Gott Nytt År!

Ett riktigt fint nytt år önskar jag oss alla. Det kan vi behöva. Julhälsningen hann jag aldrig skriva, men med denna nyårshälsning lovar jag att bli lite mer aktiv igen. Med början imorgon.
   På sistone har jag läst flera, på olika sätt intressanta, böcker. Så det kommer mer om dem. Och kanske lite om de tankar som jag tänkt under året som har gått.
   Ikväll väntar hummern och allt det andra goda...Än en gång:

ETT GOTT NYTT 2014

Vill du deppa?

En fråga som ju ibland kan besvaras med ett ja. Någon gång måste man kanske få tycka synd om sig själv, även om bloggaren har ganska svårt för det. Både hos andra och inte minst hos sig själv. Men ändå. Någon gång så...
   Den ultimata depparlåten heter då November med Azure Ray. Vi upptäckte den för ett antal år sedan då Carl-Michael Edenborg tipsade om den, på blogg eller hemsida. Och nu har han nyss gjort det igen, så det är en depparlåt som står sig över tiden.
   Andra bra tips är Old Beauty med Anna von Hausswolff, River of sorrow med Antony and the Johnsons (ja!) samt När det blåser från ditt håll från Lars Winnerbäcks nya skiva. Eller nästan vad som helst med Lars Winnerbäck. Och så klart Och nu gör ingenting ont med Nina Ramsby, som jag redan skrivit om en gång. Gråt ut, om du kan!
.

God Jul

är det inte jag som säger än, men väl Jonas Karlsson. God jul : en berättelse är en liten, underhållande historia om hur det kan gå till på ett kommunhus i jultid. Man kan nog kalla den en bagatell och egentligen hade det väl räckt att göra en längre novell av detta. Men om man nu kan se en bagatell som något som inte nödvändigtvis är negativt så passar den beskrivningen bra.
   Kommunchefen får en ljus idé och bestämmer sig för ett nytt sätt att önska medborgarna en god jul. Man ska, med hjälp av de adventsljusstakar som kommunen redan köpt in, skriva GOD JUL i kommunhusets fönster. Ljusstakarnas placering i de olika fönstren ska möjliggöra detta. Det innebär att vissa medarbetare får ljusstakar i sina fönster; andra får det inte. Den unga biträdande controllern Frida får i uppdrag att genomföra detta. Men inget är någonsin så lätt som man tror. Medarbetare trilskas, somliga kräver en ljusstake men kan ingen få medan andra, som måste ha en ljusstake i sitt fönster om allting ska fungera, vägrar. Jobbigast för Frida är den motsträvige Gunvald på Fritidsförvaltningen. Egentligen är det få av medarbetarna som bryr sig,; man bekymrar sig mer över rykten om kommande neddragningar i huset.
   Innan jag återvände till biblioteksvärlden arbetade jag många år på ett privat företag som sysslade med mediebevakning. Det outhärdliga managementspråk som härskade där, eller corporate management bullshit, CMB, som en kund en gång beskrev det hela, sprids ju också sedan vidare. Några år efter att ett nytt, "fräckt" uttryck dykt upp kan man vara säker på att det även används ofta vid kommunala, och andra offentliga, förvaltningar. Tänk på uttrycken "jag har ett tänk" eller "det ligger i pipen". Jonas Karlsson har bra öra för detta torftiga språk och det gör boken väl värd att läsa.   
   Och nästa gång man sitter framför en chef som ser dig i ögonen och säger att han, eller hon, "hör vad du säger" kommer man inte att kunna låta bli att tänka på Jonas Karlsson...

Uppror i skärt och svart

När jag var fjorton år läste jag  Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna. Min pappa höjde på ögonbrynen och tyckte väl kanske inte att det var den mest lämpliga boken för någon i min ålder. Men några förbud kring läsning fanns givetvis inte, så jag läste klart. Jag läste hennes ungdomsböcker också, som "Vart ska du gå? Ut!" med flera. Minns att jag uppskattade dem mycket. Det berodde säkert på att den värld som beskrevs låg så långt ifrån ens egen. Det kändes lite tufft och spännande att läsa om ungdomar som hängde på stan och gjorde sånt de inte skulle. Sedan hamnade jag på en högstadieskola där det hörde till vardagen att vissa sniffade thinner på toaletten och kastade kniv på träslöjdsläraren, med mera, och då blev man givetvis mer luttrad. Men det är ju en helt annan historia.
   Nu har jag nyss avslutat Beata Arnborgs biografi Kerstin Thorvall : Uppror i skärt och svart. Mycket intressant och läsvärd. Fram växer en bild av en begåvad, besvärlig och ångestriden människa som många gånger helt enkelt blev för mycket för sina närmaste och för sin omgivning. Kerstin Thorvalls liv beskrivs från uppväxten med den ensamstående mamman, genom två äktenskap och många förhållanden till det plågsamma, motvilliga åldrandet. Man inser snart att det fanns två Kerstin: dels den mycket professionella tecknaren, skribenten och författaren, dels den trasiga privatpersonen. Länge sörjde Kerstin Thorvall det faktum att hon inte blev betraktad som helt rumsren i författarvärlden. På något sätt ansågs hon väga för lätt; hon var för produktiv och hennes vuxenromaner togs inte riktigt på allvar.
   Inte förrän hon sent i livet skrev sin egen historia i romanen När man skjuter arbetare, som sedan följdes av I skuggan av oron och Från Signe till Alberte. Då tog hon steget till de stora, tunga författarna. Plötsligt var hon en författare som hyllades och togs på allvar.  
   Uppror i skärt och svart är en fascinerande bok om en jobbig människa, en kvinna som skrev, tecknade, älskade och dansade. Läs den!
  

Komma och gå

Vem är man när trådarna bakåt har kapats? Hur skapar man sitt människovärde i en främmande miljö, där man för alltid är är en främling?
   Familjen Sai samlas i Ghana för att begrava pappa Kweku, en framgångsrik kirurg. Mamma Fola och de fyra vuxna barnen, Olu, tvillingarna Kehinde och Taiwo samt yngsta systern Sadie närmar sig varandra med försiktighet. De lever skilda liv, i olika delar av världen. Den far de ska begrava har egentligen varit försvunnen från dem i många år, ända sedan han lämnade familjen när barnen var små.
   Komma och gå är en debutroman av Taiye Selasi och har uppmärksammats stort i många delar av världen. Och det förstår man. Det är en rik, flödande roman som utspelas i olika länder och på olika tidsplan. Berättarperspektivet växlar mellan familjens sex medlemmar och handlingen belyses därför från många håll.
   Kweku och Fola, från Ghana respektive Nigeria, möts i USA och försöker skapa sig en framtid där. En tragisk händelse på det sjukhus där Kweku är anställd raserar tillvaron. Uppfylld av skam lämnar Kweku sin familj för alltid. Kvar står Fola, med ansvar för fyra barn.
   Barnen drabbas alla, på olika sätt, av faderns frånvaro. De växer upp och lever sina liv med en brist och en mängd obesvarade frågor. Hur blir man en hel människa? Hur återskapar man gamla familjeband?
   Komma och gå är en mycket stark roman, en släktsaga i modern tid, om förlust, identitet och om att försonas. Med sig själv, sin bakgrund och sin historia.

Isvittring. I Gäddede...

Jag läser en deckare igen. En debut den här gången: Isvittring av Solveig Vidarsdotter.
   Gäddede. Tätort i Strömsunds kommun och Frostvikens församling. Ligger bara några kilometer från norska gränsen. Och hem till Gäddede kommer polisen Ingrid Karlberg, efter många år i Stockholm. Upplägget känns inte helt nytt, men jag bestämde mig för att ge boken en chans. Och ja, den är riktigt rolig att läsa. Hör definitivt till de bättre i genren och författaren, som är uppvuxen i trakten, kan sin miljö.
   Ingrid, som hade hoppats på en lugn första tid på nya jobbet kastas i stället in i något som från början tros vara självmord men visar sig vara mord. En tioårig pojke, boende på elevhemmet i samhället, hittas hängd i en lada. Ingrid och hennes kollega får hjälp av polisen i Östersund för att lösa fallet.
   Den som vill läsa en deckare som verkligen utspelas i svensk glesbygd kan läsa Isvittring. Även om orten Gäddede för andra läsare kanske inte omgärdas av det slags skimmer som den gör för mig. Min ungdoms kärlek kom därifrån och sedan dess finns alltid, för mig, något positivt bara över ortsnamnet. Så konstigt kan man fungera. Inuti mig själv bor det också en sjuttonårig, förälskad flicka som aldrig glömmer.
   Men nu måste jag snart lämna deckarna för ett tag och ge mig i kast med något tyngre. Idag är jag ju en femtioettårig kräsen läsare.

Kärlek på intellektuellska

Något fattas mig, men jag vet inte vad. Uppenbarligen saknar jag de känslor och insikter som behövs för att förstå storheten i Lena Anderssons Augustprisnominerade roman Egenmäktigt förfarande. Försökte mig på olika slags läsning för att komma underfund med vad hon egentligen vill med boken. Hela tiden med en gnagande känsla av att jag blir lurad. Är detta något slags intellektuellt skämt som jag inte förstår?
   Ester Nilsson, trettioett, poet och essäist, får i uppdrag att hålla ett föredrag om den betydligt äldre konstnären Hugo Rask. Redan när hon förbereder föredraget förälskar hon sig, i mannen och hans åsikter, och när de möts blir hon övertygad om att han är den rätte. Efter några månaders umgänge hamnar de slutligen i säng, något som upprepas vid tre tillfällen. För Ester är det självklart att dessa tre gånger betyder att det ska bli de två. Hon bryter upp från ett, i hennes tycke, förnuftigt, stillsamt förhållande och väntar på att Hugo Rask ska komma till samma slutsats som hon; de är de två som har en framtid tillsammans.
   Ester tyder tecken och ägnar mycket tid åt att fundera över minsta skiftning i Hugos röst och åt att analysera vad han kan mena med sitt ordval, att han hör av sig, att han inte hör av sig och vad han skriver i sina sparsamt förekommande sms. Ester skriver desto fler och kan fila på rätt formulering i timmar. För läsaren är det helt uppenbart att Hugo inte på allvar är det minsta intresserad av Ester.
   Och jag känner igen det här. Från min egen ungdomstid, hur man som sexton-sjuttonåring grubblade över vad Han menade med det, varför han vände sig om på gatan och varför han inte ringde när han sagt att han skulle. Men det var just det. Det handlade om starka känslor i tonåren.
   Att läsa Egenmäktigt förfarande gör mig en smula generad; jag blygs över texten och vill egentligen sluta läsa. Det "intellektuella" analyserandet och sönderplockandet av en skev verklighetsuppfattning övertygar mig inte alls.
   Men jag tror att den vinner priset.

Siames

Man läser av olika anledningar och ibland bara av en sorts önskan att underhållas och liksom flyta bort en stund. Det tänker jag på varje gång jag läser en av Jan Mårtensons böcker om antikhandlaren Johan Kristian Homan och hans siameskatt Cleo de Merode. Hur många finns det? Hur många som helst. Är de bra? Vet inte. Alla följer samma mönster och de stående inslagen är många. Kardemummakakan, lite bildande kulturhistoria, konsten att göra den bästa Dry martinin. Just nu läser jag Den grekiska hjälmen och den avviker inte på något sätt från sina föregångare.
   Men ibland är det precis det man behöver och inget tyngre eller svårare än så. Det är trevligt att läsa, helt enkelt. Och jag gillar siameser. När jag var ung hade jag olika scenarior för hur mitt liv skulle komma att gestalta sig. En vanligt förekommande fantasi var att jag skulle leva ensam, med en röd sammetssoffa och en vacker siames som skulle ligga draperad i soffan. Katten skulle heta Betty och det skulle vara vi två mot världen.
   Riktigt så blev det ju inte. Men ibland tror jag ändå att hon väntar på mig någonstans, Betty. Behagfullt utsträckt i den röda soffan.

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig

För några veckor sedan läste jag Bodil Malmstens senaste bok, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Den är mycket, mycket bra och jag rekommenderar den.
   Tankar, anteckningar från ett liv på Söder här i Stockholm. Livet i Frankrike berörs, men annars är det kvarteren kring Mariatorget som bildar bakgrund.
   Jag har alltid gillat Bodil Malmsten. Uppfattar henne på många sätt som sträng, nästan oförsonlig ibland. Och jag gillar det. Skönt som omväxling med en allvarlig människa med integritet.
   Och som väl i allt hon skriver finns även här denna klangbotten av sorg. Så uppfattar i alla fall jag det. Och med den i botten ändras perspektiven lite grann, och man kan få syn på verkligheten från ett delvis annat håll.

Allt i en gryta

Vi har blivit med en ny kokbok: Allt i en gryta av Lisa Lemke. Comfort food kallas det visst, när det är enkelt och bekvämt och man kan göra allt i en form eller gryta. God mat som inte är så komplicerad att laga. Det var länge sedan jag kände mig så inspirerad av en kokbok. Hittills har dottern och jag gjort banan- och nutellapajen. Rekommenderas. Men nu till helgen blir det fiskpudding med torsk och räkor och sidfläsk med fänkål och citron.
   Ja, jag tycker mycket om att laga mat, uppfödd på älgkött och fjällfisk som man är, och med en far som lärde mig hur man gör. Men även lusten att laga kan ju gå lite upp och ner ibland. Därför är det så roligt att göra en sådan här bekantskap, där man bara känner att det här blir rätt och bra.
  

I stället för att sova

Vad gör man när man vaknar redan kvart över sex en söndag morgon och inte vill störa resten av familjen? Jo, med mycket möda tar man med sig sin nyss påbörjade deckare och hasar ut till soffan i vardagsrummet. Man lägger sig bekvämt och hinner läsa i två timmar. Allt är tyst, lugnt och skönt. Boken heter Fjällgraven, av Michael Hjort och Hans Rosenfeldt.
   Det här är del tre i en serie om kriminalpsykologen Sebastian Bergman och hans kollegor på Riksmordkommissionen . Den här gången hittar man sex nedgrävda lik i Jämtlandsfjällen. Så här långt verkar det vara en helt ok historia; jag har tyvärr inte läst de första delarna och kan inte säga något om dem.
   Men det är ju ofta intressant med kriminalromaner som har ett helt poliskollektiv i centrum.
   Jag saknar fortfarande. Uno Palmström. Någon som minns honom? Han skrev så bra, underhållande deckare. Förutom poliserna förekommer en tragikomisk, försupen journalist som heter Olle Lyck, som till allas förvåning, inte minst sin egen, finner kärleken i polisen Evy. Riktigt bra deckare, hoppas de fortfarande lånas på biblioteken.
   Och nu är det en vacker oktobersöndag med orange lönnlöv i frestande högar på gatan. Jag vill gå ut.
  

Nobelpris

Vad glad jag blev när man sa att priset gått till Alice Munro! Hon är ju en mästare. Det första jag läste av henne var nog Jupiters månar, för många år sedan. Hon är så oerhört bra.
   Och jag gläds, förutom för Alice Munros egen skull, åt att hon skriver noveller. Låt nu novellen få en större plats och betydelse även i Sverige!

Margareta Strömstedt

Vissa kvinnor kan bli som okränkbara ikoner för andra. Själv har jag alltid ogillat när allt för många (kvinnor) hyllar samma person eller bok eller film eller vad det nu kan vara. Så att man nästan blir betraktad som suspekt om man tycker något annat. Men det finns undantag. Även jag hyser en mycket stark beundran för Margareta Strömstedt. Så klok, begåvad och insiktsfull.
   För en tid sedan läste jag hennes nya bok Jag skulle så gärna vilja förföra dig : men jag orkar inte. En tankebok, var det någon skrev, med självbiografiska minnen. Mycket intressant om att vara kvinna och slå sig in i mannens kulturvärld. För som hustru till Bo Strömstedt fick Margareta umgås med den kulturella eliten. Så småningom fick hon själv en framgångsrik karriär som barnbokskritiker på DN och som producent på teve. Och hon började skriva böcker. Den här hänger väl på sätt och vis ihop med den förra, Natten innan de hängde Ruth Ellis. Och båda är oerhört bra.
   Läs den här, och den förra om du inte redan gjort det. Två böcker av en mycket modig och imponerande kvinna.
   Något jag tänker på ibland är en gång för en del år sedan, en eftermiddag på Melanders fisk i Söderhallarna. Mannen och jag var där och åt en vacker kärleksmåltid. Det var en speciell dag, med ett alldeles speciellt ljus över sig. Vid ett bord ganska nära oss satt just Bo och Margareta Strömstedt. Jag kunde inte låta bli att då och då betrakta dem. Det fina var att de samtalade, inte satt och teg som så många lite äldre par brukar göra. Tiga och se förbi varandra. Så inte här. Framåtlutade över bordet gav de ett intryck av att bry sig väldigt mycket om varandra. Och som nykär själv var man ett storögt vittne till kärlek som varat länge.

En sång, som omväxling

Om det nu möjligen finns någon där ute som brukar läsa vad jag skriver, så erkänner jag att det var mycket länge sedan sist. Men nu ska ordningen återställas.
   Bloggaren har varit extra mycket sjuk; slutet på augusti och de första veckorna i september är borta som i ett töcken. De dagarna kommer aldrig tillbaka och det skulle jag heller inte vilja.
   Läst har jag gjort och jag återkommer snart med lite tankar kring några av de böckerna. Men inte idag.
   Jag tänkte lite på tröst och var man hämtar den. Från sig själv, så klart, och från de människor som står en närmast. Och från en liten snarkande hund om man nu, som jag, har glädjen att ha en i familjen. Och från böckerna, förstås!
   Men ibland kan det vara musik som letar sig rätt in i ens förstenade inre. Igår lyssnade jag på en sång som jag verkligen tycker om: Och nu gör ingenting ont med Nina Ramsby. Så vacker och på något sätt så rörande. Den ger tröst. Även om allting gör ont.

Då tänker jag på Sigrid

Min far kommer från Offerdal i Jämtland. Där bodde min farmor och farfar och det var dit vi åkte ibland när vi var barn. Jag alltid med blandade känslor. Det var så långt från allting, det var så kallt i deras lilla hus och det kändes på något sätt så mycket som en annan värld. Man fick gå på utedasset bakom ladugården för något badrum fanns det inte, och man fick tvätta sig vid en liten kommod. Samtidigt var det något alldeles speciellt, med farmor vid vedspisen och farfar i kökssoffan. Och vår farbror hemmasonen som var den bästa och snällaste som fanns och som borde ha fått en mängd egna barn, om livet hade varit rättvist. Men det är det ju som bekant inte.
    Elin Olofsson som har skrivit Då tänker jag på Sigrid kommer också från Offerdal. Bara det var ju anledning nog att läsa hennes debutroman. Och som vanligt är det ju så skönt att få läsa romaner som inte utspelas i Stockholm. Hem till Offerdal, här omdöpt till Gärningsberg, kommer Hanna från Stockholm. Lägenheten i innerstan har hon hyrt ut och hon har sagt upp sig från sitt jobb på en reklambyrå. Hon flyr också från en kärlekshistoria med en gift kollega. Med sig har hon några få möbler och en stark dröm om att kunna måla igen. Konstnärsplanerna försvann någonstans på vägen mot vuxenlivet men kanske kan de väckas till liv igen.
   Hon ska bo på farmor Sigrids gård Storgårda. Sigrid, som hon aldrig lärde känna, bor nu på ett ålderdomshem, och farbrodern Åke, som var den som fick ta över gården, har tagit sitt liv. Hannas far har inte satt sin fot på gården på många år och inte heller haft kontakt med sin mor. Han kunde aldrig komma över att det var brodern, och inte han, som fick gården och under hela Hannas uppväxt har de tagit avstånd från sina släktingar.
   Nu står gården tom och Hanna flyttar in, oklart för hur länge. Hon söker svar i det förflutna för att förstå vem hon själv är.

   Det här är en ganska sorglig roman om att söka sin identitet och sitt sammanhang. Samtidigt finns en stark värme i berättelsen och man blir många gånger rörd när man läser. Det händer inte så mycket, inte på ytan i alla fall, men samtidigt är det något som långsamt lossnar i Hanna. Kan man hitta hem till slut? Och vad är egentligen hemma?

Vägen mot Bålberget

Vilka är vi? Var kommer vi ifrån? Finns våra förfäder kvar inne i oss, som ekon från en tid vi inte känner? Sådant kan man tänka på när man läser Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind.
   Det ska erkännas att jag inte var överdrivet förtjust i hennes första roman. Mycket berodde det nog på titeln. Att ge en bok titeln Norrlands svårmod kändes lite svårsmält för mig. Så jag var långt ifrån säker på att jag skulle läsa hennes nya, men så gjorde jag det. Vägen mot Bålberget är lättläst på ett positivt sätt; man forsar fram över sidorna och det är mycket spännande.
   I bokens början är det 1975. I ett samhälle i Ångermanland försöker Jacke nå fram till sin sextonåriga dotter Veronica. Veronicas mor har flytt till Stockholm och ingen vet när, eller om, hon kommer tillbaka. Veronica är tvär och för det mesta svår att få kontakt med. Men så börjar far och dotter intressera sig för bygdens historia, närmare bestämt de häxbränningar som sägs ha ägt rum i trakten på 1600-talet. De bestiger Bålberget, där de utpekade kvinnorna mötte sitt öde, för att leta efter spår. De besöker också biblioteket för att börja söka sina rötter.
   Så växlar berättarperspektivet boken igenom. Jacke och Veronica i nutid och 70-tal och Malin och Olof, deras förfäder, under 16- och 1700-tal. Malin är en av de kvinnor som plötsligt fängslas i väntan på rättegång. Bygdens barn och en kringresande pojke pekar obarmhärtigt ut en stor mängd kvinnor som man menar är i förbund med djävulen. Barnen vittnar, ibland mot sina egna mödrar, om deras påstådda synder. Rädslan förenar dem alla, de oskyldiga kvinnorna och de barn som av prästerna pressas att ange sina närmaste.
   Olof är ett av de barn som pekar ut sin egen mor. Först som gammal orkar han tänka på det som varit och förstå sin roll i det hela. Han gifte sig med grannflickan Segrid, Malins dotter, och beskrivningen av Segrid, som barn och som vuxen kvinna, hör till bokens starkaste partier. Överhuvudtaget är det avsnitten som skildrar livet förr som är bokens styrka. Det är ett nästan omänskligt slit som beskrivs, och som vanligt är det kvinnorna, och flickorna, som drabbas hårdast. Segrid utnyttjas från unga år av sin far Erke och Malin kan inte göra mycket för att skydda henne.
   En läsvärd roman om rötter och ursprung och om en grym tid i vår historia.

Deckare i värmen

Vi reste till Kroatien. Där var det varmt. Mycket varmt. Och då orkar man ju inte läsa så mycket annat än deckare. Jag hann med två under vår vecka.
   Skuggsida av Belinda Bauer utspelas i det lilla samhället Shipcott i England. Ja, samma plats som i den förra, Mörk jord. Huvudpersonen Steven från den romanen finns med också här, även om han inte har en så framträdande roll. Nu handlar det om Jonas Holly, byns polis. Han lämnade en karriär i storstan och flyttade till sina hemtrakter med sin hustru, som är svårt sjuk i MS. Livet rullar på, tills den dag en äldre kvinna hittas mördad i sin lilla stuga. Och mordet följs av fler, alla på gamla, sjuka människor. Varken Jonas eller den expertis som tillkallas utifrån förstår vad det hela handlar om.
   Skuggsida är en mycket bra kriminalroman, med djup i personskildringarna. Minst lika spännande som mordgåtan i sig är skildringen av samhällets innevånare och deras inbördes relationer, och hur dessa relationer ändrar karaktär när misstankarna smyger sig på. Vem kan man egentligen lita på, vem känner man på djupet när allt kommer omkring?
   Svart sensommar av Inger Wolf är en dansk deckare som också var mycket bra. En ensamstående mamma hittas mördad. Kriminalkommissarie Daniel Trokic och hans personal får många trådar att nysta i innan man börjar se ett sammanhang. Trokic, med rötter i Kroatien (!), arbetar efter sina egna metoder och är lite av en ensamvarg. Något som, visar det sig, kan vara mycket farligt.
   Svart sensommar är helt enkelt en väldigt spännande historia, där man snabbt vänder sida efter sida för att få veta hur det går. Rekommenderas.
     

Skuggland

Egentligen har jag inte tid att skriva det här, men jag måste ändå. Jag har nyss avslutat en av de bästa böcker jag läst på länge. Skuggland av Jonas Brun. Den fick radions romanpris senast, jag hade läst delar av den och skrivit om den på jobbet. Men nu läste jag den ordentligt.
   En fantastisk barndomsskildring om Erik och Erik, som växer upp i två villor nära varandra. Det är ett elvaårs-land som beskrivs, och sorgen över att det landet för alltid är borta. Den vuxne Erik, arkitektsonen, minns sin bäste vän, Erik med den ständigt frånvarande ambassadpappan. Det är tidigt nittiotal och de två pojkarna lever som i symbios. De lyssnar på Michael Jackson och spelar de dataspel som ambassadpappan överöser sin son med. Vad som verkligen griper tag i en är den övertygande beskrivningen av, ska man kalla det ett tillstånd, en egen värld där de två barnen lever i sitt eget rike. Tills den dag en tredje pojke, Marcus, gör entré och Erik med ambassadpappan bara byter ut sin vän.
   Över hela texten svävar också en gåta och en katastrof, då Erik och Marcus en dag försvinner. Spårlöst. Kvar blir den andre Erik med sina frågor och sin förlamande sorg.
   Om man nu skulle ha glömt hur det känns att vara barn - jag gör det aldrig - kan man läsa Skuggland. En oerhört bra roman. 

Semesterläsning

Man hyr ett fint torp utanför Norberg. Man hyr en bil, packar in allt... man behöver och ger sig iväg. Man kommer fram och allt känns bra. Man ser fram emot både trevliga utflykter och lugna stunder med en god bok. Man inser att man glömt sin läsplatta. Och även om den uppkomna bristen skulle kunna kompenseras redan nästa dag, med inköp av några pocketböcker, så kan man ju inte somna om man inte får läsa en stund. Så jag genomsökte torpet på jakt efter något läsbart och fann två böcker: 3096 dagar av Natascha Kampusch samt Live to win : låtarna som skrev mitt liv av Andreas Carlsson. Det var vad som fanns att välja på för snobben Eva.
   Jag kröp till sängs med Natascha. Andreas Carlsson vet jag inte ens vem det är och jag blev inte heller ett dugg nyfiken på att ta reda på det. Men den fasansfulla historien om Natascha höll mig uppe flera nätter. Jag och hunden huserade på nedre botten, då ingen av oss klarade att ta sig upp för den rangliga trappan till sovloftet. Så vi störde ju ingen, fast vi var vakna länge. Nataschas berättelse är en ofattbar skildring av mänsklig styrka och kamp för överlevnad. Man förfäras och imponeras av en ung människas förmåga att bevara sitt jag under de mest vidriga omständigheter.
   Det var en fin semestervecka. Jag är en varm förespråkare för Bergslagen - det kanske är det vallonska blodet som kommer i svallning - och rekommenderar verkligen en semester i dessa trakter. Och har man inte besökt Elsa Anderssons konditori i Norberg tycker jag att man ska göra det, om man får chansen. Underbart.
  

Det som inte växer är döende

En tunn men mycket otäck roman som jag just läst är Det som inte växer är döende av Jesper Weithz. Redan i romanens början är vilar ett outtalat hot mellan raderna, ett hot som kommer att växa sig starkare.
   Henrik och Lotte, affärsman och projektledare, har byggt sitt drömhus vid havet utanför Stockholm. De har dottern Molly och väntar ett barn till. Men det visar sig att Lotte bär på en mycket ovanlig sjukdom, eller egentligen är det barnet hon väntar som är sjukt men det drabbar också modern. Endast på en klinik i Brasilien finns behandling som kanske, som måste, hjälpa. De packar ner sitt vackra hem och förbereder sig för en nästan årslång vistelse där. Lotte och dottern Molly ska resa i förväg och Henrik ska återförenas med familjen i Brasilien efter en kort affärsresa till London.
   Men inget går som planerat. När Lotte och Molly kommer till Arlanda är alla plan inställda på grund av att miljöaktivister tagit över flygplatsen. Till sist får de en hyrbil och börjar, i snöstorm, resan tillbaka till sitt tomma hus. Tanken är att de ska resa nästa dag istället.
   Henrik lockas av sin unge assistent att resa till Sri Lanka för att eventuellt få ordning på ett kontrakt som hotar att omintetgöras. Men planet blir kapat av terrorister och inget visar sig vara som Henrik har tänkt eller trott. Ingen svarar när han försöker ringa sin assistent eller sin hustru.
   I huset i skärgården försöker Lotte använda sina sista krafter till att hålla sig själv och Molly varma sedan strömmen har gått. Bilen har fastnat i snön och de får ingen kontakt med omvärlden.
   Miljöthriller, tror jag någon kallade boken när den kom ut. Skrämmande civilisationskritik om vad som händer när allt vi tar för givet börjar spricka, när den tunna hinnan till vår trygghet brister.
     

Skolavslutning

Förra veckan var det skolavslutning. Jag stod på en stekhet skolgård på Katarina södra och trängdes med många, många andra. Men hur olika min dotters avslutningar än är mot dem jag upplevde när jag var liten så finns det ju ändå likheter. Förväntningarna. Och Den blomstertid nu kommer. Vem kan hålla emot när man hör den? Inte jag. En gång frågade dottern varför en del vuxna gråter på skolavslutningar. När jag tänkt färdigt svarade jag att det nog beror på att vi gråter för att vi själva inte längre är barn men ibland skulle vilja vara det. Fast för det mesta står vi emot den längtan. Men sen kommer det stunder då det bara inte går. Som när man hör Den blomstertid nu kommer.
   För vad är det som händer? Man flyttas tillbaka, på ett nästan fysiskt sätt, till en tid som inte längre finns. Som jag berättat förut gick min syster och jag våra första skolår i en liten byskola med mycket få elever. Ett år var vi sjutton barn i hela skolan, första till sjätte klass. Vår fröken Britta bodde i ett rött hus som låg alldeles bredvid skolan.
   Skolavslutningen var en av årets höjdpunkter, jämförbar med julafton, melodifestivalen och sista april-firandet på bygdegården. Det var också ett av få tillfällen när man fick åka till stan och handla kläder. Vi fick alltid nya kläder då. Och bara det, att få åka till stan och inhandla klänning, knästrumpor och skor räckte för att göra mig sömnlös dagarna innan. Det här kan vara svårt att beskriva för dagens barn, i alla fall när man bor i Stockholm, men en resa till stan var något stort och betydelsefullt. Vi handlade ofta på Fahléns; det var en affär för barnkläder som låg på Prästgatan. Och om det var riktigt bra fick vi, när de rätta känningarna var funna och låg i sina påsar, gå till Ringbaren och äta grillkorv med pommes frites. Om det inte var fullt så  bra var man istället tvungen att åka hem till mormor och äta pannbiff. Det var inget fel på det heller, men pannbiffarna kunde ju aldrig tävla med grillkorven.
   De nya kläderna rördes inte förrän på själva avslutningsdagen. Och vi kände oss så fina när vi tog dem på oss. Och skolan var också fin, pyntad med björkar och blommor. Förgätmigej och gullviva. Åh gullviva, idag tycker jag nästan att doften av den är svår att uthärda. För den doftar så gott men hör hemma i en annan tid, ett annat land.
   Britta spelade på orgeln, alla föräldrarna var där och efteråt var det saft och kaffe och bullar. Och sen var det sommarlov.
   Inristat i mitt minne finns också en lunch som vi åt en av dessa avslutningsdagar; jag tror det var när jag slutade trean. Min mamma, min syster och jag (pappa var högstadielärare och måste vara på sin egen skola) satt ute och åt. Rabarberkräm, mjölk och smörgås. Det var så varmt att smöret smälte på smörgåsen och la sig, nästan rinnande, i groparna i brödet. Jag vet inte varför men det där kommer jag alltid att komma ihåg. Smältande smör på ett ljust bröd och det är sommar.
   Inget av detta har något som helst med böcker att göra men så blir det ibland. Man blir sentimental och börjar tänka. På bilden ser man vår fina skola. Fast nu är det mycket länge sedan den var just en skola.  
       

Att göra sig av med...

På bilden syns två av våra bokhyllor. De svämmar över; snart kan vi inte trycka in en bok - eller film - till, hur gärna vi än vill. För det är just det. Vi vill. Men, som mannen säger, då måste vi först rensa ut lite av det vi redan har. Och jag vet ju att han har rätt. Så varför är det så svårt?
   Genom livets alla flyttar, och de har varit många, har jag släpat med mig min stora boksamling. Och när den sedan, på senare år, slogs ihop med nye mannens blev det trångt. Riktigt trångt. Vi insåg ju också ganska snart att vi hade många dubbletter. Varpå intressanta diskussioner vidtog angående vilka exemplar som skulle gallras ut. Svaret är inte alltid självklart. En sliten gammal pocketbok kan ha ett stort känslomässigt värde, som till och med kan överträffa det mer välvårdade, inbundna exemplarets betydelse. Men några kartonger fylldes. Jag tror de står på vinden nu.
   Jag var ganska ung när jag började samla, eftersom jag när jag var sexton år fick det bästa extrajobb man kunde ha. Jag fick anmäla böcker i en av lokaltidningarna hemma, och min förtjusning var stor när jag insåg att man fick behålla böckerna man skrivit om. Att man dessutom fick betalt var nästan för bra för att vara sant. Men många böcker blev det. Och även om några har förkommit genom åren så finns de flesta kvar.
   För frågan kvarstår. VARFÖR ÄR DET SÅ SVÅRT ATT GÖRA SIG AV MED BÖCKER?

Väldigt sällan fin

Väldigt sällan fin av Sami Said är en bok som jag länge tänkt läsa, utan att det blivit av. Nu kommer hans andra bok ut och då kändes det som om det var hög tid att börja med denna.
   Noha lämnar sin familj och flyttar in i en studentkorridor i Linköping. Hans bagage består till största delen av förmaningar om att inte glömma vem han är och att inte be om ursäkt för den han är: eritrean och muslim. Livet i korridoren blir lite av en chock för Noha, som gärna smyger ut i det gemensamma köket på tider när de andra inte är där. Helst av allt vill han vara för sig själv men livet, och människorna, tränger sig på.   
   Det här är en både lite småsorglig och samtidigt rolig bok, med ett ovanligt perspektiv. Den är inte alls som jag trodde, för språket är så eget. Lite uppbrutet, med oväntade beskrivningar och formuleringar. Rekommenderas.

David Bowie is here

Vad kan man göra för att pigga upp sig och få lite skimmer över vardagen? Förutom att läsa en bra bok, förstås. Men ibland krävs det ju lite mer.
   Jo, man åker till London och ser den magnifika utställningen David Bowie is here på Victoria & Albert Museum. Underbar utställning, rekommenderas varmt. Värd allt köande. För det går att få biljetter, även om det står på nätet att de är slutsålda för många dagar framöver. Det gäller bara de biljetter som säljs just på nätet och det är inte alla. Väl inne på utställningen blir man liksom förtrollad och man inser vilken stor konstnär han är.
   Och London är alltid London. Tate Modern, fish and chips, ett besök på den där puben som har en särskild plats i våra hjärtan. Den var lika trevlig nu.
   Freud-museet hann vi också med. Här finns divanen, den mytomspunna. Man tänker på alla dem som har legat där. Tanken svindlar.

Brinnande livet

Men nu bryter jag deckarläsningen ett tag och satsar på något annat. Brinnande livet av Alice Munro.
   Jag älskar att läsa noveller, och Alice Munro hör ju till de främsta i genren. Vad är det för särskilt med noveller? För min del handlar det nog om att jag fascineras av möjligheten att strama åt, reducera, tills bara det viktiga återstår; då blir det i bästa fall så tydligt och förklarat. Även om noveller ju kan vara undanglidande och svårtolkade också, så sätter de ofta igång tankar och känslor på ett annat sätt. Mer noveller!

Davidsstjärnor

Jag gör ett undantag och skriver lite om en deckare jag nyss avslutat. Är man i en period när man inte läser så mycket annat, så. Davidsstjärnor av Kristina Ohlsson är en utmärkt deckare och jag anser nog att hon är en av de bästa i Sverige idag. Det är spännande, hon har ett bra persongalleri och framför allt; hon kan skriva.
   I Davidsstjärnor utreder Alex Recht och hans kollegor tre mord i en judisk församling på Östermalm i Stockholm. Två tioåriga pojkar och en förskollärare, alla med anknytning till församlingen, mördas inom loppet av någon dag. Alex och Fredrika Bergman, som nu är tillbaka där hon inser att hon hör hemma, får ett mycket svårt fall att lösa. I bakgrunden svävar en israelisk myt om Papperspojken, som kommer om natten och rövar bort barn.
   Eden Lundell på Säpo blir inblandad från sitt håll och det hela mynnar ut i en komplicerad historia om hämnd och förlust.
   Den som inte läst Kristina Ohlsson ännu tycker jag ska göra det. Mycket, mycket bra!

Pingpong-kingen

Ibland vill man inte skriva om böcker. Man har inget tillräckligt intressant att delge någon annan, om det nu beror på böckerna eller på en själv. Det senare, förmodligen.
   Men igår gick en alldeles underbar och sorglig film på teve. Pingpong-kingen. Den som inte sett den förut hoppas jag gjorde det igår. Om Rille som lever någonstans i den nordligare delen av Sverige med mamma och lillebror Erik. Pappa är en svikare som dyker upp någon gång ibland. Mamma söker tröst hos Väg-Gunnar, Erik hos kamraterna och Rille, ja han har ju sin bordtennis. Han är ansvarig för nycklarna till racketskåpet, ett uppdrag som han tar på stort allvar. I filmens början är det sportlov och man planerar för en bordtennisturnering. Rille, som är tjock och retad, har sin trygga bas i det som rör bordtennisen. Där är det han som bestämmer, något som de andra barnen också får veta.
   Men så dyker pappa upp, full av löften men även av lögner. Och en svart familjehemlighet rullas upp, som vänder upp och ner på Rilles och Eriks liv. Vem kan man egentligen lita på här i världen? Hur tar man vara på sin bror, sin nästa?
   Det finns något alldeles oemotståndligt gripande över Rille. Hans ständiga tröstätande, den illasittande träningsoverallen och hans försök att förstå en obegriplig omvärld drabar en rakt i hjärtat. Smärtan virvlar hela tiden omkring, som snöröken kring pappans bil när han kör omkring med sina pojkar. Det är mycket snö, vinter och kyla i filmen, men värmen finns också där. Om man tittar noga.    

Saknade

I Merethe Lindströms roman Saknade förekommer en liten flicka som ritar teckningar. Det första motivet suddar hon alltid ut, hårdhänt och målmedvetet, för att sedan fylla på med nästa motiv. Och  nästa, och kanske nästa. Flickan ritar och suddar, som om hon inte vet vilken bild som är den riktiga, den verkliga som ska få stanna kvar på papperets yta. Men de skarpa linjerna av pennan låter sig inte helt tas bort utan lyser ibland igenom i den nya bilden, som blir lätt förvrängd. De gamla bilderna, andra berättelser, anas där i bakgrunden. Och det är en sådan bild av livet som Merethe Lindström målar upp i sin roman. Vad är sant, vad finns på riktigt? Finns där inte alltid ekot av något annat, något som man finner djupare in och längre ner?
   Ida är psykolog och arbetar med barn som har problem. Texten är som en lång dialog där hon redogör för sitt arbete i nutid, samtidigt som  hon också går tillbaka och berättar om sitt liv som mor till Silje. För Ida, experten som ska lösa andras problem och ha svar på allt, har misslyckats i en av livets viktigaste uppgifter: den som förälder. Dottern Silje försvinner, först en period innan  hon kommer tillbaka för att så småningom försvinna igen och långsamt gå ner sig i missbruk. Ida söker ständigt efter henne på Oslos gator. I romanens nutid har hon inte sett sin dotter på över ett år.
   Det här är en mycket bra roman, som ibland är nästan plågsam att läsa. Plågsam därför att den känns så äkta; man kommer så nära Ida i hennes tankar och tvivel. Det är också oerhört välskrivet.  Merethe Lindström fick ju för övrigt Nordiska rådets pris för sin roman Dagar i tystnadens historia.
   Inte minst handlar boken om ord och språk. Dottern Silje anklagar sin mor för att alltid ha haft ord att sätta på alla situationer, alltid ett språk färdigt för analys av en situation. Men om orden inget betyder, vad gör man då? Vad gör man om man alltid trott på orden, på språkets förmåga att bära? Vad gör man med den tomhet som uppstår när orden slutar betyda något? Jag tänkte länge på den här boken sedan jag läst ut den; den stannar kvar och föder många nya frågor. Om närhet och avstånd, skuld och ansvar.    

Som löven i Vallombrosa

Det bästa jag sett på teatern på mycket länge. Och då har jag ändå, inom loppet av ett par veckor, sett även Demoner och Svek på Stadsteatern. De var mycket bra de också. Men denna. Dramatens uppsättning av Lars Noréns Som Löven i Vallombrosa är så lysande och grym. Så iskall och glödhet.
  Jag kommer ihåg teveuppsättningen i mitten av nittiotalet och vilket djupt intryck den gjorde. Och att nu få se den på scenen. Det är en ren njutning att få se Reine Brynolfsson (en stor favorit) och de andra, att få lyssna på den knivskarpa dialogen om livslögner och självbedrägeri. Underbart.

Att föda ett barn och Sörja för de sina

När min mormor hade dött i slutet av åttiotalet och hennes lägenhet skulle städas ur hittade min mamma och moster en gammal, handskriven lapp i en liten "lönnfackslåda" i hennes köksbord. På lappen stod bara en mening: Jag älskar er alla. När jag fick höra det ville jag bara gråta. Min mormor var en på många sätt svår och besvärlig människa. Men en gång satte hon sig alltså ner och skrev den där lappen, och vi får aldrig veta när eller vad det var som fick henne att uttrycka sig så just då.
   När jag läste Att föda ett barn och Sörja för de sina av Kristina Sandberg tänkte jag flera gånger på min mormor. Huvudpersonen Maj är en kvinna som har svårt att vara omedelbar i sina känslor. Där finns alltid en sorts reservation, även i kontakten med de närmaste, en oförmåga och kanske ovilja att komma andra nära. Och beskrivningen av Maj är så otroligt skickligt gjord; läsaren möter en människa full av motsägelser, en kvinna som varje dag kämpar med sina känslor av att inte kunna uttrycka sig så att omgivningen förstår vad hon menar och vill. Som om ett filter avskärmar henne från andra.
   Maj, som är i tjugoårsåldern, lämnar i slutet av 30-talet hemstaden Östersund för att arbeta på konditori i Örnsköldsvik. I Örnsköldsvik blir arbetsdagarna på konditoriet långa och och kvällarna i hyresrummet ganska ensamma. Minnet av ungdomskärleken Erik skaver i Maj, även när hon gör sitt bästa för att glömma. Hon roar sig ibland med arbetskamraterna och en dag blir hon presenterad för Tomas. Tomas är femton år äldre än Maj och ganska gammal, tycker hon själv. Han är frånskild och lever ensam i en lägenhet i stan. Kamraterna menar att han är ett gott parti men Maj tvekar. Men när Tomas en dag bjuder på stekt strömming med potatismos i sin lägenhet går det som det går. Till strömmingen bjuds det på snaps och Maj blir varm, hon blir liksom en annan och de hamnar i säng.
   Flera månader senare går sanningen upp för Maj. Hon väntar barn. Att resa hem till föräldrarna i Östersund är inget alternativ och när Tomas får vetskap om barnet blir han glad. Han vill gifta sig och Maj får en brudklänning uppsydd som passar hennes växande mage. Hon lämnar sitt kala hyresrum och flyttar in i Tomas tvårumslägenhet. Där väntar nu ett äktenskap mellan två personer som egentligen inte alls känner varandra. Det liv som Tomas lever är från början främmande för Maj, som växt upp under enkla förhållanden. Tomas är välbeställd, arbetar i familjeföretaget och tycker om det goda livet. Middagarna är många och drinkarna flödar. Visst märker Maj ibland att Tomas blir lite för yvig, pratar för högt och alltid är den som stannar längst på festerna och kalasen. Samtidigt har hon fullt upp med att smälta in och vänja sig med sin nya släkt. I lägenheten under bor dessutom svärmor, tant Tea.
   En minnesvärd scen i Att föda ett barn är när Maj själv ska ha den nya släkten på kalas. De andra har hemhjälp men Maj ska, och vill, klara allt själv. Hon bjuder på kokt gädda och toscapäron och som läsare känner man hennes stress och nervositet lika starkt som om man själv stod bredvid i köket. Och när man tror att allt ändå ska gå vägen klagar svärmor på att gäddan inte är färdig; den är rå.
   Det misslyckade gäddkalaset blir bara det första av en lång rad kalas som Maj kommer att bjuda på i livet. För livet, det fortskrider och Maj gör sitt bästa för att följa med. Dottern Anita föds och Tomas blir mycket lycklig. Han hoppas också att dotterns födelse ska föra honom och Maj närmare varandra. Men så blir det inte. Mellan Maj och Tomas finns ett avstånd omöjligt att överbrygga. Maj känner sig varken som en riktig maka eller mor. Hon är för ung, hon är ju bara en flicka själv vill hon ofta skrika. Men skriker gör hon aldrig; istället gör hon det hon är bäst på. Hon städar, frenetiskt, och ett rent hem och rena kläder är ju också sätt att visa omsorg om de sina. Alla känslorna av skam och skuld över att hon inte kan känna, och älska, på rätt sätt sköljer hon ur sig samtidigt som hon kramar ur skurtrasan hårt.
   Några år senare föds sonen Lars-Åke, Lasse, och samtidigt som familjens välstånd ständigt ökar så sjunker Tomas djupare ner i sitt missbruk. En dag drivs allt till sin spets.
   Att föda ett barn och Sörja för de sina är fantastiska böcker på så många olika plan. Som kvinnoskildring och tidsdokument, som relationsromaner. Det här är böcker man inte vill lämna, det är mycket välskrivet och fängslande och man vill stanna kvar i Majs värld och veta mer. Läs dem!     Och hoppas att det kommer en tredje bok om Maj.
               

När det känns att det håller på att ta slut

Ovanstående är en boktitel, inget som jag själv vill ge uttryck för. Även om man kan undra ibland. Stig Larsson återkommer med en "roman" om sig själv och sitt skrivande. Alla böcker som förr skulle ha varit z-klassade är ju romaner nu för tiden. Och vilken bok sen. Jag läste ut den, även om mannen frågade varför jag fortsatte när jag hade så många invändningar. Men jag vet inte. Stig Larsson är ju ändå Stig Larsson, det är väl det enda svar man kan ge.
   Och det är sig själv Stig Larsson berättar om, på drygt femhundra sidor. I oktober 2010 blir han akut sjuk. En månad senare händer det igen. Han hamnar på sjukhus och frågar sig om det är slut nu. Var det här det som blev? Samtidigt väcks hans lust att på allvar börja skriva igen. Det blir den här boken. På baksidan kan man läsa att det är en bok om knark och kärlek, vänskap och arbete. Och det stämmer bra det. Stig Larsson berättar om sig själv och sitt liv, i nutid och dåtid. Det är ett hårt liv som beskrivs. Mycket utförligt får man som läsare ta del av författarens bruk av alkohol och narkotika, hur det påverkar honom, hans relationer och inte minst hans skrivande. Han hävdar att hans skapande inte påverkats av narkotikan utan att det tvärtom fungerat bra att skriva med ett visst mått av droger i kroppen. Ändå, skriver han, är hans yttersta syfte med boken att få människor att avstå från att ta centralstimulerande medel.
   Ja, som sagt, det är mycket att smälta och ta in när läsningen fortskrider. Jag har alltid varit fascinerad av att läsa om hur skapande, framför allt skrivande, människor gör, vad det är som driver dem och hur de så att säga får till det. Stig Larsson ger sitt svar. Boken känns på många sätt alldeles för privat; man får många inblickar i sådant som man kanske inte ville veta något om. Samtidigt är det ibland spännande och man har svårt att sluta läsa. Trots alla invändningar. Det är ju ändå Stig Larsson.   

Finns Gud?

Se där en oväntad fråga från mig. Jag kan givetvis inte besvara den, även om nej är vad jag alltid hävdat. Men ibland, ibland undrar man. Om Gud finns där någonstans. När man biter i den sötaste persikan. När man betraktar sitt sovande barn och ser ögonlocken skälva. När man vaknar bredvid den man vill vakna med och känner den stora nåd som finns i det. När man hör Anthony Hegarty sjunga.
   Eller som i förra veckan, när vi var på operan. Nina Stemme som Turandot. Hur kan man då besvara min fråga med ett nej? Jag vet inte.
  

Undantaget

Jo, visst har jag läst och inte är jag tröttare än vanligt. men det vill sig inte riktigt. Och jag som hade tänkt ta mig i kragen och äntligen skriva om alla de bra böcker - och någon mindre bra - jag läst känner nu att jag måste börja med att skriva om en annan bok. På förekommen anledning, kan man säga.
   För flera år sedan, snart sju tror jag, läste jag en bok som nästan tog andan ur mig. Undantaget av Christian Jungersen. En mycket otäck bok som ytterst handlar om ondska. I det stora och i det lilla. På danskt folkcentrum för information om folkmord arbetar Iben och Malene, som är akademiker och nära vänner. Där finns också bibliotekarien Anne-Lise och sekreteraren Camilla. En dag får Iben ett anonymt hotbrev. Men vem är avsändare? Någon av de krigsförbrytare de arbetar med att spåra upp, eller någon på arbetsplatsen? Misstankarna riktas först mot Anne-Lise och en systematisk utfrysning tar sin början. Och redan här blir det riktigt obehagligt. För den polerade ytan hos huvudpersonerna krackelerar snabbt och något annat visar sig. Och i bästa fall har man som läsare ingen egen erfarenhet av detta, i sämsta fall har man det.
   Arbetsplatsmobbning. Ett hemskt ord som kan innebära så mycket. Någon tittar bort,någon slutar hälsa och sedan eskalerar det. Andra dras med och med stöd av en grupp, stor eller som i boken liten, tillåts det onda växer sig starkare. Händelseförloppet är oerhört bra beskrivet och berättarperspektivet växlar mellan bokens kvinnor. Som läsare vet man länge inte vad man ska tro eller vem man ska tro på. Och lite uppgiven blir man allt. och då är det ändå bara en roman. Så mycket värre när det verkligen händer. På riktigt.      

Film

Igår kom vi i alla fall iväg på bio. Vi såg The master och tyckte att den var bra. Men, handen på hjärtat, är inte alla filmer med Philip Seymour Hoffman sevärda? Han är en av mina allra, allra största favoriter. Jag kan inte riktigt förklara vad det är. Det bara finns där.

När det inte riktigt vill sig

> med läsning eller annat. Eller jodå, läst har bloggaren gjort. Däremot inte orkat skriva något om böckerna. Bloggaren, som aldrig brukar beklaga sig så mycket eller tycka synd om sig själv, känner nu för både det ena och det andra. En otäck förkylning, eller influensa eller vad det nu är, har slagit ut livsandarna. Den som i likhet med mig brukar ha ont i bihålorna vet hur det känns. Men - förhoppningsvis har det vänt nu.
   Och vad har jag läst under dessa tysta veckor? Jo, bland annat Ön av Lotta Lundberg. Rekommenderas. En speciell bok, som tydligen bygger på en sann historia om människorna på en söderhavsö. Där bor sedan tjugofem år den svenska läkaren Olivia. Nästan läkare, får man väl säga, för läkarstudierna blev aldrig avslutade. Nu är hon runt femtio och upplever sig vara en bland alla andra på ön. Tills den dag tre engelska socialarbetare anländer och inget blir sig likt mer. Socialarbetarnas uppdrag är att undersöka vad som egentligen försiggår på ön, om de misstankar om sexuella övergrepp och utnyttjande av minderåriga som det ryktats om har någon sanninsghalt. Vad är rätt och vad är fel? En mycket intressant och annorlunda historia.
   Jag har också läst en debutroman, Gale av Karl Eder. Spännande och mycket otäck. Historien utspelas på en trång segelbåt och som den inlandsmänniska jag är, mycket skeptisk till båt- och sjöliv, fick jag nästan klaustrofobi under läsningen. Men bra var den. Rekommenderas också.
  

Kautokeino, en blodig kniv

Vad vet man egentligen om samer? Olika mycket naturligtvis, blir svaret på en sån fråga. Jag som kommer från Jämtland har en bild som jag växt upp med, andra har sina bilder och uppfattningar.Jag har en gång för länge sen läst etnologi med samisk inriktning. Det faktum att jag är så kort har jag också alltid förklarat med att både samiskt och vallonskt blod flyter i mina ådror.
   Nåväl. Nu har jag just läst en bok som verkligen låter en möta ett samiskt samhälle på djupet. Thriller kallas den för på omslaget. Kautokeino, en blodig kniv av Lars Pettersson. Åklagare Anna Magnusson reser till Kautokeino i norska Finnmarken sedan hennes släktingar där uppe bett om hjälp. Hennes kusin, Nils Mattis, anklagas för våldtäkt och familjen vill att Anna ska ordna så att han slipper åtal. Nils Mattis behövs i arbetet med rennäringen och man klarar sig inte utan hans arbetsinsats. Men är han verkligen oskyldig? Anna tvivlar.
   Det är ett annat samhälle än det hon är van vid som möter henne uppe i Kautokeino, med andra traditioner och andra vanor. Anna har vuxit upp i Sundbyberg och bara varit där uppe som barn, på besök hos mormor, morfar och andra släktingar. När hon nu går runt i samhället är det många som minns hennes mamma, flickan som bröt mot traditionen, lämnade familjen och ett liv inom rennäringen för att skaffa sig en utbildning. Skulden ekar som hammarslag genom hela romanen; skulden över att ha lämnat sin självklara plats i världen. Den känslan av skuld har gått i arv även till Anna.
   Det här är en ovanlig, spännande och intressant berättelse. Man får möta ett samhälle som lever med sina egna lagar och där den skrivna visar sig vara omöjlig att tillämpa på verkligheten. Även inom rennäringen råder klassamhället och den med störst resurser och de rätta kontakterna klarar sig bäst. Man försöker skrämma Anna till tystnad när hon börjar undersöka gamla, infekterade konflikter kring renbetesland och tjuvslaktade renar.
   Det är också en bok om kyla, kan man säga. Aldrig har jag läst så detaljerade beskrivningar av hur man överlever - eller inte överlever - i riktigt sträng kyla.
   En fascinerande historia med levande, mycket trovärdiga miljö- och personbeskrivningar. Och förhoppningsvis läser man den i soffa, som jag, med en varm filt över sig och inser att minus tretton grader i Stockholm inte är så mycket att beklaga sig över. Om man jämför.

Dagar i tystnadens historia

Kan man leva ett helt liv med en annan människa och samtidigt tiga om det som borde vara det viktigaste, det som ligger där på botten av allt det andra? Varför väljer man tystnad - och hur förklarar man den tystnaden för sig själv? För sina närmaste?
   I Merete Lindströms roman Dagar i tystnadens historia, den som hon fick Nordiska rådets litteraturpris för, är det just tystnaden som råder mellan de äldre makarna Eva och Simon. Det är Eva som berättar. Hon och Simon har blivit gamla och Simon talar inte längre. Om det beror på demens eller något annat framgår väl inte riktigt; ibland får man som läsare känslan av att Simon har gjort ett val, att han förskansat sig bakom beslutet att inte tala mer som ett skydd mot omvärlden och sin hustru.
   Genom sitt långa äktenskap har de båda burit på varsin hemlighet; Simon om sin judiska bakgrund och nazisternas förföljelse av hans familj och Eva om den son hon födde som mycket ung och sedan adopterade bort. Om detta vet deras tre döttrar ingenting. Simon ville berätta sin historia för barnen när de var små men hindrades av Eva, som ansåg det vara bättre att de inget visste. Och här ligger skillnaden mellan Eva och Simon. Han ville inte tiga men det ville hon. Hans försök att få henne att berätta om sin son och om adoptionen har hon alltid avvisat. Och det är det riktigt skrämmande, och intressanta, med den här romanen. Hur djupt kan förträngning nå och hur lever man med sin egen känslokyla?
   En tid har de båda makarna en lettisk hemhjälp, Marija, som blir som en katalysator för dem båda. Livet blir lite lättare, samtalen lite enklare. När de tvingas låta henne sluta står de kvar med en sorts gemensam skam som ingen vill erkänna. En saknad som inte får finnas där och skuldkänslor över den värme de oväntat fann hos både sig själva och Marija.
   Jag tyckte mycket om den här boken, även om jag fortfarande inte har grubblat klart på den. Intressant, skrämmande och mycket sorglig.

Nej!

Man sitter och irriterar sig så här på det nya året. Egentligen skulle jag skriva om en riktigt bra roman men det får jag göra sen. Nu är det det här jag tänker på.
   Som underhållande julläsning plöjde jag snabbt två svenska deckare. Har läst en bok av den författtaren förut och tyckte om den. Men nu är det slut, nu blir det inget mer. För hennes egen skull tänker jag inte skriva hennes namn, det är illa nog som det är.
   Jag uppskattade Den luttrade bibliotekariens uppfattning om vad som gör en bok omöjlig att läsa, till exempel att det är en bok som "alla" läser, att det är för en själv ointressanta ämnen som självhjälpsböcker med mera. Håller med om mycket och lägger för egen del till detta: när författaren tar till ord och uttryck som man bara skäms över att läsa. Var fanns redaktören, undrar man?
   I det här fallet rör det sig om det hemska ordet pillemariskt. Jag blygs själv över att skriva ner det. Ordet pillemariskt kan aldrig, i några sammanhang, vara det ord man söker för att beskriva något. Det blir aldrig bättre av att skriva att någon ler pillemariskt eller blinkar pillemariskt med ögat. Aldrig. Det är ett ord som borde bannlysas från alla romansidor. Min läslust började sloka, likt bladen på den stolta amaryllis som lyst upp vårt vardagsrum så här i jultider. Jag kommer aldrig mer att läsa någon deckare som utspelas i Härnösandsmiljö.
   Så där. Nu avslöjade jag det i alla fall.