Dagar i tystnadens historia

Kan man leva ett helt liv med en annan människa och samtidigt tiga om det som borde vara det viktigaste, det som ligger där på botten av allt det andra? Varför väljer man tystnad - och hur förklarar man den tystnaden för sig själv? För sina närmaste?
   I Merete Lindströms roman Dagar i tystnadens historia, den som hon fick Nordiska rådets litteraturpris för, är det just tystnaden som råder mellan de äldre makarna Eva och Simon. Det är Eva som berättar. Hon och Simon har blivit gamla och Simon talar inte längre. Om det beror på demens eller något annat framgår väl inte riktigt; ibland får man som läsare känslan av att Simon har gjort ett val, att han förskansat sig bakom beslutet att inte tala mer som ett skydd mot omvärlden och sin hustru.
   Genom sitt långa äktenskap har de båda burit på varsin hemlighet; Simon om sin judiska bakgrund och nazisternas förföljelse av hans familj och Eva om den son hon födde som mycket ung och sedan adopterade bort. Om detta vet deras tre döttrar ingenting. Simon ville berätta sin historia för barnen när de var små men hindrades av Eva, som ansåg det vara bättre att de inget visste. Och här ligger skillnaden mellan Eva och Simon. Han ville inte tiga men det ville hon. Hans försök att få henne att berätta om sin son och om adoptionen har hon alltid avvisat. Och det är det riktigt skrämmande, och intressanta, med den här romanen. Hur djupt kan förträngning nå och hur lever man med sin egen känslokyla?
   En tid har de båda makarna en lettisk hemhjälp, Marija, som blir som en katalysator för dem båda. Livet blir lite lättare, samtalen lite enklare. När de tvingas låta henne sluta står de kvar med en sorts gemensam skam som ingen vill erkänna. En saknad som inte får finnas där och skuldkänslor över den värme de oväntat fann hos både sig själva och Marija.
   Jag tyckte mycket om den här boken, även om jag fortfarande inte har grubblat klart på den. Intressant, skrämmande och mycket sorglig.