För några veckor sedan läste jag Bodil Malmstens senaste bok, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Den är mycket, mycket bra och jag rekommenderar den.
Tankar, anteckningar från ett liv på Söder här i Stockholm. Livet i Frankrike berörs, men annars är det kvarteren kring Mariatorget som bildar bakgrund.
Jag har alltid gillat Bodil Malmsten. Uppfattar henne på många sätt som sträng, nästan oförsonlig ibland. Och jag gillar det. Skönt som omväxling med en allvarlig människa med integritet.
Och som väl i allt hon skriver finns även här denna klangbotten av sorg. Så uppfattar i alla fall jag det. Och med den i botten ändras perspektiven lite grann, och man kan få syn på verkligheten från ett delvis annat håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar