Vi kom över havet

Nu hinner man läsa lite extra och det känns ju alltid bra. En liten roman som jag nyss avslutat är Vi kom över havet av Julia Otsuka. Mycket uppmärksammad bok och jag såg fram emot att få läsa den. Ja, jag tyckte om den. Men jag blev oerhört förvånad när jag började läsa. Detta är en kollektivroman i ordets rätta bemärkelse. Ingen enskild berättarröst finns, istället sköljer en mängd olika röster över sidorna.
   Rösterna tillhör de kvinnor som efter första världskriget reste från Japan för att söka ett bättre liv i USA, som hustrur till japanska män som redan levde i landet. Männen hade förespeglat kvinnorna bekväma liv och utmålade ofta en tillvaro långt ifrån den slitsamma som kvinnorna hade i sitt hemland. Men drömmar är en sak och verkligheten en annan. När kvinnorna anländer till New Yorks hamn inser de att de äldre, slitna män som väntar på kajen är deras blivande äkta makar och att de fotografier av sig själva som männen skickat föreställde dem som betydligt yngre.
   För de flesta av kvinnorna väntar en mycket slitsam, fattig tillvaro, som lantarbetare utan rättigheter, som passopp i restaurangkök eller som hårt arbetande tvätteribiträden.
   Det är en intressant roman om ett stycke historia som i varje fall jag inte visste något om. Det som gör mig lite kluven är just berättarformen. Om, jag säger om, man klarar av att läsa en historia berättad på detta ovanliga sätt finns det mycket att ta till sig. Men det kan vara svårt att få den där närheten som man förväntar sig av romanens berättarröst, när den rösten tillhör så många. Det handlar om en text som hela tiden refererar till "vi"eller "några av oss". Det kan upplevas som flyktigt och undanglidande.
   Samtidigt är det ju som sagt både spännande och gripande med de människoöden som skildras. Så läs den gärna ändå.