Östersund

Om en roman utspelas i ens älskade hemstad är det väl klart att man måste läsa den. Så många böcker som har sin handling förlagd till Östersund känner jag inte till. Det finns så klart de där om familjerna runt restaurang La Stella (?); tror den första heter Smultron och svek. Och någon barnbok av Kerstin Johansson i Backe. Säkert finns det fler men just nu kommer jag inte på någon mer.

   Hur som helst. I Anneli Jordahls just utkomna roman med den långa titeln Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona, är det Östersund om är spelplats hela tiden. Året är 1959 och sextonåriga Mona kommer från en ort i Dalarna för att arbeta som hembiträde hos ett ungt par med en tvåårig flicka. Paret, Britt och Ove, har bara en tvårummare och Mona får alltså inget eget rum och därmed ingen dörr att stänga om sig på nätterna. Hon är hänvisad till vardagsrumssoffan och sina arbetsgivares tider.
   Mona betraktar Östersund som en stor stad och även om drömmen är att få uppleva New York så tycker Mona att Östersund kan duga så länge. Hon har drömt om att sitta på caféer och att ibland få gå ut och dansa. Men riktigt så blir det inte i början. Lillflickan är sjuk och Mona kommer inte utanför lägenheten på flera veckor.
   Men Ove, Monas arbetsgivare, spelar i ett band och en lördag får Mona följa med. Hon blir flitigt uppbjuden men har mest ögon för bandets unga gitarrist, Harold. Ja, han heter faktiskt så. Harold drömmer om att bli en stor musiker och lyssnar på den tidens stora jazzamusiker, ett intresse som Mona delar. Musiken är en viktig del i romanen.
   Harold är tyst och inbunden men så småningom får han och Mona kontakt och börjar träffas även utanför dansbanorna. Och när Britt och Oves ständiga gräl en kväll kulminerar är det till Harolds inackorderingsrum Mona tar sin tillflykt. Och där blir hon kvar.
    Hon får ett nytt arbete i kallskänken på en restaurang och allt kunde ha varit bra. Om det inte hade varit för Harolds, hans buttra tigande och tysta missnöje med det mesta. I alla fall med det som rör Mona och hans och hennes förhållande. Själv vill han bara spela. Mona är ensam och har inte ens råd att ringa några längre samtal till mamma och pappa i Dalarna. Mona och Harold får en dotter och trolovar sig. Men snart försvinner Harold och vid sjutton års ålder är Mona ensamstående mor och ett ärende för barnavårdsnämnden.
   Jag önskar så att jag kunde skriva att jag tycker mycket om den här boken, men så är det inte. Visst är skildringen av Östersund rolig och spännande att läsa; jag känner ju igen så mycket av det min mor och mormor berättat. Mormor var servitris på olika caféer och restauranger och kunde ha varit Monas arbetskamrat. De gator och platser som nämns kan jag placera och det gör ju läsningen mycket roligare. Men det är något med språket som stör. Det blir ofta lite tungrott och uppstyltat stelt. Boken igenom löper också en dialog mellan en mor, bokens Mona, och den vuxna dottern, som känns svår att ta till sig. Här ges "svar" på hur det gick, vad som hände sedan.
   Romanen diskuterar, så klart, klassfrågor och kvinnors villkor, inte minst de som stod längst ned på samhällsstegen. Men fast det är viktiga, angelägna frågor, då som nu, så lyfter det inte riktigt, det känns tyvärr tungt och ibland svårforcerat att ta sig igenom texten.
   Men den vars hjärta klappar lite extra för Östersund ska naturligtvis läsa boken.