Försmådd

En av mina favoriter är Hans Gunnarsson. Framför allt gillar jag hans noveller. Några av dem är helt otroliga. Livsledan, sorgen, en oväntad närhet till någon annan; i hans noveller finns det mesta.
   Men den senaste boken är romanen Försmådd, som jag nyss läste ut och blev mycket förtjust i. Ingvar är en historielärare som arbetar på övertid eftersom han fyllt sextiofem. Men än så länge efterfrågas hans tjänster och kontraktet förnyas en termin i taget. I bokens början är Ingvar relativt nöjd med sin tillvaro, även om hans kollegor på skolan inte har mycket att ge. Ointressanta samtal utan djup och substans är vad som erbjuds i lärarrummet, enligt Ingvar själv. Men ett undantag finns. Stina, skolans rektor, finner nåd för Ingvars kritiska öga och en fredagskväll får han plötsligt för sig att cykla över och ringa på hennes dörr. Officiellt för att erbjuda Stina möjlighet att läsa en av honom själv skriven essä. Det blir början på Ingvars fall.
   "Men Ingvar! Vad gör du här?" säger Stina när hon öpnar dörren. Och den repliken upprepar hon sedan boken igenom, för Ingvar är inte den som ger sig eller känner av några subtila vinkar om att hans sällskap inte skulle vara önskvärt. Han får för vana att cykla över titt som tätt och lyckas också övertala Stina att låta honom sköta blomvattningen när hon reser på sin årliga tripp hem till släkten i Finland. Utrustad med nycklar får han tillträde till hennes hem och kan utforska hennes liv och hemligheter i lugn och ro. Han tycker inte att han gör något fel, han råkar bara titta lite här och där. Men hans nyfikenhet på Stina stillas snart, om än inte på det sätt han önskat. För i en skokartong, förvarad under hennes säng, finner Ingvar bevis på att Stina inte är den han tror. Och någon släkt i Finland har hon nog inte. Den medelålders rektorn har en annan sida och Ingvar känner sig lurad. Försmådd. Hans tillvaro börjar slira och spårar så småningom ur.
   Det roliga med den här berättelsen är hur man långsamt förstår att den bild som Ingvar målar upp av sig själv inte riktigt överensstämmer med verkligheten. Men det är inget han själv inser. Inom sig är Ingvar övertygad om att hans sanning är den som gäller och att de andra, de besvärliga människorna runt omkring, det är de som har fel.