Nej!

Man sitter och irriterar sig så här på det nya året. Egentligen skulle jag skriva om en riktigt bra roman men det får jag göra sen. Nu är det det här jag tänker på.
   Som underhållande julläsning plöjde jag snabbt två svenska deckare. Har läst en bok av den författtaren förut och tyckte om den. Men nu är det slut, nu blir det inget mer. För hennes egen skull tänker jag inte skriva hennes namn, det är illa nog som det är.
   Jag uppskattade Den luttrade bibliotekariens uppfattning om vad som gör en bok omöjlig att läsa, till exempel att det är en bok som "alla" läser, att det är för en själv ointressanta ämnen som självhjälpsböcker med mera. Håller med om mycket och lägger för egen del till detta: när författaren tar till ord och uttryck som man bara skäms över att läsa. Var fanns redaktören, undrar man?
   I det här fallet rör det sig om det hemska ordet pillemariskt. Jag blygs själv över att skriva ner det. Ordet pillemariskt kan aldrig, i några sammanhang, vara det ord man söker för att beskriva något. Det blir aldrig bättre av att skriva att någon ler pillemariskt eller blinkar pillemariskt med ögat. Aldrig. Det är ett ord som borde bannlysas från alla romansidor. Min läslust började sloka, likt bladen på den stolta amaryllis som lyst upp vårt vardagsrum så här i jultider. Jag kommer aldrig mer att läsa någon deckare som utspelas i Härnösandsmiljö.
   Så där. Nu avslöjade jag det i alla fall.