Undantaget

Jo, visst har jag läst och inte är jag tröttare än vanligt. men det vill sig inte riktigt. Och jag som hade tänkt ta mig i kragen och äntligen skriva om alla de bra böcker - och någon mindre bra - jag läst känner nu att jag måste börja med att skriva om en annan bok. På förekommen anledning, kan man säga.
   För flera år sedan, snart sju tror jag, läste jag en bok som nästan tog andan ur mig. Undantaget av Christian Jungersen. En mycket otäck bok som ytterst handlar om ondska. I det stora och i det lilla. På danskt folkcentrum för information om folkmord arbetar Iben och Malene, som är akademiker och nära vänner. Där finns också bibliotekarien Anne-Lise och sekreteraren Camilla. En dag får Iben ett anonymt hotbrev. Men vem är avsändare? Någon av de krigsförbrytare de arbetar med att spåra upp, eller någon på arbetsplatsen? Misstankarna riktas först mot Anne-Lise och en systematisk utfrysning tar sin början. Och redan här blir det riktigt obehagligt. För den polerade ytan hos huvudpersonerna krackelerar snabbt och något annat visar sig. Och i bästa fall har man som läsare ingen egen erfarenhet av detta, i sämsta fall har man det.
   Arbetsplatsmobbning. Ett hemskt ord som kan innebära så mycket. Någon tittar bort,någon slutar hälsa och sedan eskalerar det. Andra dras med och med stöd av en grupp, stor eller som i boken liten, tillåts det onda växer sig starkare. Händelseförloppet är oerhört bra beskrivet och berättarperspektivet växlar mellan bokens kvinnor. Som läsare vet man länge inte vad man ska tro eller vem man ska tro på. Och lite uppgiven blir man allt. och då är det ändå bara en roman. Så mycket värre när det verkligen händer. På riktigt.