Min första deckare var Siden, sammet av Maria Lang. Jag hittade den i mina föräldrars bokhylla och jag var väl kanske elva år. Jag blev betagen. Läste, läste och ville bara ha mer. Där handlade det inte så mycket om våld, istället var det rena pusseldeckare i trevliga miljöer. Jag tyckte bäst om böckerna som hade Puck och Einar Bure som huvudpersoner, även om jag gillade Christer Wijk också. Och så var det titlarna som fascinerade mig: Rosor, kyssar och döden, Mörkögda augustinatt, Kung Liljekonvalje av dungen... Och jag gick vidare. Till Agatha Christie, så klart. Varannan lördag, när min syster och jag hälsade på hos vår pappa, gick vi på stan och för mig hörde det till att köpa poptidningar i kiosken på Stortorget, hallon- och lakritskola på en bra affär som hette Shopen och sedan en ny Agatha Christie på Wisénska eller Hübinettes. Så småningom insåg jag att det fanns andra typer av deckare och thrillers också och jag slukade allt, utan urskiljning. Så dessa böcker följde mig alltid sen, som parallell läsning till alla de andra böckerna jag läste. Nu efteråt förstår jag inte att man hann läsa allt Men det beror väl på vem man var också; jag var så klart en sådan som helst höll mig hemma på mitt rum och låg på sängen med en bok.
Och idag har jag närmat mig dessa böcker igen. När jag känner för det och hittar sådana som är värda att läsa. Bra deckarförfattare enligt mig är till exempel:
Kristina Ohlsson - för att hon kan skriva och för att hon blir bättre för varje bok. I och för sig är intrigerna ofta alldeles för snåriga, men det är ju ganska vanligt. Och jag gillar hennes persongalleri. Hennes senaste, Paradisoffer, läser jag just nu. Mycket spännande och jag har läst halva boken på en dag.
Håkan Östlundh - för att de inte utspelas i mina kvarter på Södermalm (förra sommaren läste jag fyra böcker i rad som gjorde det) utan på Fårö, i alla fall flera av dem. Med en sympatisk polis som huvudperson och för att det är engagerande historier utan allt för mycket våld. Polisen har det lite trassligt hemma också, i relationen med frun, och sådant gillar jag; jag vill gärna läsa om privatliv också.
Arne Dahl - för att böckerna om A-gruppen är så bra även om de också är väldigt snåriga och kanske inte behövde innehålla fullt så många trådar åt alla håll. Men det är en rolig grupp att läsa om, där alla är personligheter på sitt sätt. Och aldrig har man väl förr stött på så litterärt bildade poliser, som strör passande citat omkring sig på var och varannan sida.
Anders Roslund och Börge Hellström - för att de enligt mig är bäst i Sverige. Och då har jag inte ens läst alla, bara två. Och jag hade svårt att ta mig igenom dem, men inte för att de var dåliga. Tvärtom var de lysande men det de skildrade var så grymt att läsa att man värjer sig, i alla fall var det så för mig. Ändå. De är fantastiskt bra. Och de har en härlig polis; Evert Grens som lyssnar på Siv Malmqvist på kassett. Bara det.
Lars Kepler - för att det är så bra skrivet och för att man dras in i handlingen som en magnet, oavsett om man vill eller inte. Egentligen är det för osannolikt och intrigerna för fåniga och ändå blir man fast. Ohjälpligt.
Unni Lindell och Karin Fossum - så klart. De norska kvinnorna kan.
Elly Griffiths - för att hon skriver en helt annan typ av deckare, med en sympatisk, lätt överviktig arkeolog som huvudperson. Miljön, den engelska Norfolkkusten, är spännande och arkeologen Ruth, specialist på gamla ben, en intressant bekantskap.
Det finns ju så många fler som är bra, men det här var några som jag tänkte på. Det finns också sådana som definitivt inte är bra, tycker jag. Och nej, jag läser inte Camilla Läckberg.
Det var lite påskekrim det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar