måndag 23 juli 2012

Kärleken gömmer minnet

Imorgon är det dags att resa igen. Hem till Jämtland den här gången, för några dagar bara. Hem och hem, det där kan man ju diskutera och det har jag redan gjort i den här bloggen. Men för mig är det så. Jag säger hem till Jämtland och hem till Stockholm. Det hem som representeras av Jämtland tror jag på något sätt går djupare; det handlar om mer, om något annat. Om det landskap som bidragit till att, på gott och ont, forma en till den man är. Man har den där täta granskogen och de där byarna i sig, vare sig man vill eller inte.
   Och apropå det så läste jag för en tid sedan Ola Nilssons senaste bok, Kärleken gömmer minnet. Den kallas för den avslutande delen i trilogin om människor från en liten norrländsk by. I denna bok har dock de tre huvudpersonerna och barndomsvännerna lämnat byn för ett liv i staden. Stefan, Arvid och Mirjam delar något, en slags svärta som kanske är ett arv från uppväxten, från tiden där uppe. De dricker tillsammans och sörjer den döde konstnären Eskil som Arvid, som själv är konstnär, stod mycket nära. Mirjam är författare med skrivkramp och vad Stefan gör framgår väl inte riktigt. 
   Nej, man får inte veta mycket om huvudpersonerna. Flera recensenter skriver att alkoholen är ett genomgående tema i de tre böckerna och det stämmer. Man dricker, ensam och tillsammans med andra, och det är ganska tydligt att man gör det för att man måste, för att behovet av att döva något, det där som  alltid finns där och bultar långt inne i en, är så stort. Egentligen har jag svårt att förklar varför jag tycker de här böckerna är så bra. Det handlar om sorg, rotlöshet och smärta. En smärta som liksom är inbyggd i personerna, som om det redan från början finns något som hindrar livet från att vara och bli det det skulle kunna vara.
   Läs Ola Nilsson!        

torsdag 19 juli 2012

Hemma

Hemma igen efter en jättefin resa. Det var varmt på Rivieran. Men det fanns ju glass, coola drinkar, en fin strand, parasoller och ett klarblått hav att svalka sig i. Underbart. Och det var en märklig känsla att traska i sina ungdomsspår. Lite sentimentalt, jo så var det ju. Vart tar tiden vägen och allt det där.   
   Jo men, på bilden firar bloggaren sin 50-årsdag i Monaco. Ena dagen är man femton, och plötsligt har det gått trettiofem år till.
   Jag fick en bok av min man. The complete stories av Flannery O'Connor. Hon är en av mina stora favoriter. Bra att semestern inte är slut än. Nu ska jag fördjupa mig i noveller av en av de största. Det finns en som jag nog skulle kunna utnämna till den bästa novell som jag någonsin har läst. The lame shall go first (De lama skola gå som de första). Den som inte har läst den borde göra det. En fantastisk novell om en man och hans son. Om sorg och missriktad kärlek, om avgrundsdjup mellan människor som borde stå varandra nära.  

måndag 9 juli 2012

Till Rivieran

Imorgon är det dags igen. Vi åker till Alassio på italienska Rivieran. Bara hunden får stanna hemma. Vi tar flyget till Nice och sen tåget vidare. Konstig känsla. Senast jag var i Alassio var sommaren 1976 och 77. Det var mamma, min syster och jag som egentligen inte alls hade råd att resa på sådana semestrar men nu blev det två veckors charter (det gick charter dit på den tiden) och vi sparade, gnetade och slet för att få ihop till dessa resor. Uppoffringen för min syster och mig bestod mest i att vi avstod från chips, godis och läsk och istället la undan dessa pengar tll resan. Vår ensamstående mamma försakade nog betydligt mer, det är jag övertygad om så här i efterhand. Men vi hade det så fint och trevligt, det var därför vi bestämde oss för att resa dit sommaren efter med. Vi bodde på ett stiligt hotell med helpension och eftersom jag var matglad redan då var det något jag uppskattade mycket. Pasta, kalvkotletter, allt var gott. Och efterrättsvagnen som rullades in efter varje middag var fullastad med goda saker som tårta och creme caramel ( till mig och min syster) och fin gorgonzola (till vår mor). Jag har alltid velat resa dit igen och nu får jag göra det. På torsdag har jag högtidsdag och det känns stort att få vara där då. 
   Ett bra lästips så här mitt i sommaren: Huliganerna kommer på besök av Jennifer Egan. En smart och underhållande bok om en skivbolagsdirektör och hans assistent. Och om alla människor runt omkring dem, i olika skeden av livet. Den som är en bifigur i ett kapitel kan vara huvudperson i nästa.Jag tyckte mycket om den här boken.
   Nu väntar det goda livet i Italien! 

måndag 2 juli 2012

Agaat

När jag läste klart Agaat av Marlene van Niekerk befann jag mig alltså på semester i en mysig stuga omgiven av dem jag älskar mest: mannen, dottern och hunden. Och kontrasten mellan vår fridsamma tillvaro och det liv som levs i romanen kändes så stor. Det här är en fantastisk roman, väl värd alla lovord som strötts över den.
   Milla de Wet ligger på sin dödsbädd hemma på den egna farmen Grootmoedersdrift i Sydafrika. Det är år 1996 och den som sköter om Milla är den snart femtioåriga Agaat, som levt nästan hela sitt liv med Milla och hennes familj. Men vem är egentligen Agaat? En slags adoptivdotter, ett fosterbarn som från början fungerade som ett substitut för den barnlösa Millas längtan efter ett biologiskt barn. Agaat, som är svart, blev hämtad från sitt eget hem av Milla när hon var fem. Hon var då svårt misshandlad och hade ett handikapp, en förkrympt och nästan förlamad arm. Genom Millas dagboksanteckningar får man följa deras gemensamma historia, hur Agaat från början erbjuds omsorg och utbildning och nästan räknas som en i familjen. Millas man Jak är dock hela tiden motståndare till idén att ta sig an Agaat. Och när Milla efter många år äntligen blir gravid och föder sonen Jakkie omvandlas Agaat till barnsköterska. Hon förvisas från huset till ett eget rum i en barack på gården och blir en tjänare. Från den dagen måste hon alltid bära vita klänningar och en styvstärkt hätta på huvudet. 
   Jakkie växer upp med två mödrar, en vit och en svart. För det är Agaat som står honom närmast, får del av hans förtroenden och hans kärlek. När han växer upp och så småningom lämnar farmen blir förlusten stor, för de båda kvinnorna och för fadern. Alla tre har de, om än på olika sätt, förhoppningar om vad Jakkie ska bli och vem han ska vara. 
   Det här är en brutal roman om makt; om ett lands grymma historia speglad genom två kvinnors inbördes relation och det är suveränt berättat. Man läser och har svårt att sluta. Maktkampen mellan Milla och Agaat utvecklas och invecklas genom åren. När Milla ligger i sin sjuksäng, förlamad och totalt beroende av Agaat, summerar hon sitt liv och rannsakar, delvis, sig själv. Och Agaat, som i alla år skött sitt arbete på farmen exmplariskt, sätter nu en ära i att vårda sin fostermor och arbetsgivare så pefekt hon bara kan. Men nu är det hon som bestämmer och sätter gränser och den grymhet hon själv utsattes för under sin uppväxt på farmen kan få återspeglingar i nuet, om än subtilt. Kanske vill hon inte alltid förstå vad Milla för stunden behöver, kanske blir den där tvättningen av Millas kropp inte så mjuk alla gånger. Och man känner sorg när man läser. För vad händer i den ständigt förtryckta? Hur skapar man ett eget liv när man inte är fri? Och var ska Agaat göra av sitt hat och sitt beroende?
   När Agat som liten flicka frågar Milla om hon är hennes barn får hon det grymma svaret att nej, du är min lilla apa. Och när Milla till sist inser vad Agaat betyder och vad hon utsatt henne för är det för sent, alldeles för sent.
   Läs den, det är den bästa bok jag läst på mycket länge.           

Semester

Bloggaren har redan påbörjat sin semester och hunnit med en vistelse i en hyrd stuga utanför Katrineholm. Mycket fint. Många böcker släpades med, men två blev lästa också. Kommer snart mer om dem. Märklig känsla att vara på landet. Och då syftar jag inte på hösnuvan och alla bett av mygg och knott. Det är sådant man får ta. Jag har bott på landet i många år, även som vuxen, även om jag inte kan räknas till kategorin naturmänniska. Men det är något visst med det hela ändå; att bara kunna öppna dörren och gå direkt ut i gräset. Men en vecka var precis lagom för mig. Att bo permanent på landet innebär ju att alltid, alltid oroa sig för vad som kan hända. Vattenledningar som fryser sönder, en brunn som sinar. Och det vill jag aldrig mer uppleva. Men att hyra, så här. I en vecka.. Den allra finaste lilla stuga. Det var fint. Och att sedan få åka hem till stan igen. Det var också bra.