Skuggpojken

När man vill läsa en deckare eller thriller, ja något i den genren, vill man ju gärna att den ska vara bra även rent språkligt. Många svenska deckare brister där, tycker jag. Men det finns ju undantag; man måste bara hitta dem.

   Skuggpojken av Carl-Johan Vallgren hör till de lysande undantagen, men så är han ju en etablerad författare sedan länge också.

   Tyvärr kallar han sig för Lucifer när han skriver detta, vilket jag inte förstår varför han gör. och tyvärr heter huvudpersonen Danny Katz, också lite jobbigt. De som känner mig vet att jag har svårt för det här med namn, och jag är en sådan person som bara inte kan kalla människor för smeknamn.
   Nåväl. Sätter man sig över detta så väntar en kriminalhistoria av hög klass. Att det är en driven författare som skriver märks på en gång. Till exempel i person- och miljöbeskrivning och på det sätt som historien belyses ur olika synvinklar.
   Huvudpersonen Danny Katz är fyrtiofyra år och har ett förflutet som tolk på utrikesdepartementet och som översättare och dataexpert inom försvaret. Han är även gammal narkotikamissbrukare men har rest sig igen och driver ett litet företag som översättare.
   Så blir han indragen i en historia som börjar på en tunnelbanestation i Stockholm redan på 70-talet, då en liten pojke spårlöst försvinner från sin far. Många år senare försvinner också hans bror. Brodern och Danny Katz var en gång kurskamrater på försvarets tolkskola. Danny tvingas till en lång resa in i det förflutna och dess täta mörker.
   Kort sagt, en mycket välskriven och spännande bok, så vi förtränger det faktum att författaren kallar sig för Lucifer.