The beginner's goodbye. Anne Tyler

För ganska många år sedan nu hade jag "chansen" att få åka på en bibliotekskonferens i Washington. Utåt var jag glad och påtalade hur tacksam jag var för en sådan möjlighet. Inuti mig var jag obekväm och ledsen och ville inte alls åka. Men jag var relativt nyanställd och det gällde bara att visa sig från sin mest positiva sida. Så en morgon var det dags att bege sig till Arlanda och sätta sig på planet. Efter en lång flygresa var vi äntligen framme. Jag satt i taxins baksäte och önskade att jag var någon annanstans. Då tittade jag ut och såg att det var skyltat mot Baltimore. Baltimore! Det var inte särskilt långt, vad jag kunde förstå, och jag insåg att hon var nära, närmare än hon någonsin mer skulle vara. Vem då? Anne Tyler så klart. Min favorit, den största. I intervjuer har Nick Hornby ofta refererat till Anne Tyler som sin favoritförfattare. Visst, han skulle önska att det var någon annan, lite coolare, lite svårare. Men det är Anne Tyler. Och jag förstår honom. Det finns ingen som hon, ingen som förstår människor på samma sätt och kan beskriva dem så som hon gör. Och jag blev lite styrkt där i taxin när jag tänkte på henne. Hon skulle ha förstått mig också. Hon skulle veta att det finns människor som bara inte vill och klarar av att delta i en konferens i Washington. 

   Vad är det med Anne Tyler som gör henne så unik? Hennes böcker är inte svåra; det handlar inte om några stora dramer utan det är livet, det vanliga livet som rullar på. Och personerna i hennes böcker har ofta en sak gemensamt, tycker jag. De vet egentligen inte hur de har hamnat där de är. Det var kanske inte det de ville, eller hade tänkt sig men det var så det blev. Och en dag drabbas de av en insikt om just detta. Är det här jag? Vad gör jag här, ihop med de här människorna? Ofta är det just en insikt och inte mer och livet strävar vidare. Ibland gör de något, som Delia i Utan bagage. Hon lämnar sin familj på stranden och bara fortsätter gå, till en annan stad där hon långsamt bygger upp ett nytt liv. Min favoritscen är när hon går in i en affär för att köpa något att ha på sig; hon kommer inte långt i sin mans badrock. Hon provar en klänning som hon är säker på inte alls ska passa henne. Men när den glider på hennes kropp och hon ser sig i spegeln ser hon sig själv inuti i en stram, grå pelare. Hon har blivit en annan och samtidigt den hon var menad att vara. Men sig själv kan man inte gå ifrån i längden och verkligheten smyger sig på henne så sakta. 

   Jag har många favoriter bland Anne Tylers persongalleri. Cody i Restaurang Hemlängtan, Justine i Den andre brodern, Ian i Arvet efter Danny. Och fler, många fler.

   Nu har jag just läst ut hennes senaste roman, The beginner's goodbye. Aaron är en ung änkling som försöker lära sig att leva igen, efter det att hans fru dött i en tragisk olycka då ett träd föll över deras hus. Välmenande råd och omtänksamma omhändertaganden gör honom bara illa till mods. Han flyttar motvilligt hem till sin syster medan huset renoveras. Varje dag tänker han på Dorothy, sin döda hustru. Och en dag kommer hon tillbaka. Plösligt finns hon där igen och de får en ordlös kontakt där konversationen flyter mellan dem fast inget sägs högt. Aarons liv får ny mening och hans letar alltid efter Dorothy i folkvimlet. Deras historia återberättas i romanen och där är det typiska för Anne Tyler igen. Aaron och Dorothy visste aldrig hur de skulle göra. Hur är man en del av ett par, hur gör man i en relation? Hur kommer det sig att alla andra verkar veta och kunna sånt? Aaron vågar till slut släppa fram också de svåraste tankarna och mest komplicerade känslorna.

   The beginner's goodbye är en sorglig och samtidigt hoppingivande bok om sorg och förlust men också om att hitta tillbaka. Till något annat. Till sig själv. Jag tyckte mycket om den.

   Och ja, jag kom hem från Washington som jag skulle. Tur det, för bara en månad senare senare var det 11 september 2001.