Skolavslutning

Förra veckan var det skolavslutning. Jag stod på en stekhet skolgård på Katarina södra och trängdes med många, många andra. Men hur olika min dotters avslutningar än är mot dem jag upplevde när jag var liten så finns det ju ändå likheter. Förväntningarna. Och Den blomstertid nu kommer. Vem kan hålla emot när man hör den? Inte jag. En gång frågade dottern varför en del vuxna gråter på skolavslutningar. När jag tänkt färdigt svarade jag att det nog beror på att vi gråter för att vi själva inte längre är barn men ibland skulle vilja vara det. Fast för det mesta står vi emot den längtan. Men sen kommer det stunder då det bara inte går. Som när man hör Den blomstertid nu kommer.
   För vad är det som händer? Man flyttas tillbaka, på ett nästan fysiskt sätt, till en tid som inte längre finns. Som jag berättat förut gick min syster och jag våra första skolår i en liten byskola med mycket få elever. Ett år var vi sjutton barn i hela skolan, första till sjätte klass. Vår fröken Britta bodde i ett rött hus som låg alldeles bredvid skolan.
   Skolavslutningen var en av årets höjdpunkter, jämförbar med julafton, melodifestivalen och sista april-firandet på bygdegården. Det var också ett av få tillfällen när man fick åka till stan och handla kläder. Vi fick alltid nya kläder då. Och bara det, att få åka till stan och inhandla klänning, knästrumpor och skor räckte för att göra mig sömnlös dagarna innan. Det här kan vara svårt att beskriva för dagens barn, i alla fall när man bor i Stockholm, men en resa till stan var något stort och betydelsefullt. Vi handlade ofta på Fahléns; det var en affär för barnkläder som låg på Prästgatan. Och om det var riktigt bra fick vi, när de rätta känningarna var funna och låg i sina påsar, gå till Ringbaren och äta grillkorv med pommes frites. Om det inte var fullt så  bra var man istället tvungen att åka hem till mormor och äta pannbiff. Det var inget fel på det heller, men pannbiffarna kunde ju aldrig tävla med grillkorven.
   De nya kläderna rördes inte förrän på själva avslutningsdagen. Och vi kände oss så fina när vi tog dem på oss. Och skolan var också fin, pyntad med björkar och blommor. Förgätmigej och gullviva. Åh gullviva, idag tycker jag nästan att doften av den är svår att uthärda. För den doftar så gott men hör hemma i en annan tid, ett annat land.
   Britta spelade på orgeln, alla föräldrarna var där och efteråt var det saft och kaffe och bullar. Och sen var det sommarlov.
   Inristat i mitt minne finns också en lunch som vi åt en av dessa avslutningsdagar; jag tror det var när jag slutade trean. Min mamma, min syster och jag (pappa var högstadielärare och måste vara på sin egen skola) satt ute och åt. Rabarberkräm, mjölk och smörgås. Det var så varmt att smöret smälte på smörgåsen och la sig, nästan rinnande, i groparna i brödet. Jag vet inte varför men det där kommer jag alltid att komma ihåg. Smältande smör på ett ljust bröd och det är sommar.
   Inget av detta har något som helst med böcker att göra men så blir det ibland. Man blir sentimental och börjar tänka. På bilden ser man vår fina skola. Fast nu är det mycket länge sedan den var just en skola.