Uppror i skärt och svart

När jag var fjorton år läste jag  Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna. Min pappa höjde på ögonbrynen och tyckte väl kanske inte att det var den mest lämpliga boken för någon i min ålder. Men några förbud kring läsning fanns givetvis inte, så jag läste klart. Jag läste hennes ungdomsböcker också, som "Vart ska du gå? Ut!" med flera. Minns att jag uppskattade dem mycket. Det berodde säkert på att den värld som beskrevs låg så långt ifrån ens egen. Det kändes lite tufft och spännande att läsa om ungdomar som hängde på stan och gjorde sånt de inte skulle. Sedan hamnade jag på en högstadieskola där det hörde till vardagen att vissa sniffade thinner på toaletten och kastade kniv på träslöjdsläraren, med mera, och då blev man givetvis mer luttrad. Men det är ju en helt annan historia.
   Nu har jag nyss avslutat Beata Arnborgs biografi Kerstin Thorvall : Uppror i skärt och svart. Mycket intressant och läsvärd. Fram växer en bild av en begåvad, besvärlig och ångestriden människa som många gånger helt enkelt blev för mycket för sina närmaste och för sin omgivning. Kerstin Thorvalls liv beskrivs från uppväxten med den ensamstående mamman, genom två äktenskap och många förhållanden till det plågsamma, motvilliga åldrandet. Man inser snart att det fanns två Kerstin: dels den mycket professionella tecknaren, skribenten och författaren, dels den trasiga privatpersonen. Länge sörjde Kerstin Thorvall det faktum att hon inte blev betraktad som helt rumsren i författarvärlden. På något sätt ansågs hon väga för lätt; hon var för produktiv och hennes vuxenromaner togs inte riktigt på allvar.
   Inte förrän hon sent i livet skrev sin egen historia i romanen När man skjuter arbetare, som sedan följdes av I skuggan av oron och Från Signe till Alberte. Då tog hon steget till de stora, tunga författarna. Plötsligt var hon en författare som hyllades och togs på allvar.  
   Uppror i skärt och svart är en fascinerande bok om en jobbig människa, en kvinna som skrev, tecknade, älskade och dansade. Läs den!