats och sättet hon beskriver det på borrar sig långt in i den som läser.    

Sven Delblanc

En av anledningarna till att jag inte skrivit på länge är att jag har läst, mer intensivt än vanligt. Jag skulle skriva om Sven Delblancs Samuel-serie på jobbet, och tänkte att då läser jag väl om Samuels bok, i alla fall. Men sen var jag ju fast! Har slukat de andra på någon vecka och är snart klar med den avslutande, Maria ensam. Visst minns jag hur mycket jag uppskattade dessa böcker då, när de kom, och de är lika bra nu. 

   Historien om honom själv och hans släkt. Om Samuel, morfadern, som går ner sig i religiösa grunbblerier och förmörkas av sinnessjukdom. Om Maria, modern, som utbildar sig till lärare men fastnar i ett äktenskap fyllt av skräck och fruktan. Hon följer sin man till Kanada, Kanaans land, där de sliter under omänskliga förhållanden för att lyckas med sitt jordbruk. Men depressionen kommer i vägen, vetepriset sjunker och efter tio år återvänder familjen till Sverige. De två döttrarna var med på utresan och i Kanada föds sonen Axel. Axel Weber, Sven Delblancs alter ego, är i Maria ensam en udda figur i det Hedeby som familjen kommit tillbaka till. Svenskamerikanars pojke är känslig och annorlunda och en stor besvikelse för sin hårde far.

   I de två självbiografiska böckerna Livets ax och Agnar skildrar Sven Delblanc till slut sin uppväxt på ett hänsynslöst uppriktigt sätt. Mycket gripande läsning, bland annat om hur han som ung man reser till fadern, som återvänt till Kanaans land. Fadern, den skugga som ständigt förmörkade hans liv. 

   Sven Delblanc var en av mina stora favoritförfattare när jag var yngre. Oavsett vad andra sa om hans politiska åsikter - och det kunde man så klart ha åsikter om - så var han för mig en av de allra största berättarna. Jag hoppas att han aldrig glöms bort men den risken är nog liten.       

Nytt paket från Adlibris

Igår kom ett nytt paket från Adlibris. Jag längtar efter att börja läsa. Tack Holly Hock, det var tack vare dig jag hittade Aimee Bender.

Bryssel

Imorgon åker vi till Bryssel och det känns bra. Moules frites (till mannen), belgisk öl (till oss båda).

   Belgiska författare är jag inte så hemma på, tror jag. Förutom Georges Simenon, då. Jag får läsa på. När vi kommit hem igen.

Deckare!

Min man tycker att det är märkligt att jag aldrig skriver något om de deckare och andra böcker i den genren som jag läser. Och jag har väl inget riktigt bra svar på det. Deckare för mig är något som jag mer konsumerar, äter av i stora bitar; som avkoppling och underhållning. Ofta gillar jag dem inte riktigt men jag läser dem ändå. Och efter att under hela nittiotalet ha läst en enorm mängd böcker i den genren fick jag en slags övermättnad och sedan gick det många år när jag inte läste den typen av litteratur. Men nu gör jag det igen. Ibland.Tyvärr tycker jag att många deckare idag innehåller alldeles för mycket våld, som gör det svårt att ta till sig själva historien.
   Min första deckare var Siden, sammet av Maria Lang. Jag hittade den i mina föräldrars bokhylla och jag var väl kanske elva år. Jag blev betagen. Läste, läste och ville bara ha mer. Där handlade det inte så mycket om våld, istället var det rena pusseldeckare i trevliga miljöer. Jag tyckte bäst om böckerna som hade Puck och Einar Bure som huvudpersoner, även om jag gillade Christer Wijk också. Och så var det titlarna som fascinerade mig:  Rosor, kyssar och döden, Mörkögda augustinatt, Kung Liljekonvalje av dungen... Och jag gick vidare. Till Agatha Christie, så klart. Varannan lördag, när min syster och jag hälsade på hos vår pappa, gick vi på stan och för mig hörde det till att köpa poptidningar i kiosken på Stortorget, hallon- och lakritskola på en bra affär som hette Shopen och sedan en ny Agatha Christie på Wisénska eller Hübinettes. Så småningom insåg jag att det fanns andra typer av deckare och thrillers också och jag slukade allt, utan urskiljning. Så dessa böcker följde mig alltid sen, som parallell läsning till alla de andra böckerna jag läste. Nu efteråt förstår jag inte att man hann läsa allt Men det beror väl på vem man var också; jag var så klart en sådan som helst höll mig hemma på mitt rum och låg på sängen med en bok.
   Och idag har jag närmat mig dessa böcker igen. När jag känner för det och hittar sådana som är värda att läsa. Bra deckarförfattare enligt mig är till exempel:
  
Kristina Ohlsson - för att hon kan skriva och för att hon blir bättre för varje bok. I och för sig är intrigerna ofta alldeles för snåriga, men det är ju ganska vanligt. Och jag gillar hennes persongalleri. Hennes senaste, Paradisoffer, läser jag just nu. Mycket spännande och jag har läst halva boken på en dag.

Håkan Östlundh - för att de inte utspelas i mina kvarter på Södermalm (förra sommaren läste jag fyra böcker i rad som gjorde det) utan på Fårö, i alla fall flera av dem. Med en sympatisk polis som huvudperson och för att det är engagerande historier utan allt för mycket våld. Polisen har det lite trassligt hemma också, i relationen med frun, och sådant gillar jag; jag vill gärna läsa om privatliv också.

Arne Dahl -  för att böckerna om A-gruppen är så bra även om de också är väldigt snåriga och kanske inte behövde innehålla fullt så många trådar åt alla håll. Men det är en rolig grupp att läsa om, där alla är personligheter på sitt sätt. Och aldrig har man väl förr stött på så litterärt bildade poliser, som strör passande citat omkring sig på var och varannan sida.

Anders Roslund och Börge Hellström - för att de enligt mig är bäst i Sverige. Och då har jag inte ens läst alla, bara två. Och jag hade svårt att ta mig igenom dem, men inte för att de var dåliga. Tvärtom var de lysande men det de skildrade var så grymt att läsa att man värjer sig, i alla fall var det så för mig. Ändå. De är fantastiskt bra. Och de har en härlig polis; Evert Grens som lyssnar på Siv Malmqvist på kassett. Bara det.

Lars Kepler - för att det är så bra skrivet och för att man dras in i handlingen som en magnet, oavsett om man vill eller inte. Egentligen är det för osannolikt och intrigerna för fåniga och ändå blir man fast. Ohjälpligt.

Unni Lindell och Karin Fossum - så klart. De norska kvinnorna kan.

Elly Griffiths - för att hon skriver en helt annan typ av deckare, med en sympatisk, lätt överviktig arkeolog som huvudperson. Miljön, den engelska Norfolkkusten, är spännande och arkeologen Ruth, specialist på gamla ben, en intressant bekantskap.

   Det finns ju så många fler som är bra, men det här var några som jag tänkte på. Det finns också sådana som definitivt inte är bra, tycker jag. Och nej, jag läser inte Camilla Läckberg.

   Det var lite påskekrim det.