Den okända historien. Goodbye England's rose. Eller?

Till sådant man kanske inte borde erkänna hör att man för femton år sedan såg hela prinsessan Dianas begravning på teve. Jag kunde inte sluta titta. Lyckligtvis var jag ensam hemma och kunde ge mig fullständigt hän. Blommorna. Folkmassan. Bilen med kistan. Charles och prinsarna. Framför allt Charles. Jag tänkte på honom då, undrade hur han skulle klara av det hela. Vid något tillfälle vände han sig mot den minste sonen (Harry?) och det såg ut som om han försökte säga något snällt och tröstande och då kunde man ju tro att han var en alldeles vanlig pappa. Det fascinerade mig. Hur i hela världen skulle Charles veta vad han skulle göra nu? Och sen Elton John. Hur han bara bytte ut Marilyn Monroe mot Englands ros så där och fick det att fungera. Mina tårar rann och det kändes som ett stärkande reningsbad.
   Men tänk om det bara var båg allting? Tänk om det inte var Diana där i kistan? Tänk om Diana i själva verket flydde, bytte identitet, plastikopererade sig och byggde upp en ny identitet någon annanstans?
   I Monica Alis Den okända historien har det gått tio år sedan begravningen. I den lilla småstaden Kensington (!) i USA lever Lydia ett stilla liv med sin hund Rufus. Hon har några nära väninnor som inte vet så mycket mer om hennes bakgrund än att hon kommer från England, att hon lämnat en dominerande make och inte vill bli funnen. Hon arbetar på en hundgård och livet som paparazzi-fotografernas hetaste objekt är långt borta. Så händer det som inte får hända. Av en ren slump dyker en av de fotografer hon "kände" i sitt gamla liv upp i staden. Trots att hon numera ser helt anorlunda ut känner han ändå igen henne och jakten börjar på nytt.
   Det här är en underhållande roman, perfekt för oss som gillar konspirationsteorier. Ärligt talat började jag läsa den för att jag ville ha något lite lättsamt, en bok som är rolig att läsa helt enkelt. Och som en sådan passade den perfekt.