Ännu en bok som uppslukade mig helt. Om man håller sig i solen av Johanna Ekström var precis så bra som jag trodde att den skulle vara.
Det här är riktigt otäck läsning om vad det innebär att vara barn. I huset i Stora Skuggan på norra Djurgården i Stockholm växer Johanna Ekström upp med sin lillebror och sin mamma och pappa. Pappa är Per Wästberg, mamma är Margareta Ekström. En lyckad, intellektuell borgerlig familjeidyll är det som beskrivs och Johanna Ekström gör det mycket bra. Man ser för sin inre syn linnehanddukarna, det perfekt dukade bordet och de breda golvtiljorna utan mattor i det vackra sjuttonhundratalshuset. Som det står på bokens baksida så är huset, och familjen, alltid redo att beskådas. Många tidningsreportage skrevs om den perfekta författarfamiljen. Och det som är riktigt skrämmande med den här skildringen är att den tillavro som beskrivs är en tillvaro där det inte finns plats för något annat. Det som räknas är det estetiska, den goda smaken och att kunna uttrycka sig med ord. För höjda röster, vrede och "fel" känslor finns inget utrymme. Barnet Johanna räknar sig som en vuxen och förvånas ibland när andra inte förstår att det är det hon är; hon är inget barn.
Den stora styrkan med den här boken är just Johanna Ekströms förmåga att beskriva hur det känns. Att inte duga som den man är, att känna att man är fel och att det finns så många sidor av en själv som man måste dölja och låtsas att de inte finns. Och man börjar ju fundera. Hur bemöter man egentligen ett barn? Vad är det allra viktigaste när man växer upp? Finns det plats för en i världen om man är sig själv och ingen annan? Det sorgliga med Om man håller sig i solen är att svaret blir nej på den sista frågan. För barnet Johanna finns ingen plats och sättet hon beskriver det på borrar sig långt in i den som läser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar