Caribou Island

Hur förändras man som människa genom åren som går och hur klarar man av att behålla även sina gamla jag, dem man en gång var? Är det överhuvuvdtaget möjligt? Vad har vi för trådar bakåt i våra liv? Hur hänger vi ihop med oss själva, om vi nu gör det? Jag läste en bok som fick mig att tänka extra mycket på det här. Det är i och för sig frågor som alltid intresserar mig men nu blev de aktualiserade. Så jag försökte gå tillbaka och placera mig själv i dagar som inte längre finns.

Tio - jag är tio år och det är en vinterdag. Jag och min syster och jordgubbsprinsessan, vår bästa vän, har just kommit in och tagit av oss våra varma ytterkläder. Det är sen eftermiddag och mörkt ute men än är det inte dags att äta. Jordgubbsprinsessan kan stanna en stund till innan hon går hem till sig. Vi sitter på golvet i vårt rum. På det lilla elementet, där man inte får hänga något, har vi gillrat upp våra blöta vantar. De där hårda snöklumparna som sitter fast i yllet börjar smälta och det droppar lite på golvet. Det luktar blöta Lovikkavantar. Vi vet det inte själva men vi är ju lyckliga nu. 

Tjugo - jag är tjugo år och hemma i min lägenhet som många avundas mig bara för att den ligger mitt på gågatan. Det är kväll och jag är trött för jag arbetar hela dagarna i hemtjänsten. Gamla tanter kräver mig och nästan kväver mig. Det finns ett fönster i min lägenhet och jag ställer mig där och tittar ut. Nere på parkeringen ser jag min gamla pojkvän lägga armen om en ny flickvän innan han låser upp sin bil och de sätter sig.  Vi bor grannar, men det var inget jag visste om när jag flyttade in i lägenheten som egentligen är min pappas. Av alla hus i stan så hamnade vi i samma. Jag ser dem åka iväg. Jag är glad att det inte finns någon där som kan fråga vad jag känner.

Trettio - jag är trettio år och stiger av bussen som jag tar varje dag efter jobbet på biblioteket. Det är vinter och fullständigt kolmörkt ute, förutom snön som lyser upp lite grann. Jag har alltid en ficklampa i väskan och tänder den när jag försiktigt går över vägen mot brevlådorna på andra sidan. Jag klämmer fast posten under armen och lyser mig vidare mot den lilla vägen som svänger upp mot huset. Det är halt, väldigt halt i backen. Ibland, ganska ofta, tänker jag att jag hellre skulle vilja bo i stan istället för mitt i skogen.

Fyrtio - jag är fyrtio år och stiger av en annan buss. Jag går upp för en annan backe, mot ett annat hus. Huset ligger på en fin ö i Stockholms skärgård och det är där jag bor nu. Jag vet att jag har det bra men jag kan inte göra något åt det tomma som har bosatt sig inne i mig. Jag lever med det.

Femtio år - jag är femtio år och det är en lördag mitt på dagen. Min man och jag ska gå på bio. Vi håller varandra i handen, det brukar vi göra. Båda vet vi en hel del om nåd, man kan nog kalla det så. Vi vet en del om annat också. Men nåden, de där ögonblicken som sänker sig över en, överskuggar allt. Allt.

Caribou Island av David Vann är den roman som fick mig att tänka på det här. Jag har aldrig läst något av honom förut och det här är den första bok som översats till svenska. Men han räknas visst till de stora i USA. Och det kan jag förstå.
   Romanen utspelas i Alaska, vid sjön Skilak. Där har det medelålders paret Gary och Irene levt i stort sett hela sitt vuxna liv, fast det inte direkt var meningen att de skulle bli kvar när de en gång kom dit som unga. Deras barn är vuxna och som så många andra frågar sig Gary och Irene vad som är meningen med allt. Irene har just pensionerats från sitt arbete som förskollärare och Gary, som en gång skulle dokorera på fornengelska, har överlevt som fiskare och mångsysslare trots att han inte är vidare praktisk. Nu vill Gary förverkliga en dröm, att bygga en timmerstuga på ön Caribou Island. Irene vill inte det men hittar inget sätt att förmedla det till Gary. Hans tanke är att de ska bosätta sig på ön och leva ett liv i symbios med naturen. Hon är helt övertygad om att när stugan väl är färdigbyggd kommer han att lämna henne.
   Trots att Irene insjuknar i en svår, oförklarlig huvudvärk påbörjar de sitt bygge. De sliter med att frakta stockar i båten över till ön och för varje spikslag de slår i sin rangliga stuga krackelerar det de en gång hade. Irene tänker på det som har varit och på vilka de har blivit. Har Gary någonsin älskat henne eller är hon bara någon som fanns till hands i brist på något annat? Har de byggt ett liv tillsammans för att det bara råkade bli så? Vid vilken tidpunkt i deras liv var de som närmast varandra? Har de någonsin varit det?
   Man får även följa deras barn, Rhoda och Mark. Rhoda lever med tandläkaren Jim och drömmer om ett tryggt liv med barn, värme och närhet men skräms av att bevittna sina föräldrars äktenskap och moderns pågående sönderfall.
   Svart, svart men oerhört bra.