Vårt gemensamma liv

Någon kommer kanske ihåg att jag skrivit om Anna Schulze förut. Förutom att hon är en lysande författare är hon lärare på Skrivarakademin här i Stockholm. Och planerar man att gå en kurs där ska man skatta sig lycklig om man får Anna som lärare. Hennes råd och synpunkter är guld värda.

   Vårt gemensamma liv är titeln på hennes senaste roman. Sedan hon bytte förlag till Wahlström & Widstrand får hennes böcker tyvärr mycket sämre omslag. Men man ska inte låta sig avskräckas av det.

   Mellan pärmarna döljer sig en vardagsrealistisk äktenskapsroman vilket, enligt min åsikt, inte är det sämsta. Det här är som att läsa Helena von Zweigbergk, med den skillnaden att här finns större djup och en annan bredd i personteckningen. Och inget fix och färdigt, harmoniskt slut.
   Ted och Cecilia möts och blir mycket förälskade. Ted lämnar sin sambo Karin för att istället leva med Cecilia. Det hela kompliceras av att Karin, just när förhållandet gått in i sitt sista, bittra skede, upptäcker att hon är gravid. Skilsmässan genomförs ändå och så småningom blir det möjligt för Ted att få umgås med sin dotter. Han och Cecilia får också barn och de lever ett på många sätt gott liv, inte minst materiellt.
   Cecilia, som när de möttes hade ett bra jobb inom reklambranschen, får svårt att återgå till yrkeslivet när barnen blivit större. Tiden springer ifrån henne och hon hinner inte med. Hon blir kvar hemma och frustrationen ökar. Ted däremot är en mycket framgångsrik krögare som hela tiden öppnar nya krogar med intressanta koncept.
   Och så småningom börjar det skava. Själva livet skaver och Ted och Cecilia har svårt att nå varandra på djupet.
   Romanen visar, med små medel, hur en relation, som från början är god, långsamt förvandlas till något annat. Man förändras fast man inte tror det och det där som skaver är så svårt att nå, att sätta fingret på. Och vill man det verkligen? Vill man lossa på den tunna skorpa som täcker själva såret?
   En läsvärd roman med flera bottnar.