Kompani Orheim

En till bok om Jarle Klepp, från början Jarle Orheim. Som jag har skrivit förut finns det bara två böcker om Jarle översatta till svenska, ännu så länge i alla fall. Den här har jag läst på norska och det går jättebra det med. Boken har nyss blivit film som fick pris på en filmfestival nyligen, så den blir säkert översatt.
   I Kompani Orheim är det Jarles barndomshistoria som rullas upp. Man får veta vad som hände tidigare, hur han hade det innan han och mamma levde ensamma i en lägenhet i Stavanger och Jarle gick på gymnasiet. Om det livet kan man ju läsa i boken om Yngve.

   1972 föds en efterlängtad son som döps till Jarle. Han föds in i en familj med stora förhoppningar; pappa Terje är stolt över att ha en fru, ett radhus och en liten son. Livet ser ljust ut för Kompani Orheim, den lilla familjen som tror på framtiden. Men snart mörknar det. Jarles far blir allt mer alkoholiserad och Jarles och mammas liv styrs snart av hans skiftande sinnesstämningar och lynniga humör. Jarle ligger ensam i sitt rum på kvällarna och till en början förstår han inte var rösterna kommer ifrån, de röster som hindrar honom från att sova och gör honom mycket rädd. Men när han en dag inser att det är hans föräldrars höga röster som når honom där han ligger en trappa upp blir han ännu räddare. För var söker man trygghet om man inte kan få den i sitt eget hem? Och så där rullar livet på, år efter år.

   Men en dag står Jarle upp mot sin far och efter den dagen försöker han, på sitt eget sätt, skapa en egen tillvaro. Han dras allt mer in i sitt intresse för rockmusik och han möter Helge, som blir hans bästa vän. För det är det som är så bra med Tore Renberg, han kan skriva om det svåraste svåra och samtidigt skildra tillvaron med både humor, överseende och en slags ömhet. Livet innehåller så mycket, har så många nyanser och man lever sig verkligen in i Jarles värld, på gott och ont. Man vill gråta över beskrivningen av hur det är att växa upp som barn till en alkohlist, och man skrattar, om än med en stor klump i halsen, när man får följa med Kompani Orheim på fjälltur; Pappa Terjes sista krampartade försök att göra tillvaro bra igen och återvinna sin familjs förtroende. 

   Jag har inte läst böckerna om Jarle i rätt ordning, men det gör ingenting. Och nu har jag bara en kvar, Detta er mine gamle dager. Men Tore Renberg har ju sagt att han alltid ska skriva om Jarle Klepp, så det är väl bara att vänta på nästa. Och nästa.