När jag läste Att föda ett barn och Sörja för de sina av Kristina Sandberg tänkte jag flera gånger på min mormor. Huvudpersonen Maj är en kvinna som har svårt att vara omedelbar i sina känslor. Där finns alltid en sorts reservation, även i kontakten med de närmaste, en oförmåga och kanske ovilja att komma andra nära. Och beskrivningen av Maj är så otroligt skickligt gjord; läsaren möter en människa full av motsägelser, en kvinna som varje dag kämpar med sina känslor av att inte kunna uttrycka sig så att omgivningen förstår vad hon menar och vill. Som om ett filter avskärmar henne från andra.
Maj, som är i tjugoårsåldern, lämnar i slutet av 30-talet hemstaden Östersund för att arbeta på konditori i Örnsköldsvik. I Örnsköldsvik blir arbetsdagarna på konditoriet långa och och kvällarna i hyresrummet ganska ensamma. Minnet av ungdomskärleken Erik skaver i Maj, även när hon gör sitt bästa för att glömma. Hon roar sig ibland med arbetskamraterna och en dag blir hon presenterad för Tomas. Tomas är femton år äldre än Maj och ganska gammal, tycker hon själv. Han är frånskild och lever ensam i en lägenhet i stan. Kamraterna menar att han är ett gott parti men Maj tvekar. Men när Tomas en dag bjuder på stekt strömming med potatismos i sin lägenhet går det som det går. Till strömmingen bjuds det på snaps och Maj blir varm, hon blir liksom en annan och de hamnar i säng.
Flera månader senare går sanningen upp för Maj. Hon väntar barn. Att resa hem till föräldrarna i Östersund är inget alternativ och när Tomas får vetskap om barnet blir han glad. Han vill gifta sig och Maj får en brudklänning uppsydd som passar hennes växande mage. Hon lämnar sitt kala hyresrum och flyttar in i Tomas tvårumslägenhet. Där väntar nu ett äktenskap mellan två personer som egentligen inte alls känner varandra. Det liv som Tomas lever är från början främmande för Maj, som växt upp under enkla förhållanden. Tomas är välbeställd, arbetar i familjeföretaget och tycker om det goda livet. Middagarna är många och drinkarna flödar. Visst märker Maj ibland att Tomas blir lite för yvig, pratar för högt och alltid är den som stannar längst på festerna och kalasen. Samtidigt har hon fullt upp med att smälta in och vänja sig med sin nya släkt. I lägenheten under bor dessutom svärmor, tant Tea.
En minnesvärd scen i Att föda ett barn är när Maj själv ska ha den nya släkten på kalas. De andra har hemhjälp men Maj ska, och vill, klara allt själv. Hon bjuder på kokt gädda och toscapäron och som läsare känner man hennes stress och nervositet lika starkt som om man själv stod bredvid i köket. Och när man tror att allt ändå ska gå vägen klagar svärmor på att gäddan inte är färdig; den är rå.
Det misslyckade gäddkalaset blir bara det första av en lång rad kalas som Maj kommer att bjuda på i livet. För livet, det fortskrider och Maj gör sitt bästa för att följa med. Dottern Anita föds och Tomas blir mycket lycklig. Han hoppas också att dotterns födelse ska föra honom och Maj närmare varandra. Men så blir det inte. Mellan Maj och Tomas finns ett avstånd omöjligt att överbrygga. Maj känner sig varken som en riktig maka eller mor. Hon är för ung, hon är ju bara en flicka själv vill hon ofta skrika. Men skriker gör hon aldrig; istället gör hon det hon är bäst på. Hon städar, frenetiskt, och ett rent hem och rena kläder är ju också sätt att visa omsorg om de sina. Alla känslorna av skam och skuld över att hon inte kan känna, och älska, på rätt sätt sköljer hon ur sig samtidigt som hon kramar ur skurtrasan hårt.
Några år senare föds sonen Lars-Åke, Lasse, och samtidigt som familjens välstånd ständigt ökar så sjunker Tomas djupare ner i sitt missbruk. En dag drivs allt till sin spets.
Att föda ett barn och Sörja för de sina är fantastiska böcker på så många olika plan. Som kvinnoskildring och tidsdokument, som relationsromaner. Det här är böcker man inte vill lämna, det är mycket välskrivet och fängslande och man vill stanna kvar i Majs värld och veta mer. Läs dem! Och hoppas att det kommer en tredje bok om Maj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar