Kärleken gömmer minnet

Imorgon är det dags att resa igen. Hem till Jämtland den här gången, för några dagar bara. Hem och hem, det där kan man ju diskutera och det har jag redan gjort i den här bloggen. Men för mig är det så. Jag säger hem till Jämtland och hem till Stockholm. Det hem som representeras av Jämtland tror jag på något sätt går djupare; det handlar om mer, om något annat. Om det landskap som bidragit till att, på gott och ont, forma en till den man är. Man har den där täta granskogen och de där byarna i sig, vare sig man vill eller inte.

   Och apropå det så läste jag för en tid sedan Ola Nilssons senaste bok, Kärleken gömmer minnet. Den kallas för den avslutande delen i trilogin om människor från en liten norrländsk by. I denna bok har dock de tre huvudpersonerna och barndomsvännerna lämnat byn för ett liv i staden. Stefan, Arvid och Mirjam delar något, en slags svärta som kanske är ett arv från uppväxten, från tiden där uppe. De dricker tillsammans och sörjer den döde konstnären Eskil som Arvid, som själv är konstnär, stod mycket nära. Mirjam är författare med skrivkramp och vad Stefan gör framgår väl inte riktigt. 

   Nej, man får inte veta mycket om huvudpersonerna. Flera recensenter skriver att alkoholen är ett genomgående tema i de tre böckerna och det stämmer. Man dricker, ensam och tillsammans med andra, och det är ganska tydligt att man gör det för att man måste, för att behovet av att döva något, det där som  alltid finns där och bultar långt inne i en, är så stort. Egentligen har jag svårt att förklar varför jag tycker de här böckerna är så bra. Det handlar om sorg, rotlöshet och smärta. En smärta som liksom är inbyggd i personerna, som om det redan från början finns något som hindrar livet från att vara och bli det det skulle kunna vara.

   Läs Ola Nilsson!