Åsen

Igår sa jag till min man att om han bara villl läsa en riktigt deprimerande bok i år så ska han läsa Åsen av Katarina Fägerskiöld. Sedan kände jag hur orättvist det var att säga så. Eller mer att visst, det är en mycket dyster bok men den är också bra. Och varför ska det vara roligt hela tiden?
   Sofi är tjugo år och arbetar som en slags piga hos ett yngre lantarbetarpar i Västergötland. Det hela startade som en arbetsmarknadsåtgärd men övergick i mer permanent sysselsättning. Hon bor först i en egen lägenhet i stan men bonden Sam, hennes arbetgivare, ordnar snart så att hon får hyra ett litet torp i närheten av gården. På så sätt kan han alltid ha henne nära till hands när hon behövs, mitt i natten om så är. Sofi utför alla slags sysslor på gården, från att sköta djuren och laga stängsel till att passa familjens fyra barn. Men detta är inte en bok om lantarbetares arbetsvillkor, även om de böckerna också behövs. Jag blir egentligen inte klok på den här boken. I baksidestexten står det att det är en roman om att slösa bort sitt liv och det stämmer nog. Sofi vill inte mycket; dagarna släpar sig fram och hon känner ingen direkt stolthet i arbetet utan tvärtom är hon ofta rädd för att skada sig eller göra fel.

   Mer än något annat tycker jag att det är en bok om förlamning, en beskrivning av en människa med ett bottenfruset inre. Det finns något mekaniskt över Sofi, som om hon är en arbetande docka som någon skruvat upp. Man får inte veta mycket men i bakgrunden skymtar en död syster, en syster som dyker upp i mardrömmar och som på alla sätt är den bättre av de två. Det är välskrivet, med ett stramt och avskalat språk. Och det språket bär verkligen historien om Sofi. Som läsare får man snart en känsla av att själv ha svårt att andas, man vill at världen ska öppna sig och visa på vägar ut. Och kanske kan slutet tolkas som att sådana vägar finns. Eller kanske inte.