Skuggland

Egentligen har jag inte tid att skriva det här, men jag måste ändå. Jag har nyss avslutat en av de bästa böcker jag läst på länge. Skuggland av Jonas Brun. Den fick radions romanpris senast, jag hade läst delar av den och skrivit om den på jobbet. Men nu läste jag den ordentligt.
   En fantastisk barndomsskildring om Erik och Erik, som växer upp i två villor nära varandra. Det är ett elvaårs-land som beskrivs, och sorgen över att det landet för alltid är borta. Den vuxne Erik, arkitektsonen, minns sin bäste vän, Erik med den ständigt frånvarande ambassadpappan. Det är tidigt nittiotal och de två pojkarna lever som i symbios. De lyssnar på Michael Jackson och spelar de dataspel som ambassadpappan överöser sin son med. Vad som verkligen griper tag i en är den övertygande beskrivningen av, ska man kalla det ett tillstånd, en egen värld där de två barnen lever i sitt eget rike. Tills den dag en tredje pojke, Marcus, gör entré och Erik med ambassadpappan bara byter ut sin vän.
   Över hela texten svävar också en gåta och en katastrof, då Erik och Marcus en dag försvinner. Spårlöst. Kvar blir den andre Erik med sina frågor och sin förlamande sorg.
   Om man nu skulle ha glömt hur det känns att vara barn - jag gör det aldrig - kan man läsa Skuggland. En oerhört bra roman.