När det känns att det håller på att ta slut

Ovanstående är en boktitel, inget som jag själv vill ge uttryck för. Även om man kan undra ibland. Stig Larsson återkommer med en "roman" om sig själv och sitt skrivande. Alla böcker som förr skulle ha varit z-klassade är ju romaner nu för tiden. Och vilken bok sen. Jag läste ut den, även om mannen frågade varför jag fortsatte när jag hade så många invändningar. Men jag vet inte. Stig Larsson är ju ändå Stig Larsson, det är väl det enda svar man kan ge.
   Och det är sig själv Stig Larsson berättar om, på drygt femhundra sidor. I oktober 2010 blir han akut sjuk. En månad senare händer det igen. Han hamnar på sjukhus och frågar sig om det är slut nu. Var det här det som blev? Samtidigt väcks hans lust att på allvar börja skriva igen. Det blir den här boken. På baksidan kan man läsa att det är en bok om knark och kärlek, vänskap och arbete. Och det stämmer bra det. Stig Larsson berättar om sig själv och sitt liv, i nutid och dåtid. Det är ett hårt liv som beskrivs. Mycket utförligt får man som läsare ta del av författarens bruk av alkohol och narkotika, hur det påverkar honom, hans relationer och inte minst hans skrivande. Han hävdar att hans skapande inte påverkats av narkotikan utan att det tvärtom fungerat bra att skriva med ett visst mått av droger i kroppen. Ändå, skriver han, är hans yttersta syfte med boken att få människor att avstå från att ta centralstimulerande medel.
   Ja, som sagt, det är mycket att smälta och ta in när läsningen fortskrider. Jag har alltid varit fascinerad av att läsa om hur skapande, framför allt skrivande, människor gör, vad det är som driver dem och hur de så att säga får till det. Stig Larsson ger sitt svar. Boken känns på många sätt alldeles för privat; man får många inblickar i sådant som man kanske inte ville veta något om. Samtidigt är det ibland spännande och man har svårt att sluta läsa. Trots alla invändningar. Det är ju ändå Stig Larsson.