Brinnande livet

Men nu bryter jag deckarläsningen ett tag och satsar på något annat. Brinnande livet av Alice Munro.
   Jag älskar att läsa noveller, och Alice Munro hör ju till de främsta i genren. Vad är det för särskilt med noveller? För min del handlar det nog om att jag fascineras av möjligheten att strama åt, reducera, tills bara det viktiga återstår; då blir det i bästa fall så tydligt och förklarat. Även om noveller ju kan vara undanglidande och svårtolkade också, så sätter de ofta igång tankar och känslor på ett annat sätt. Mer noveller!

Davidsstjärnor

Jag gör ett undantag och skriver lite om en deckare jag nyss avslutat. Är man i en period när man inte läser så mycket annat, så. Davidsstjärnor av Kristina Ohlsson är en utmärkt deckare och jag anser nog att hon är en av de bästa i Sverige idag. Det är spännande, hon har ett bra persongalleri och framför allt; hon kan skriva.
   I Davidsstjärnor utreder Alex Recht och hans kollegor tre mord i en judisk församling på Östermalm i Stockholm. Två tioåriga pojkar och en förskollärare, alla med anknytning till församlingen, mördas inom loppet av någon dag. Alex och Fredrika Bergman, som nu är tillbaka där hon inser att hon hör hemma, får ett mycket svårt fall att lösa. I bakgrunden svävar en israelisk myt om Papperspojken, som kommer om natten och rövar bort barn.
   Eden Lundell på Säpo blir inblandad från sitt håll och det hela mynnar ut i en komplicerad historia om hämnd och förlust.
   Den som inte läst Kristina Ohlsson ännu tycker jag ska göra det. Mycket, mycket bra!

Pingpong-kingen

Ibland vill man inte skriva om böcker. Man har inget tillräckligt intressant att delge någon annan, om det nu beror på böckerna eller på en själv. Det senare, förmodligen.
   Men igår gick en alldeles underbar och sorglig film på teve. Pingpong-kingen. Den som inte sett den förut hoppas jag gjorde det igår. Om Rille som lever någonstans i den nordligare delen av Sverige med mamma och lillebror Erik. Pappa är en svikare som dyker upp någon gång ibland. Mamma söker tröst hos Väg-Gunnar, Erik hos kamraterna och Rille, ja han har ju sin bordtennis. Han är ansvarig för nycklarna till racketskåpet, ett uppdrag som han tar på stort allvar. I filmens början är det sportlov och man planerar för en bordtennisturnering. Rille, som är tjock och retad, har sin trygga bas i det som rör bordtennisen. Där är det han som bestämmer, något som de andra barnen också får veta.
   Men så dyker pappa upp, full av löften men även av lögner. Och en svart familjehemlighet rullas upp, som vänder upp och ner på Rilles och Eriks liv. Vem kan man egentligen lita på här i världen? Hur tar man vara på sin bror, sin nästa?
   Det finns något alldeles oemotståndligt gripande över Rille. Hans ständiga tröstätande, den illasittande träningsoverallen och hans försök att förstå en obegriplig omvärld drabar en rakt i hjärtat. Smärtan virvlar hela tiden omkring, som snöröken kring pappans bil när han kör omkring med sina pojkar. Det är mycket snö, vinter och kyla i filmen, men värmen finns också där. Om man tittar noga.    

Saknade

I Merethe Lindströms roman Saknade förekommer en liten flicka som ritar teckningar. Det första motivet suddar hon alltid ut, hårdhänt och målmedvetet, för att sedan fylla på med nästa motiv. Och  nästa, och kanske nästa. Flickan ritar och suddar, som om hon inte vet vilken bild som är den riktiga, den verkliga som ska få stanna kvar på papperets yta. Men de skarpa linjerna av pennan låter sig inte helt tas bort utan lyser ibland igenom i den nya bilden, som blir lätt förvrängd. De gamla bilderna, andra berättelser, anas där i bakgrunden. Och det är en sådan bild av livet som Merethe Lindström målar upp i sin roman. Vad är sant, vad finns på riktigt? Finns där inte alltid ekot av något annat, något som man finner djupare in och längre ner?
   Ida är psykolog och arbetar med barn som har problem. Texten är som en lång dialog där hon redogör för sitt arbete i nutid, samtidigt som  hon också går tillbaka och berättar om sitt liv som mor till Silje. För Ida, experten som ska lösa andras problem och ha svar på allt, har misslyckats i en av livets viktigaste uppgifter: den som förälder. Dottern Silje försvinner, först en period innan  hon kommer tillbaka för att så småningom försvinna igen och långsamt gå ner sig i missbruk. Ida söker ständigt efter henne på Oslos gator. I romanens nutid har hon inte sett sin dotter på över ett år.
   Det här är en mycket bra roman, som ibland är nästan plågsam att läsa. Plågsam därför att den känns så äkta; man kommer så nära Ida i hennes tankar och tvivel. Det är också oerhört välskrivet.  Merethe Lindström fick ju för övrigt Nordiska rådets pris för sin roman Dagar i tystnadens historia.
   Inte minst handlar boken om ord och språk. Dottern Silje anklagar sin mor för att alltid ha haft ord att sätta på alla situationer, alltid ett språk färdigt för analys av en situation. Men om orden inget betyder, vad gör man då? Vad gör man om man alltid trott på orden, på språkets förmåga att bära? Vad gör man med den tomhet som uppstår när orden slutar betyda något? Jag tänkte länge på den här boken sedan jag läst ut den; den stannar kvar och föder många nya frågor. Om närhet och avstånd, skuld och ansvar.    

Som löven i Vallombrosa

Det bästa jag sett på teatern på mycket länge. Och då har jag ändå, inom loppet av ett par veckor, sett även Demoner och Svek på Stadsteatern. De var mycket bra de också. Men denna. Dramatens uppsättning av Lars Noréns Som Löven i Vallombrosa är så lysande och grym. Så iskall och glödhet.
  Jag kommer ihåg teveuppsättningen i mitten av nittiotalet och vilket djupt intryck den gjorde. Och att nu få se den på scenen. Det är en ren njutning att få se Reine Brynolfsson (en stor favorit) och de andra, att få lyssna på den knivskarpa dialogen om livslögner och självbedrägeri. Underbart.

Att föda ett barn och Sörja för de sina

När min mormor hade dött i slutet av åttiotalet och hennes lägenhet skulle städas ur hittade min mamma och moster en gammal, handskriven lapp i en liten "lönnfackslåda" i hennes köksbord. På lappen stod bara en mening: Jag älskar er alla. När jag fick höra det ville jag bara gråta. Min mormor var en på många sätt svår och besvärlig människa. Men en gång satte hon sig alltså ner och skrev den där lappen, och vi får aldrig veta när eller vad det var som fick henne att uttrycka sig så just då.
   När jag läste Att föda ett barn och Sörja för de sina av Kristina Sandberg tänkte jag flera gånger på min mormor. Huvudpersonen Maj är en kvinna som har svårt att vara omedelbar i sina känslor. Där finns alltid en sorts reservation, även i kontakten med de närmaste, en oförmåga och kanske ovilja att komma andra nära. Och beskrivningen av Maj är så otroligt skickligt gjord; läsaren möter en människa full av motsägelser, en kvinna som varje dag kämpar med sina känslor av att inte kunna uttrycka sig så att omgivningen förstår vad hon menar och vill. Som om ett filter avskärmar henne från andra.
   Maj, som är i tjugoårsåldern, lämnar i slutet av 30-talet hemstaden Östersund för att arbeta på konditori i Örnsköldsvik. I Örnsköldsvik blir arbetsdagarna på konditoriet långa och och kvällarna i hyresrummet ganska ensamma. Minnet av ungdomskärleken Erik skaver i Maj, även när hon gör sitt bästa för att glömma. Hon roar sig ibland med arbetskamraterna och en dag blir hon presenterad för Tomas. Tomas är femton år äldre än Maj och ganska gammal, tycker hon själv. Han är frånskild och lever ensam i en lägenhet i stan. Kamraterna menar att han är ett gott parti men Maj tvekar. Men när Tomas en dag bjuder på stekt strömming med potatismos i sin lägenhet går det som det går. Till strömmingen bjuds det på snaps och Maj blir varm, hon blir liksom en annan och de hamnar i säng.
   Flera månader senare går sanningen upp för Maj. Hon väntar barn. Att resa hem till föräldrarna i Östersund är inget alternativ och när Tomas får vetskap om barnet blir han glad. Han vill gifta sig och Maj får en brudklänning uppsydd som passar hennes växande mage. Hon lämnar sitt kala hyresrum och flyttar in i Tomas tvårumslägenhet. Där väntar nu ett äktenskap mellan två personer som egentligen inte alls känner varandra. Det liv som Tomas lever är från början främmande för Maj, som växt upp under enkla förhållanden. Tomas är välbeställd, arbetar i familjeföretaget och tycker om det goda livet. Middagarna är många och drinkarna flödar. Visst märker Maj ibland att Tomas blir lite för yvig, pratar för högt och alltid är den som stannar längst på festerna och kalasen. Samtidigt har hon fullt upp med att smälta in och vänja sig med sin nya släkt. I lägenheten under bor dessutom svärmor, tant Tea.
   En minnesvärd scen i Att föda ett barn är när Maj själv ska ha den nya släkten på kalas. De andra har hemhjälp men Maj ska, och vill, klara allt själv. Hon bjuder på kokt gädda och toscapäron och som läsare känner man hennes stress och nervositet lika starkt som om man själv stod bredvid i köket. Och när man tror att allt ändå ska gå vägen klagar svärmor på att gäddan inte är färdig; den är rå.
   Det misslyckade gäddkalaset blir bara det första av en lång rad kalas som Maj kommer att bjuda på i livet. För livet, det fortskrider och Maj gör sitt bästa för att följa med. Dottern Anita föds och Tomas blir mycket lycklig. Han hoppas också att dotterns födelse ska föra honom och Maj närmare varandra. Men så blir det inte. Mellan Maj och Tomas finns ett avstånd omöjligt att överbrygga. Maj känner sig varken som en riktig maka eller mor. Hon är för ung, hon är ju bara en flicka själv vill hon ofta skrika. Men skriker gör hon aldrig; istället gör hon det hon är bäst på. Hon städar, frenetiskt, och ett rent hem och rena kläder är ju också sätt att visa omsorg om de sina. Alla känslorna av skam och skuld över att hon inte kan känna, och älska, på rätt sätt sköljer hon ur sig samtidigt som hon kramar ur skurtrasan hårt.
   Några år senare föds sonen Lars-Åke, Lasse, och samtidigt som familjens välstånd ständigt ökar så sjunker Tomas djupare ner i sitt missbruk. En dag drivs allt till sin spets.
   Att föda ett barn och Sörja för de sina är fantastiska böcker på så många olika plan. Som kvinnoskildring och tidsdokument, som relationsromaner. Det här är böcker man inte vill lämna, det är mycket välskrivet och fängslande och man vill stanna kvar i Majs värld och veta mer. Läs dem!     Och hoppas att det kommer en tredje bok om Maj.
               

När det känns att det håller på att ta slut

Ovanstående är en boktitel, inget som jag själv vill ge uttryck för. Även om man kan undra ibland. Stig Larsson återkommer med en "roman" om sig själv och sitt skrivande. Alla böcker som förr skulle ha varit z-klassade är ju romaner nu för tiden. Och vilken bok sen. Jag läste ut den, även om mannen frågade varför jag fortsatte när jag hade så många invändningar. Men jag vet inte. Stig Larsson är ju ändå Stig Larsson, det är väl det enda svar man kan ge.
   Och det är sig själv Stig Larsson berättar om, på drygt femhundra sidor. I oktober 2010 blir han akut sjuk. En månad senare händer det igen. Han hamnar på sjukhus och frågar sig om det är slut nu. Var det här det som blev? Samtidigt väcks hans lust att på allvar börja skriva igen. Det blir den här boken. På baksidan kan man läsa att det är en bok om knark och kärlek, vänskap och arbete. Och det stämmer bra det. Stig Larsson berättar om sig själv och sitt liv, i nutid och dåtid. Det är ett hårt liv som beskrivs. Mycket utförligt får man som läsare ta del av författarens bruk av alkohol och narkotika, hur det påverkar honom, hans relationer och inte minst hans skrivande. Han hävdar att hans skapande inte påverkats av narkotikan utan att det tvärtom fungerat bra att skriva med ett visst mått av droger i kroppen. Ändå, skriver han, är hans yttersta syfte med boken att få människor att avstå från att ta centralstimulerande medel.
   Ja, som sagt, det är mycket att smälta och ta in när läsningen fortskrider. Jag har alltid varit fascinerad av att läsa om hur skapande, framför allt skrivande, människor gör, vad det är som driver dem och hur de så att säga får till det. Stig Larsson ger sitt svar. Boken känns på många sätt alldeles för privat; man får många inblickar i sådant som man kanske inte ville veta något om. Samtidigt är det ibland spännande och man har svårt att sluta läsa. Trots alla invändningar. Det är ju ändå Stig Larsson.