Tillbaka

När vi var i Jämtland senast fick jag en bok av mina släktingar, en bok om trakterna kring Storsjön. Eftersom jag, antog de, aldrig kommer att flytta tillbaka och det kan vara bra för mig att komma ihåg hur det ser ut där uppe. Som om jag skulle kunna glömma det. Och nej, jag kommer nog förmodligen aldrig att flytta tillbaka, det finns inga sådana möjligheter och inte vill jag det heller.
   Men jag blev sittande länge med boken i förrgår. Bland annat var det en bild på en häst och släde i snön som fick mig att börja tänka på när min syster och jag var barn. Vi åkte också häst och släde ibland, när vi skulle hälsa på hos farmor och farfar och det var vinter. Det fanns nämligen ingen väg till deras lilla gård. Inte förrän 1975 blev det väg dit, hur konstigt det än kan låta. Så på vintrarna åkte vi med bil så långt det gick, sen gick man ner till strandkanten och väntade på farbror Olle som kom körande på isen. Första tecknet på att han närmade sig var när man hörde ljudet av bjällrorna. Och min syster och jag bäddades ner bland fällar och man frös inte, hur kallt det än var ute.
   På sommaren kom han i roddbåt istället. Vi plockade näckrosor, om vi hann med. Först få grepp om en våt blomma, sen hålla ett stadigt tag om den och försöka få med stjälken vid nästa årtag. Och allt det här finns kvar så starkt i mig.
   Tänkte på det igår kväll, när vi hörde Lars Winnerbäck på Gröna Lund. En mycket fin kväll. Barndomen bär vi med oss hela livet. Och vissa av oss, tror jag, uppever den starkare än andra. Vi vill kanske tillbaka ibland fast vi vet att det inte går.
   "Söndermarken jagar mig men jag är inte där"...