Sven Delblanc

En av anledningarna till att jag inte skrivit på länge är att jag har läst, mer intensivt än vanligt. Jag skulle skriva om Sven Delblancs Samuel-serie på jobbet, och tänkte att då läser jag väl om Samuels bok, i alla fall. Men sen var jag ju fast! Har slukat de andra på någon vecka och är snart klar med den avslutande, Maria ensam. Visst minns jag hur mycket jag uppskattade dessa böcker då, när de kom, och de är lika bra nu. 

   Historien om honom själv och hans släkt. Om Samuel, morfadern, som går ner sig i religiösa grunbblerier och förmörkas av sinnessjukdom. Om Maria, modern, som utbildar sig till lärare men fastnar i ett äktenskap fyllt av skräck och fruktan. Hon följer sin man till Kanada, Kanaans land, där de sliter under omänskliga förhållanden för att lyckas med sitt jordbruk. Men depressionen kommer i vägen, vetepriset sjunker och efter tio år återvänder familjen till Sverige. De två döttrarna var med på utresan och i Kanada föds sonen Axel. Axel Weber, Sven Delblancs alter ego, är i Maria ensam en udda figur i det Hedeby som familjen kommit tillbaka till. Svenskamerikanars pojke är känslig och annorlunda och en stor besvikelse för sin hårde far.

   I de två självbiografiska böckerna Livets ax och Agnar skildrar Sven Delblanc till slut sin uppväxt på ett hänsynslöst uppriktigt sätt. Mycket gripande läsning, bland annat om hur han som ung man reser till fadern, som återvänt till Kanaans land. Fadern, den skugga som ständigt förmörkade hans liv. 

   Sven Delblanc var en av mina stora favoritförfattare när jag var yngre. Oavsett vad andra sa om hans politiska åsikter - och det kunde man så klart ha åsikter om - så var han för mig en av de allra största berättarna. Jag hoppas att han aldrig glöms bort men den risken är nog liten.