Kärlek på intellektuellska

Något fattas mig, men jag vet inte vad. Uppenbarligen saknar jag de känslor och insikter som behövs för att förstå storheten i Lena Anderssons Augustprisnominerade roman Egenmäktigt förfarande. Försökte mig på olika slags läsning för att komma underfund med vad hon egentligen vill med boken. Hela tiden med en gnagande känsla av att jag blir lurad. Är detta något slags intellektuellt skämt som jag inte förstår?
   Ester Nilsson, trettioett, poet och essäist, får i uppdrag att hålla ett föredrag om den betydligt äldre konstnären Hugo Rask. Redan när hon förbereder föredraget förälskar hon sig, i mannen och hans åsikter, och när de möts blir hon övertygad om att han är den rätte. Efter några månaders umgänge hamnar de slutligen i säng, något som upprepas vid tre tillfällen. För Ester är det självklart att dessa tre gånger betyder att det ska bli de två. Hon bryter upp från ett, i hennes tycke, förnuftigt, stillsamt förhållande och väntar på att Hugo Rask ska komma till samma slutsats som hon; de är de två som har en framtid tillsammans.
   Ester tyder tecken och ägnar mycket tid åt att fundera över minsta skiftning i Hugos röst och åt att analysera vad han kan mena med sitt ordval, att han hör av sig, att han inte hör av sig och vad han skriver i sina sparsamt förekommande sms. Ester skriver desto fler och kan fila på rätt formulering i timmar. För läsaren är det helt uppenbart att Hugo inte på allvar är det minsta intresserad av Ester.
   Och jag känner igen det här. Från min egen ungdomstid, hur man som sexton-sjuttonåring grubblade över vad Han menade med det, varför han vände sig om på gatan och varför han inte ringde när han sagt att han skulle. Men det var just det. Det handlade om starka känslor i tonåren.
   Att läsa Egenmäktigt förfarande gör mig en smula generad; jag blygs över texten och vill egentligen sluta läsa. Det "intellektuella" analyserandet och sönderplockandet av en skev verklighetsuppfattning övertygar mig inte alls.
   Men jag tror att den vinner priset.