Men igår gick en alldeles underbar och sorglig film på teve. Pingpong-kingen. Den som inte sett den förut hoppas jag gjorde det igår. Om Rille som lever någonstans i den nordligare delen av Sverige med mamma och lillebror Erik. Pappa är en svikare som dyker upp någon gång ibland. Mamma söker tröst hos Väg-Gunnar, Erik hos kamraterna och Rille, ja han har ju sin bordtennis. Han är ansvarig för nycklarna till racketskåpet, ett uppdrag som han tar på stort allvar. I filmens början är det sportlov och man planerar för en bordtennisturnering. Rille, som är tjock och retad, har sin trygga bas i det som rör bordtennisen. Där är det han som bestämmer, något som de andra barnen också får veta.
Men så dyker pappa upp, full av löften men även av lögner. Och en svart familjehemlighet rullas upp, som vänder upp och ner på Rilles och Eriks liv. Vem kan man egentligen lita på här i världen? Hur tar man vara på sin bror, sin nästa?
Det finns något alldeles oemotståndligt gripande över Rille. Hans ständiga tröstätande, den illasittande träningsoverallen och hans försök att förstå en obegriplig omvärld drabar en rakt i hjärtat. Smärtan virvlar hela tiden omkring, som snöröken kring pappans bil när han kör omkring med sina pojkar. Det är mycket snö, vinter och kyla i filmen, men värmen finns också där. Om man tittar noga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar