Gott Nytt År!

Imorgon är det årets sista dag. Till dem som jag vet läser det här, och till de andra, som kanske finns där men som jag inte känner till, önskar jag ett riktigt fint, nytt år! Till er och till mig själv. Det kan vi behöva.
   Och apropå mat, detta är vår stående nyårsmeny sedan några år. Och vi dricker champagne till, så klart:

 

   Förrätt: Toast Skagen ( som jag gör)

   Varmrätt: Lobster Termidor ( som mannen gör. Och som han gör det)

   Dessert: Pannacotta med passionsfrukt ( som vi gör tillsammans)

GOTT NYTT 2012!



  

  

Jag vill ha Julia Childs franska kokbok

Igår - innan vi gick på bio - slöade vi i soffan och såg en dvd. Julie & Julia, där Meryl Streep spelar den amerikanska matgurun Julia Child. En underbar film för den som är intresserad av mat och matlagning. Filmen bygger på en sann historia om bloggaren Julie Powell som botar sin 30-årskris genom matlagning. På 365 dagar lagar hon sig igenom de drygt 500 recepten i kokboken Mastering the art of french cooking och bloggar hela tiden om projektet. Parallellt berättas historien om Julia Child själv; hur hon lär sig den svåra konsten att laga mat på Cordon Bleu i Paris och så småningom, när hon flyttat hem till USA igen, blir känd bland annat som tevekock. En film som det är meningen att man ska må bra av och det gör man. I alla fall gör såna som vi det. Och nu vill jag ha den där kokboken. Även om jag aldrig, någonsin, kommer att bena ur en anka eller koka en levande hummer.

Rapport från julens rike

Så är vi i mellandagarna. Tillvaron består av julskinka, julpaté, saffransbiscotti, franska pepparkakor, knäck och glögg med mera. Med mera. Och jag gillar det. Lediga tillsammans. Och idag ska vi på bio. Vi läser norskt här hemma just nu. Mannen är fördjupad i Knausgård. och jag fortsätter att läsa om Jarle Klepp. Jag var bara tvungen att beställa de tre böcker jag inte hade läst. De är på norska. Jag har just avslutat Pixley Mapogo. Visste inte om jag kunde läsa på norska men det gick utmärkt. Insåg att norska och jämtska har mycket gemensamt. Det visste jag väl i och för sig redan, men nu märkte jag det verkligen.

   Pixley Mapogo av Tore Renberg utspelas under en enda kväll i Oslo. Jarle Klepp har blivit trettiofem, vikarierar som journalist och tycker att han börjar åldras. Men denna kväll är han på rockkonsert för att uppleva, och skriva om, sin ungdoms idoler The Smiths. Men kvällen slutar inte alls som Jarle hade tänkt sig. Livet, det vanliga, komplicerade livet, tränger sig naturligtvis på och pockar på Jarles uppmärksamhet. Han får anledning att möta sig själv i sin mest osminkade version och det är ingen smickrande syn. Vem är han, egentligen, och hur är han i förhållande till sin omgivning? Som far? Som god vän? Det blir en kväll som Jarle aldrig kommer att glömma. Och det är roligt, underhållande och lite småsorgligt att läsa. 

Obotligt sentimental

Två dagar kvar till julafton. Jag ska hämta min dotter på skolan om en stund; hon har fått jullov och vi ska fira det. Äta lunch på stan och julhandla. Sen ska vi hem och baka och göra knäck.

   Jag kommer ihåg hur det var när jag själv gick i skolan, därav ovanstående rubrik. Inför advent fick vi göra egna ljusstakar av trolldeg, som man gjorde ett litet hål i för ett julgransljus. När de var hårda fick vi måla dem och lacka; jag minns hur fint jag tyckte att det var. Och varje fredag före advent fick vi ha dem på våra bänkar och tända ljusen, och fröken Britta släckte ner i klassrummet. Sen läste hon högt ur en bok om Maria, Josef och Jesusbarnet. Det var väl någon bok anpassad för barn, förstås, och jag kan tänka mig vad jag skulle tycka om den idag. Och det var väl inte många i vår by som egentligen var religiösa, varken barn eller vuxna. Ändå var det helt rätt och fint och underbart just då, de här morgnarna när Britta läste och ljusen brann. Ibland fick vi saft och pepparkakor också. Och så sjöng vi Hosianna. Än idag kan jag knappt höra den utan att få en stor klump i halsen. Ja, sådan är jag. Obotligt sentimental. Och jag kan längta tillbaka, till min lilla skolbänk, till de andra barnen och till fröken som spelade på orgeln och som själv sjöng högst av alla.

Fyra hönor och en tupp

I helgen stökade jag lite i dotterns rum och hamnade i bokhyllan för hennes gamla bilderböcker. Och där stod den, boken som jag bara älskar: Fyra hönor och en tupp av Lena och Olof Landström. Vet inte hur många gånger vi läste den då, för några år sedan. I hönsgården bor den lilla tuppen med fyra hönor, en beige, en brun, en blond och en röd. Dagarna går och den lilla tuppen är strängt upptagen med sitt VIKTIGA PROJEKT. Han sågar och spikar och studerar sina ritningar. 

   Hönorna inser en dag att tuppens matplats är så stor och deras så små. De samlar mod och avbryter tuppen i hans viktiga projekt. Försiktigt för de fram sina åsikter om att matplatserna bör fördelas mer rättvist. Tuppen blir mycket arg och hämtar två hjälptuppar för att sätta hönorna på plats. Efter den dagen är det krig. Hönornas matplatser krymper för varje dag som går och den lilla tuppen tillverkar elaka skyltar för att markera sitt område. Det blir en svår tid för Beige, Brun, Blond och Röd. De magrar och sover dåligt. Tills de en dag har fått nog och bestämmer sig för att gå på kurs. De tar bussen dit och möts av en peppande kursledare som delar ut kraftfoder och sportdryck. Och så får de lära sig styrketräning, avslappning djupandning, röstträning samt, inte minst, uppburrning och koncentration. När de återvänder är det som fyra betydligt starkare hönor. Med sina nya, låga röster kräver de att hädanefter ska allt delas rättvist. Tuppen kommer fullständigt av sig när hönorna säger ifrån, tar ner alla förbudsskyltar och delar in matplatsen i fem exakt lika stora delar. Allt blir jobbigt och vad ska han nu ta sig till? Han återvänder slokörad till sitt gamla, viktiga projekt och från och med dennna dag råder harmoni i hönsgården.

   En underbar bok och något av det roligaste man kan läsa.  

  

Jullov

Jag har fått jullov. Det känns i alla fall så. Ledig till den 10 januari. Ovan känsla, när man nyss varit ofrivilligt ledig så länge som jag har varit. Men de här veckorna gläder jag mig åt. Inne i mig har jag en känsla av den  perfekta, lediga dagen under julhelgen. Inte själva julafton; den har sina egna hållpunkter som man inte vill ändra på. Men någon av de andra dagarna. En sån där dag när lägenheten är städad och fin, stjärnor och ljustakar lyser och i köket finns mer mat än man behöver. Så man behöver inte tänka på något sådant; man kan bara ta det lugnt och göra det man vill. Ta en promenad, komma hem och äta en skinksmörgås. Läsa, läsa en bra bok i sin sköna Lamino-fåtölj. Dricka glögg.Se en film på dagen, en sån film som passar på julen. Vi ska nog se An affair to remember igen. Läsa lite mer. Somna i soffan. Så vill jag ha det.

   Men vad ska man läsa i jul? Det finns många böcker som väntar. Jag har till och med två exemplar av Jonathan Franzens Frihet här hemma. Hur nu det gick till. Men ett ska pappa få. Andra som väntar på att bli lästa, om än oklart i vilken ordning:

From the darkness right under our feet av Patrick Michael Finn

Break the skin av Lee Martin

The tiny wife av Andrew Kaufman (innan den kommer på svenska)

Familjen Kennedy : en amerikansk dynasti av Lennart Pehrson

Himmelsdalen av Marie Hermanson

Siri av Lena Einhorn

Den försvunne av Kim Echlin

Med flera... Det blir nog många stunder i fåtöljen.

Margaret Yorke

På Bikupan på Östgötagatan hittade vi en gammal Margaret Yorke. Nära mord heter den och den har jag nog läst förut, liksom alla andra av hennes böcker. Den kostade bara tio kronor och det tycker jag var billigt.
   En gång var Margaret Yorke en av mina favoriter bland deckarförfattare. Inga närgångna våldsbeskrivningar men heller ingen påfrestande pusseldeckar-känsla. Hennes böcker, som man inte kunde sluta läsa när man hade börjat, var trevliga, mycket trevliga, och samtidigt så lurade det alltid något hot under ytan. Det trivsamma livet raserades av något eller någon: en sjuk människas påfund, hemligheter från det förflutna som plötsligt kom upp till ytan.
   Varför finns det ingen svensk Margaret Yorke? Ibland kan jag tycka att Inger Frimansson har lite av det i sina böcker. Men inte riktigt. Den här trivsamheten, det goda vardagslivet i kontrast till det där andra, det utifrån kommande; Margaret Yorke hade sin egen stil.

Jag reser ensam

Ny bok som jag sträckläste: Jag reser ensam av Tore Renberg. Det här är alltså fortsättningen på Mannen som älskade Yngve. Och jag är kvinnan som älskade boken om Yngve, så för mig kändes det oemotståndligt att få läsa mer om Jarle Klepp. Tydligen finns det ännu fler böcker om Jarle, men bara på norska ännu så länge.

   När jag fick Mannen som älskade Yngve i min hand för sju år sedan så hände något magiskt. Plötsligt kunde jag läsa igen. Under en längre tid kunde jag inte koncentrera mig så mycket att jag klarade av att läsa en bok; mitt liv hade blivit så komplicerat och dramatiskt att om jag fick möjlighet att sitta en stund och försöka koncentrera mig så gick det inte utan det enda som hände var att jag lyssnade på mitt högt bankande hjärta som slog och slog. Men så en dag, till slut, så var allt annorlunda. En dag kom jag hem från jobbet och la mig i min nya soffa, i min egen, nya lägenhet och plockade fram boken om Yngve. Och jag började läsa och kunde inte sluta. Den var så fullständigt förförande i sin skildring av Jarle Klepp, gymnasist i Stavanger i början av nittiotalet. Jarle har flickvän, spelar i ett band och har läget helt under kontroll. Tills Yngve börjar på skolan; Yngve som spelar tennis, lyssnar på syntpop och vill bli egyptolog.Yngve som är allt som den coole Jarle försöker undvika att vara. Jarle förstår ingenting men blir djupt förälskad. Och jag tror aldrig jag har läst en så övertygande skildring av vad en stark förälskelse kan vara, det fullständiga ruset som övermannar en människa och nästan blir som ett sjukdomstillstånd. 

   I Jag reser ensam har Jarle Klepp hunnit bli tjugofem år och bor i Bergen. Han är doktorand på den litteraturvetenskapliga institutionen och forskar i onomastiken i Marcel Prousts texter. Jarle anses mycket lovande och är nöjd med sin behagliga tillvaro. Då kommer en dag ett brev från polisen där han, på anmodan av en Anette Hansen, uppmanas att göra ett faderskapstest. Testet ufaller postitivt och Jarle får ett brev till, från Anette själv, där han uppmanas att stå upp som en man. Vad det egentligen innebär har Jarle svårt att förstå. Men Jarle visar sig vara far till en sjuårig flicka, Charlotte Isabel, och modern har bestämt sig för att låta henne få möta sin riktiga far. 

   Snart landar Charlotte Isabel Hansen på flygplatsen i Bergen för att tillbringa en vecka med Jarle, som inte vill inse att hans liv för alltid förändrats. Hur kan det vara möjligt att han är pappa, han som knappt minns hur barnet blev till och inte hur hennes mor såg ut? En berusad artonåring går en natt till sängs med en femtonårig flicka och resultatet blir ett barn. Jarle värjer sig. 

   Men in i hans akademiska tillvaro kommer Charlotte Isabel, kallad  Lotte, med ryggsäcken full av gosedjur och små flickkläder. Jarle får stiga in i ny värld: en sjuårig flickas värld. Han är inte situationen riktigt vuxen och det hela spårar flera gånger ur. Att stå upp som en man visar sig vara lättare sagt än gjort. Men så småningom växer ömsesidiga känslor fram mellan Jarle och Lotte, nya känslor som får Jarle att inse att livet både har blivit svårare och samtidigt så mycket mera självklart. Jag reser ensam är en rolig, sorglig och MYCKET underhållande bok.
         

Grand final i skojarbranschen

Den bästa bok jag läst på länge. Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman. Underbar. Hon är rolig, underhållande, bildad och kan skriva så att man aldrig vill att boken ska ta slut. Om Lillemor Troj, hyllad författare och ledamot av Svenska akademien som har en stor hemlighet. Hennes böcker är egentligen skrivna av Babba Andersson, en helt annan typ än den salongsmässiga Lillemor. De två kvinnornas liv rullas upp och deras gemensamma historia är fascinerande läsning. Väldigt intressant om två olika kvinnoöden. 
   Men Kerstin Ekmans bok är också i mycket en bok om skrivandet, och på ett helt annat sätt än till exempel Håkan Nessers senaste. Det är spännande att ta del av tankarna om vad skrivande och skapande är.
   Årets bästa bok?!

Bibliotekarie

Jag fick nyss veta att en ung människa som jag känner har bestämt sig för vad hon ska bli: bibliotekarie. Och jag blev så glad när jag hörde det; jag är övertygad om att just den här personen blir en utmärkt bra bibliotekarie med koll på både litteraturen och tekniken. Och senare började jag tänka på min egen så kallade yrkesbana och hur det blev med den.

   Jag själv hade ganska grumliga skäl till att bli just bibliotekarie, eller också var det tvärtom; det fanns egentligen inget annat jag kunde tänka mig. (Jo det fanns det men inget som gick att realisera för mig.) Och det här var på den tiden när det var helt naturligt att ett stort litteraturintresse förde en in på bibliotekariebanan. Så efter några år med planlösa - men ofta trevliga - studier i Umeå flyttade jag till Borås. Solitär som jag är ville jag inte bo i något studenthus utan hyrde en etta i ett helt annat område och flyttade ner mina möbler också. Tiden gick fort i Borås och snart var det tredje terminen då man gjorde en lång praktik på ett bibliotek.Jag tror inte man gör praktik längre men det ska jag låta vara osagt. I alla fall så hade jag tur och hamnade på Gävle stadsbibliotek. Det är en tid som jag minns med glädje. Mest med glädje i alla fall; Gävle visade sig vara en våldsam stad och under de månader som jag vistades där hände det två riktigt otäcka saker, bland annat rymde Maskeradligan en morgon och det var varningar på radion. Men det är ju en annan historia.
   Jag trivdes med allt i Gävle, både att vara på det stora biblioteket och att vara på filial. Jag var lite inne på att bli socialbibliotekarie så jag gillade både tiden på sjukhusbiblioteket och att få åka med fängelsebibliotekarien. Hon gav mig för övrigt två av de bästa boktips jag någonsin fått: en otroligt bra kriminalroman som hon kallad för "underhållning för läsvana, kräsna läsare" och en spänningsroman som jag senare använde vid alla bokprat för läsovilliga pojkar på högstadiet. Den gick hem varje gång, fast den inte alls var särskilt lättläst.
   Termin fyra, den sista, skulle vi som valt grenen KI, alltså Kultur och information, som alla som ville bli vanliga folkbibliotekarier valde (ja, det här är länge sen), sista terminen skulle vi ut och bokprata. Tanken på dessa bokprat, jag tror man gjorde tre eller fyra i samma klass, hade skrämt mig  under hela utbildningstiden men en dag så var det i alla fall dags. På darriga ben tog man bussen till Dalsjöfors och det visade sig vara ett smart val att välja en skola som inte låg inne i stan. Allt gick väldigt bra och barnen i fjärdeklassen var snälla, uppmuntrande och kom med bra, positiv kritik på vad man kunde förbättra. Faktiskt var det riktigt rörande och de där barnen bidrog nog till att bokprat blev något av det jag gillade mest sen när jag började arbeta.
   Sen var det snart slut på sista terminen och dags att söka jobb. Jag hade tur och hörde till de första i klassen som lyckades. Ett års vikariat som barnbibliotekarie i en liten stad i Småland. Det blev ett sånt fint år, med de bästa kamrater och den mest fantastiska chef man kan önska sig. Egentligen lärde jag mig det mesta där, inte på BHS. Jag kommer alltid att minnas den där tiden och människorna på biblioteket. Varje dag blev jag "hämtad" till förmiddagskaffet av Britta, en äldre dam som knackade på dörren och sa att Eva lilla, nu ska vi dricka kaffe, och hon sa det på den allra finaste småländska.
   Men Småland är Småland och passade inte riktigt för en jämte som jag, även om det hade varit möjligt att stanna kvar. Till exempel blev det svårt att bokprata sedan jag på ett föräldramöte fick höra att föräldrar och lärare tillsammans bestämt att man inte accepterade barnböcker med svärord i.

   Mitt andra jobb var som biblioteks-och kulturansvarig kommundelsbibliotekarie i en kommun i Jämtland. Jag brukar se serien Starke man på söndagarna och jag måste säga att ibland känns skildringen av det kommunala livet i Svinarp riktigt välbekant. Ja, vad ska man säga? Det här var på kommundelarnas tid och det var både mycket svårt och  mycket enkelt att arbeta där. Biblioteket var ett kombinerat folk-och skolbibliotek och man fick helt enkelt göra allt, precis allt. Biblioteket var välbesökt och det fanns många flyktingar i kommunen. Tyvärr var min enda arbetskamrat en djupt rasistisk bibliotekskanslist så det kändes ibland tungt att vara på jobbet. Efter fyra år sa jag upp mig, utan att ha något annat arbete på gång... Men det ordnade sig i alla fall och jag fick ett bra arbete, dock inte på bibliotek. 

   Sju år senare återvände jag på sätt och vis till biblioteksvärlden eftersom jag nu, sen tio år, arbetar på ett bibliotek som är en statlig myndighet. Men det har inget gemensamt med det som en gång var det bästa med att arbeta på bibliotek: kontakten med låntagarna, lyckan i att para ihop rätt bok med rätt person, glädjen hos förskolebarnen när de just sett en riktigt bra barnteater. 

   Så, till L och alla andra som väljer den här banan. Ni kanske, eller kanske inte, får uppleva något av detta:

Att dalta med clownen Manne för att få honom på bra humör.

Att snabbt få tag på ett annat boende när det visar sig att hotelllbokningen man gjort för en mimteatergrupp inte fungerat och hotellet är fullbokat.

Att förklara för en låntagare att vi tyvärr inte har böcker av Margit Sandemo.

Att se samma låntagare i stället låna några böcker av Aksel Sandemose, eftersom han ändå var i den hyllan.

Att veckan därpå få böckerna av Sandemose återlämnade med kommentaren att de var "jävligt bra!" 

Att handlägga ett ärende angående möjligheten att anlägga en gigantisk isskulptur på torget framför Konsum, att förorda ett nej och sedan hantera förslagsställarens aggressioner.

Att fundera på hur inget av det man lärde sig på BHS förberedde en på att man skulle handlägga ärenden angående isskulpturer. Och annat. Mycket annat.






     
  
        

I sista minuten

I sista minuten kom vi igår iväg till galleri Lars Bohman för att se på Rita Lundqvists utställning. Idag var sista dagen. Jag vet egentligen inte vad det är med hennes tavlor men de känns som små historier; man får en stark lust att berätta något, att söka efter svar.

Om Rut Hillarp. Och om begreppet pysslig.

Igår på dotterns klassfest blev jag kallad pysslig av en annan mamma. Genast reagerade jag negativt, ville värja mig och säga ifrån. Jag är inte pysslig; jag har inte ens packat upp symaskinen än. Den står fortfarande kvar i sin kartong. Det som gjorde att jag kvalade in i genren pysslig var att jag till knytkalaset medförde en hemgjord dajmmarängtårta och ett antal minipajer med västerbottensost. Och ja, jag älskar att laga mat men nej, annars är jag inte pysslig. Jag önskar dock ibland att jag vore det. Om klassfester (och föräldramöten, avslutningar och alla de tillfällen där man frotteras med andra föräldrar) kan man för övrigt skriva mycket men det ska jag inte göra, i alla fall inte här och nu. Men ordet alienation känns aktuellt för mig... 

   En kvinna som definitivt inte var konventionellt pysslig var poeten Rut Hillarp. De senaste veckorna har jag ägnat åt två tjocka böcker om och av Rut Hillarp: Rut Hillarp - poet och erotiskt geni av Birgitta Holm och Dagboken, Rut Hillarps egna dagboksanteckningar i urval av samma Birgitta Holm. Otrolig läsning. Spännande och intressant att läsa om en så komplicerad människa, full av motsatser. Den skrevs under tider av passion, och passionen var det viktigaste i hennes liv. Just det där, hur kärlek, erotik och litteratur gick ihop och  så att säga var hennes liv fascinerar mig. Hur hon skapade ett liv helt utifrån sina egna önskemål och förutsättningar och långt ifrån tidens rådande kvinnoroll. På dagarna en engagerad gymnasielärare, på sin övriga tid en av landets största modernistiska lyriker. Hon skrev öppet om sin masochistiska läggning och en av hennes älskare beskrev hennes behov med uttrycket "slave in bed, queen outside". 

   Läs Rut Hillarp; hennes poesi är fantastisk. Glödande intensiv och sensuell. Hon hade ett nästan tjugo år långt uppehåll i sitt skrivande men återkom 1982 med Spegel under jorden, som följdes av fler.   

Cirkus...

Tillfälligt botad från min stora clown- och cirkusskräck. Clownskräck har till och med en egen term har jag förstått: coulrofobi. En egen grupp på Facebook har man också. Den heter Vi som har clownskräck och där skulle jag säkert ha anslutit mig om jag hade varit med på Facebook. Men det är jag inte, av en mängd olika skäl.
   Hur som helst, igår var mannen, dottern och jag på en mycket fin föreställning här där vi bor. Cirkus Orion på Orionteatern. Skrämmande clowner lyste med sin frånvaro, i stället fick man uppleva en finstämd, poetisk föreställning där man förstod vad cirkus också kan vara. Mycket fint och nästan lite sorgligt också. Och så hade de hästar och hundar - fina och välskötta - till dotterns stora glädje. Och det var inte perfekt; hästarna och hundarna gjorde inte riktigt som de skulle hela tiden utan hittade på lite egna saker ibland och det var skönt att se.

   Jag minns en föreställning med Cirkus Scott i början av sjuttitalet. Frågan är vad som var värst. Min syster  som fick ett svårt allergianfall när elefanterna kom in i manegen eller clownerna som var många och skrämmande. Och det fanns flera av den sort jag tycker sämst om: Pierrot-figuren, den där med vit toppig hatt, vitsminkat ansikte och slängande, vida ärmar. Men hemskast av allt var nog cirkusdirektören; jag minns att han gick förbi ganska nära oss och man såg hans ansikte alldeles tydligt och han såg ut som en arg docka med starkt solbränt ansikte.
   För några år sen kom en riktigt hemsk bok på Ordfronts förlag: Cirkus Pilo av Will Elliott, en australisk debutroman om en ung man som hamnar hos cirkusen från helvetet. Tyvärr föll det på min lott att presentera den på jobbet. Som sagt, riktigt, riktigt otäckt om våld, magi och clowneri.
  

Tranströmer - igen

Av olika anledningar har det blivit så att jag har pratat om Tomas Tranströmer hela veckan, i alla fall känns det så. Här ett av mina favoritcitat:


Håll ut näktergal!
Ur djupet växer det fram -
vi är förklädda.

Din bok ligger bredvid min bok

Plötsligt såg jag våra böcker ligga där bredvid varandra på bordet och det var någonting med det - hur de liksom håller ihop där på bordsskivan - som påminde mig om den stora kärlek jag känner. Att det skulle bli så bra en dag. Allt som är så fint. Librarian love...

Söndag

En söndag som inte blev som vi tänkt men bra ändå. Vi skulle se Rita Lundqvist på galleri Lars Bohman men där var det stängt. Fast det hade de inte meddelat på hemsidan och inte hade de något meddelande på dörren heller. Så vi såg en fin liten tavla i fönstret men utställningen får vi se en annan dag.

   För att trösta oss lite gick vi på Sturekatten. Det måste vara Stockholms trevligaste konditori. Lugnt och mysigt. Goda räksmörgåsar, goda kongresser. Så det blev en bra söndag ändå. Och när vi kom hem la jag mig i soffan och läste lite i Stad i världen, den sista i Stad-serien av Fogelström. Sen somnade jag i soffan. 

Miranda July

Ja. Det kommer en ny film av Miranda July nu. Den förra, You and me and everyone we know var en udda, rolig och sorglig film. Jag ser fram emot att se hennes nya.

Önskar hon kunde skriva en till novellsamling också. Ingen hör hemma här mer än du är en bok som jag verkligen tycker om. Miranda July har ett alldeles eget sätt att se på världen och människorna. En av novellerna handlar om ett gift par som glidit långt ifrån varandra. De får tillfälligt jobb som statister vid en filminspelning, och ska som restauranggäster i bakgrunden låtsas äta, dricka och samtala. Samtalet ska alltså vara ljudlöst men ge intryck av att vara på riktigt. Och det konstiga händer att de helt plötsligt får kontakt igen. Den stumma konversationen skapar en sorts oväntad laddning mellan de båda, som om de för en stund blir några andra. Eller kanske dem de en gång var. Svart och tankeväckande.   

Vad ska man välja?

Ska just börja på en ny bok,men vad ska man välja? De här böckerna tittar alla på mig just nu och säger välj mig: Mannen som föll i glömska av Mia Ajvide, Himmelsdalen av Marie Hermanson, Drinking closer to home av Jessica Anya Blau och den gamla, underbara Housekeeping av Marilynne Robinson. Som jag älskade den boken. Det kanske blir den.
   Samtidigt läser jag om Fogelströms Stad-serie. Har läst den flera gånger men nu när jag bor just här, där de gick omkring, Henning, Lotten, Emelie och de andra, känns det extra mycket. Man undrar hur det egentligen såg ut då. När vi går med hunden över Barnängsområdet eller längst upp på Åsöberget; när vi går upp i Vita bergen. Och när vi tar färjan över till Hammarby sjöstad tänker man på Lotten och tvätt-Malin och hur de slet vid Hammarbysjön för att få tvätten ren.  

Spelreglerna

Jonas Karlsson. Ännu en skrivande skådespelare. Eller är han numera en skådespelande författare? Jag vet inte och det är väl inte viktigt heller. Men blir man inte lite avundsjuk på såna kreativa människor? Att även hinna skriva böcker; jag beundrar honom. Tre novellsamlingar har det blivit. Jag har läst dem och jag gillar dem. I den andra, Den perfekte vännen, finns det några noveller som är lysande. Och så är det även med den senaste, Spelreglerna.

   I bokens längsta novell, Fakturan, får den manliga huvudpersonen en dag en faktura på fem miljoner sjuhundratusen kronor. Han tar för givet att det hela är ett misstag men så kommer det en påminnelse och nu har skulden ökats på med en straffavgift på etthundrafemtio kronor. Så småningom visar det sig att alla människor har fått en räkning på den mängd lycka de hittills upplevt i livet. En myndighet har inrättats och handläggare anställts för att utifrån en mängd kriterier räkna ut vad var och en är skyldig. Rätten att göra ångestavdrag är inte självklar. Mannen i novellen, som lever ett ensamt liv i en liten etta och har ett deltidsjobb på videoaffären Jugges rullar, befinns alltså vara skyldig samhället en enorm summa för den mängd lycka man menar att han fått uppleva. Hans försök att påvisa motsatsen, att han visst upplevt svåra saker i sitt liv, får bara motsatt effekt och skulden skrivs upp ännu mer. Han får kontakt med handläggaren Maud och en mängd absurda samtal äger rum. 

   Mitt i vår vanliga vardag lurar någonting annat. Plötsligt vrider sig verkligheten ett varv och inget är sig likt. Människor hamnar i något de inte hade räknat med och står där skyddslösa.
   Läs Jonas Karlsson. Han är rolig också.
   

Amsterdam!

Imorgon åker vi till Amsterdam. Det ser vi fram emot. Jag började tänka på nederländska författare och först kom jag inte på så många. Jan Wolkers förstås, som jag inte gillar. Sen kom jag på en bra roman som jag läste för några år sedan. Min son har ett sexliv och jag läser Rödluvan för mamma, av Renate Dorrestein. Riktigt bra.
   Men sen, sen kom jag ihåg den allra bästa. Eller det var min man som påminde mig... Maarten´t Hart. Länge sen man läste något av honom men så bra han är. Dags för lite omläsning. Sen. När vi kommit hem från Amsterdam.

Rikitikitavi

Jag har nästan läst ut Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi. Ännu en bok som man gärna sträckläser, en sådan bok som man hela tiden vill tillbaka till. Jag har alltid varit svag för Rikard Wolff. Nej, inte alltid förstås men sedan den gången han gav en konsert i Östersund; jag tror det var 1992 men innan Änglagård hade haft premiär. Det var nämligen inte fullsatt på teatern den gången. Något halvår senare - efter premiären - var han tillbaka och då fick han ge en extra konsert för det var så många som ville ha biljetter. I alla fall, den här kvällen var något alldeles speciellt. Han sjöng sånger av Barbara och det var andäktigt tyst i salongen förutom när publiken applåderade, högt och väldigt länge. Och det var som om något hände, det blev en sorts overklig, nästan magisk känsla i salongen och de där vackra, smärtsamma sångerna gick rätt in i hjärtat. Ungefär som att vara på opera ibland; känslorna borrar sig rätt in i kroppen utan att ta omvägen förbi ett analyserande intellekt. Och det var nog inte bara jag som kände så utan säkert alla sentimentala personer som behövde någonstans att härbärgera sin oklara längtan efter något. Hur som helst, det var en fantastisk kväll som jag nog alltid kommer att komma ihåg.

   I boken Rikitikitavi skriver Rikard Wolff bland annat om sina föräldrars livslånga passion för Edith Piaf; Edith som var allt de inte var; som stod för det där andra, det vilda och ogripbara. Och när jag tänker på den där kvällen i Östersund förstår jag precis vad han menar.
   Boken är mycket välskriven och gripande. Rikard Wolff är född 1958 och det är alltså en uppväxt i sextio- och sjuttiotalet han beskriver. Jag brukar inte vara så förtjust i barndomsskildringar men den här fångar mig totalt. Han beskriver så precist den där känslan av att vara barn, hur det kändes och vad man gjorde. Hur de vuxna både står för den totala tryggheten samtidigt som de kan vara skrämmande långt borta när de verkligen behövs.
   Man får läsa om en pojke som så småningom utvecklar vad jag antar är en sorts depression, där rädslan för att leva, eller snarare dö, snart får en förlamande inverkan på hans liv. Det tar lång tid innan han får hjälp och den där känsligheten, förstår man, blir något han får leva med resten av sitt liv. Så småningom hittar han sin plats i livet, när han upptäcker teatern och vet, bara vet, att det är skådespelare han ska bli. Det blir Skara skolscen, arbete i fria teatergrupper och så småningom Teaterhögskolan. Samtidigt hittar han sin identitet som homosexuell. Han skriver ganska öppet om sin svartsjuka, sin rädsla för att bli övergiven och om de tidiga relationerna som ofta präglas av svartsjuka, bråk och slagsmål, försoning och starka känslokast.
   Läs Rikitikitavi, en fascinerande bok om en människas liv. Man blir både rörd och berörd.
         

Ja, det blev Tomas Tranströmer!

Det blev faktiskt Tomas Tranströmer.Fantastiskt. Vad glad jag är.!

Nobelpris

Nu är det bara en knapp timme kvar tills årets nobelpristagare i litteratur presenteras. Själv hoppas jag på Tranströmer. Alltid Tranströmer. Eller Anne Tyler...
Men vem tror vi att det blir? Omöjligt att gissa. Kanske Alice Munro. Kanske Les Murray. Snart vet vi. 

Symaskin och konsten att lura sig själv

Jag har köpt en symaskin. Jag har också ljugit för min dotter och sagt att jag kan sy. Eller ljugit kanske är för mycket sagt men jag har definitivt förskönat sanningen. I mitt inre ser jag för mig hur vi syr dockkläder och små kjolar till dottern och hur jag, som är så kort, ska kunna köpa vilka byxor jag vill och bara lägga upp dem utan problem. Nu, när symaskinen står här på golvet, ännu förpackad i sin kartong, gruvar jag mig för hur man ska trä i tråden. För att inte tala om att spola undertråd.
   Varför är man så benägen att lura sig själv att man är någon annan? Någon som kan sy, som kan allt det där dugliga? Sanningen är ju en annan. I hela mitt liv har jag hållit mig undan en massa praktiska saker. Jag har aldrig velat: köra bil, sköta en trädgård, vattna krukväxter, frosta av frysen, städa skåp, storhandla och planera mat för en vecka och allt annat som man kanske bör göra. Istället har jag alltid velat läsa. I många år var min idé om en bra ledig dag en dag när man helt enkelt fick vara ifred och läsa. Nu för tiden har jag breddat mig lite grann och gör gärna lite annat också. Men faktum kvarstår; finns det något bättre än en bra bok?  Jag läser en nu. Richard Yates sista bok, Cold Spring Harbor.
   Symaskinens tid kommer också.    

Tänk att det finns målningar som är som en novell av Raymond Carver

Av en slump upptäckte vi en amerikansk konstnär som heter Amy Bennett. Hon har ställt ut på Galleri Magnus Karlsson här i Stockholm för några år sedan (men det visste jag inte då) och det verkar som om hon snart ska ställa ut här igen. Underbara målningar. När man ser på dem är det som att få stiga direkt in i ett pågående skeende, en viktig historia som håller på att berättas. Som att läsa en novell av Raymond Carver.

Jag tror jag älskar dig. David Cassidy!

I maj 1974 var jag elva år och skulle snart fylla tolv. Livet hade förändrats ganska drastiskt och jag tyckte inte att det fanns så mycket att glädja sig åt, egentligen. Vi hade flyttat dit jag inte ville bo och allt var förändrat. Men det fanns något, eller snarare någon, som lyste upp mörkret och som gav mig anledning att stiga upp på morgonen, klä på mig och göra allt det där man måste göra: David Cassidy. Han var min stora idol och han skänkte mitt liv mening. Så var det. Och den 8 maj det här året var en högtidsdag för mig; den kom att bli en vattendelare i mitt liv. Före och efter. Den dagen uppträdde David Cassidy på Gröna Lund i Stockholm och jag fick åka dit. Jag kommer aldrig att glömma det, hur det kändes att stå ensam i ett hav av flickor som skrek högt. Trängseln var enorm och jag hade ju aldrig upplevt något liknande. Det dröjde länge men till slut kom han. Han kom in på scenen på Gröna Lund; han fanns på riktigt och han var där precis framför mina ögon. Jag minns inte att jag på riktigt kunde förklara mina starka känslor för någon efteråt, berätta vad jag hade varit med om och vad det betydde. När jag återvände hem till den hemska fjällby i Jämland där vi då bodde var jag en annan. Jag var oåtkomlig, jag hade en inre styrka som jag bar med mig som en osynlig skatt och som jag inte delade med någon.

   I slutet av maj 1974 åker Petra, 13 år, från sin småstad i Wales till London med sina väninnor för att gå på en av David Cassidys konserter. Ryktet säger att David snart tänker lägga av, konserten är en av hans sista och Petra har ljugit för sin stränga, tyska mor för att i hemlighet få se sin stora idol. Petra är huvudperson i Allison Pearsons roman Jag tror jag älskar dig. Även om det här är den typ av bok jag inte brukar läsa var jag naturligtvis tvungen att läsa den ändå. Och även om jag tycker att den har både sina förtjänster och sina brister så har jag svårt att vara opartisk. Jag gillar den, så klart, för att den fick mig att minnas en viktig del av mitt eget liv. Petra och hennes bästa vän Sharon är som jag själv. De kan allt om David Cassidy, han finns som en ständig närvaro i deras liv liksom han fanns i mitt. Det är en roman som i baksidestexten beskrivs som en "romantisk komedi full av härlig 70-talsnostalgi och varm humor". Kanske det. Den har också en parallellhistoria som berättar om Bill Finn. Bill har en akademisk examen i engelsk litteratur men det första arbete han får är som redaktör för The Essential David Cassidy Magazine i London. De brev från David som tidningen publicerar, och som studeras av tusentals unga flickor, är i själva verket mödosamt författade av Bill.
   När Petra många år senare reser tillbaka till Wales för att begrava sin mor gör hon en oväntad upptäckt. Och så småningom kommer hennes och Bills vägar att korsas.

   Det är en kärleksroman, visst. Och en roman om föräldrar och barn, om vänskap, om unga flickor och om den hierarki som kan råda i en grupp. Och den snuddar vid något viktigt, som naturligtvis kunde ha utvecklats mycket mer men då hade det ju blivit en helt annan roman. Vad är det som gör att en ung människa så totalt kan gå upp i sin idoldyrkan? Vilka behov behöver fyllas, vilka brister behöver kompenseras? 

   Jag själv bestämde mig för att skriva en insändare till en av de tidningar som skrev mest om David Cassidy. Den blev lång och jag gjorde allt för att beskriva och förklara varför han var så viktig för mig och hur det kändes. Den kom in. Och inte ett enda ord hade de strukit. Jag kände en stolthet över mig själv som var alldeles ny när jag läste mina egna ord där i tidningen. Men jag berättade det aldrig för någon annan; det var min egen hemlighet.

   Allison Pearson fick 2004 möjlighet att resa till Florida och för Daily Telegraphs räkning intervju sin tonårsidol David Cassidy. Den intervjun avslutar boken Jag tror jag älskar dig.      

Annika Norlin

Såg Annika Norlin bli intervjuad av Niklas Strömstedt på teve i lördags. Åh vad jag tycker om henne. Och att hon kan sjunga så där bra, med det jämtländska tonfallet som så precist förstärker textens innehåll. Hon är fantastisk och när jag hör henne får jag ibland en nästan smärtsam längtan uppåt, hemåt. Östersunds gator får liksom ett skimmer omkring sig - som jag i och för sig vet att de inte alls kan leva upp till när jag väl är där hemma igen och får gå på dem.
   Annika var också en av andrapristagarna i Umeås novellpristävling 2010. Hennes novell heter Balthoran och den finns att läsa om man går in på eProvins hemsida. Det är en oerhört bra novell där hon på ett kärvt, lite korthugget språk berättar en historia som får en att le samtidigt som man får som en stor, svårsmält klump i halsen av sorg. Det finns bara ett fel med den novellen och det är att den borde ha VUNNIT i stället. Läs den!   

Outsider

Jag börjar med att konstatera detta: TORBJÖRN FLYGT SKRIVER SÅ BRA. I fredags läste jag ut hans nya roman Outsider och förutom det andra, allt som gör romanen läsvärd och speciell, så fascineras jag av hans förmåga att skriva så lätt och liksom flytande. Och då handlar det ändå ofta om verkligt långa meningar, några sträckte sig över nästan en halv sida. Men språket rinner klart som vatten över boksidorna. Jag undrar hur han gör. 

Det har gått tio år sedan Underdog kom ut. Den trettiosjuårige Johan som berättade då har alltså blivit tio år äldre. Han är etablerad jurist och lever i ett, vad man förstår, harmoniskt äktenskap med Helena. De träffas redan under utbildningen i Lund och det mesta av handlingen utspelas också där. Men även i Malmö, där mamma Bodil och storasyster Monika bor. Det är sina studieår Johan beskriver; korridorlivet i Lund. Tidsmarkörerna duggar tätt, Olof Palme mördas på öppen gata och ett hårdare samhällsklimat växer fram. Bodil, morsan, är utsliten efter många år på strumpfabiken. Men hon har ett nytt arbete, på marknadsavdelningen på Hallbergs guld, och för en tid tycks det som om hon hamnat på rätt plats i yrkeslivet. Men nya vinder blåser också där och hon tar till slut det stora steget att säga upp sig och starta eget. Tillsammans med två kollegor startar hon en firma med smyckesförsäljning i form av hemmapartyn. Kontoret har hon i sin egen lägenhet.

   Monika har avbrutit sina läkarstudier och sliter hårt som ensamstående mamma och servitris på en restaurang med tvivelaktiga arbetsvillkor. Varje söndag ses familjen på middag i Bodils kök. Att tacka nej är i princip inte möjligt.
   Johan känner sig kluven mellan den han var och den han är på väg att bli. Juridikstudierna är en biljett till ett annat liv, en annan tillvaro långt från den Johan är van vid från uppväxtåren i bostadsområdet i Malmö. Men priset han betalar är skuld; känslan av skuld över att inte vilja stanna kvar utan vilja något mer och annat. Det är det här jag tycker är så intressant och bra med romanen. Hur påverkar vårt ursprung de människor vi blir? Hur hårt sitter vi fast i det gamla, den värld vi kommer ifrån? Hur bryter man sig loss och vad förlorar man på vägen? Det är väl inte så modernt att diskutera just frågor om klass och ursprung idag, men jag tycker att det är något av det viktigaste och mest intressanta. Torbjörn Flygt beskriver så bra hur Johan anstränger sig för att passa in, överallt; vara smidig och diplomatisk hemma i morsans kök liksom bland studiekamraterna i Lund. Det som är självklara sanningar på det ena stället är det inte alltid på det andra.
   Det här är också en roman om kärlek, vänskap och syskonskap; om mans- och kvinnoroller. Bodil, Monika och Helena är alla, var och en på sitt sätt, starka kvinnor som står för utveckling och framåtskridande. Liksom i Underdog är porträttet av mamma Bodil något av det man minns mest; ett porträtt av en alldeles vanlig, hårt arbetande kvinna och samtidigt en alldeles ovanligt jobbig, underbar och speciell morsa.        

Himmel över London. Besvikelse...

Jag anade det tyvärr innan jag tog mig an läsningen, hade ju läst Göran Greiders recension i DN, bland annat. Håkan Nessers nya roman, Himmel över London, är inte det man tror att den ska vara. Jag gillar böckerna om Barbarotti, och en del av hans andra böcker också. Nu hade jag längtat efter en riktigt bra och spännande historia men vad fick jag? En lektion i skrivandets hantverk och mystik, en diskussion om fiktion kontra verklighet. Missförstå mig rätt, visst är dessa frågor också intressanta och angelägna att belysa. Men inte nu, inte så här. En från början spännande historia, om än väl skruvad, monteras efter cirka halva boken nogsamt ner, bit för bit. Kvar står en besviken läsare. Håkan Nesser är trots allt inte Paul Auster...  

När rönnbärsklasar mognar

"Det är i den tid när rönnbärsklasar mognar", för att citera Tomas Tranströmer. Den kommer nu, årets bästa tid. Rönnen utanför vår balkong bär redan röda bär och de senaste dagarna har man kunnat känna den där tonen av höst i luften. Jag är en sådan som älskar hösten. Vad det beror på kan man fundera länge på. Ibland har jag trott att det kan bero på det fakum att jag är lärarbarn, att hösten i extra hög grad markerar att allting börjar om, startar på nytt. Ett läsår och livet i stort. För jag har aldrig kunnat känna något annat. Att hösten skulle betyda bortvissnande och på något sätt ett slut känns fel för mig. Hösten är det nya, det som kommer. En möjlighet att börja om. Och för oss barndomsnostalgiker är det en viktig tid. Vi minns ju hur det var. Promenaden till skolan; gruset som knastrade under fötterna på byvägen hemma. Något i luften som nästan försökte säga en någonting. Att allt var möjligt, att det finns något mer. Och jag tycker att man aldrig är i så stark kontakt med sitt barndomsjag som just den här tiden på året. Som om det plötsligt skulle gå att förflytta sig tillbaka till den man var en gång, en flicka i nya manchesterjeans och en ny läsebok i skolbänken.

   Jag tror att vissa människor alltid längtar. Efter vad är ju däremot inte möjligt att säga. Något odefinierbart,  och så måste det vara. Och på hösten är de här känslorna extra starka, som om den höga luften gör allt så mycket mer synligt för den som vill se. Aldrig är man så nära någonting annat.

Det är inte detta som är
Det är någonting annat
Det finns i detta som är
men är inte detta som är
Det är någonting annat
O långt långt bort
i det som är bortom
finns någonting nära!
(Gunnar Ekelöf)
    

Niceville

Jag kan erkänna det på en gång; det är möjligt att jag är en snobb. Jag brukar inte köpa pocketböcker som lyfts fram allt för stort och som finns att köpa i varenda livsmedelsaffär. Något håller mig tillbaka då och jag blir inte lässugen alls. Vet inte varför jag känner så men så är det. Nåväl, i somras gjorde jag ett undantag. Jag hade gått runt länge i Gallerian och när jag till slut hade hittat rätt sandaler så gick jag in på Pocketshop. Och i det största stället av alla, exponerad i enorma högar, stod den: Niceville av Kathryn Stockett. Något fick mig ändå att studera baksidestexten och eftersom jag behövde en pocketbok när vi skulle resa bort så köpte jag den. Och så började jag att läsa. Och läsa. Och läsa. Det här är en sådan bok som man inte vill släppa taget om, tvärtom önskar man att vardagslivet släpper taget om en själv tills man har läst klart.
   Jackson, Mississisippi i början av sextiotalet. Skeeter återvänder hem till sina föräldrars bomullsplantage efter att ha studerat på universitetet i några år. Hon återvänder därmed också till ett liv fyllt av bridge och baler och tar upp kontakten med sina gamla, numera gifta, barndomsvänner. Men något skaver inom Skeeter, hon vill något annat och mer. Hon vill skriva och får arbete på lokaltidningen. Ironiskt nog blir det som ansvarig för en frågespalt för hushållsfrågor, något som Skeeter inte alls intresserar sig för. Hon söker stöd hos Aibileen, en väninnas svarta hemhjälp. Samtalen med Aibileen, som måste ske i hemlighet, öppnar Skeeeters ögon för den verklighet som de svarta hembiträdena lever i. Hon reagerar på hur hennes vänner behandlar sina anställda och den diskriminering som råder överallt. Samtidigt rannsakar hon sig själv. Tillsammans med Aibileen börjar hon planera att skriva en berättelse; de svarta hembiträdenas egen historia. Men det är ett farligt arbete som måste ske i det tysta och frågan är hur många som vågar berätta.
   Det är svårt att beskriva en bok som är så bra. Läsaren dras direkt in i berättelsen och den är både spännande, otäck, gripande och rolig. Det finns många bra böcker men inte lika många som har den här nästan hypnotiska förmågan att dra läsaren in i historien och få en att verkligen, för en tid, leva någon annanstans.
   När jag läst färdigt skickade jag upp boken till mamma i Östersund. Så nu vandrar mitt exemplar runt bland ett gäng äldre damer där. Det är bra, jag behöver inte få tillbaka den. För ett antal år sedan läste de sönder mitt exemplar av Vilda svanar, och jag hoppas att det blir så även nu.      

The trip. En film som omväxling

Bland alla böcker ett filmtips. Min man och jag såg Michael Winterbottoms The trip i lördags. Två engelska komiker, Steve Coogan och Rob Brydon, spelar sig själva under en resa i Lake District i norra England. Steve Coogan har fått i uppdrag av en tidning att äta sig igenom några av de finaste krogarna där för att sedan skriva om sina upplevelser. Tanken var att flickvännen skulle ha följt med på resan. När hon istället återvänder till USA går budet till vännen och kollegan Rob. Att ingen av dem är någon gourmet med förmåga att uppskatta ett finare kök spelar ingen större roll. De reser runt, bor bra, äter, pratar och tävlar om vem som är bäst på att imitera andra, kända skådespelare. Och det är roligt. Mycket roligt. En film om manlig futtighet, tror jag det var DN som skrev. Kanske det. Om manlig futtighet är så underhållande som här så tar man gärna del av den.   

Kulla-Gulla

Min samling med Kulla-Gulla böcker är försvunnen, insåg jag tidigare i sommar när jag just bestämt mig för att läsa Kulla-Gulla med min dotter. Jag har ingen aning om vart böckerna tagit vägen; jag hoppas bara att de hamnat hos någon som älskar dem lika mycket som jag gör. Det blir till att börja samla igen. Och nu när dotterns snälla moster var på besök så skaffade hon de två första delarna på ett antikvariat.
   Jag undrar hur många gånger jag läste böckerna om Kulla-Gulla, Gunilla Beatrice Fredrike, när jag var barn. Många gånger var det i alla fall. Just det där, när Gulla för första gången står framför tavlan av sin döda mor och ser likheten; jag kunde läsa det hur många gånger som helst. Patron och andra tvivlar fortfarande. Kan det vara möjligt att den fattiga lilla flickan på Kulla-torpet skulle vara dotter till en herrgårdsfröken? Ja, de andra tvivlar men Gulla, hon ser in i sin mors ögon på tavlan och säger: "Du och jag, vi vet vi".

   Och sedan får man följa Gullas långa kamp för rättvisa, hennes strävan efter att alla som lyder under Höje herrgård ska få ett bättre liv. För mig var det här de ultimata böckerna som innehöll allt. Tänk på när Gulla slår förtryckaren Kalle Baddare på näsan när hon börjar i den nya skolan; hur hon tas om hand av Dal-Pelle efter branden; tänk på hur hon, som nybliven herrgårdsfröken, ändå inte kan bryta sitt löfte till Ellen utan åker omkring på bygden och letar tills hon funnit alla sina fostersyskon: Johannes, tvillingarna, Lada och lillungen och sedan kräver att herrgården ska bli även deras hem. Och tänk på den hemska tant Emelie och hennes kvävande flickskola; kadett Ivan och hans enträgna uppvaktning; tänk på Gullas mod att gå sin egen väg och välja Tomas Torpare.

   Vad som påverkade mig allra mest av allt var nog skildringarna av tvätterskan Victoria och hennes barn, Nina och Viktor. Att kunna beskriva vanmakt och fattigdom så. Även skildringen av Tomas Torpares liv på Hygget, sedan torparen Sammel hamnat på lasarettet, imponerade på mig. Tillsammans med Sammels barn bygger han upp en fungerande tillvaro, baserad på ömsesidig respekt. När Sammel efter lång tid återvänder hem muttrar han något om att inte vara herre i sitt eget hus längre, varpå dottern Majsan svarar att det inte är nödvändigt att någon är herre. Under Sammels frånvaro har där bara funnits jämlikar, säger Majsan.
   Åh, Kulla-Gulla. Jag hoppas bara att böckerna fortfarande kan få en liten flicka att känna det där speciella; det fantastiska, spännade, sorgliga och underbara.       

Hiram och andra

Lördag eftermiddag och jag har lovat att laga maten idag. Tänkte lite på kokböcker eftersom jag nyss tittade på mitt åtråvärda exemplar av Hirams kokbok. Det är så roligt att läsa hennes kokböcker och hon hade en sån bra inställning till mat. Allt känns okomplicerat och möjligt när man bläddrar i hennes böcker.
Jag är en sådan som gärna köper kokböcker på rea. Min senaste heter något med Rödvin älskar mat, och det är precis såna böcker jag gillar. Jag läser dem gärna i sängen eller soffan. Ibland lagar jag något ur dem, men jag använder egentligen bara recept första gången jag ska laga något. Men det är så underhållande att läsa en bra kokbok, att studera ett recept och försöka känna om det är bra eller inte. Ofta kan man avgöra det bara av att studera ett recept, tycker jag.
   En annan - användbar - gammal favorit jag har är Ingmar Björksténs Middagar. Kanske inte den mest insmickrande kokbok man kan läsa; inga bilder tillexempel. Men den är så trevligt skriven, och menyerna han presenterar är välkomponerade och helt tydligt skrivna av en mycket matlagningskunnig och matroad person.
   Nu väntar köket.

The summer of naked swim parties

Att läsa kan ge perspektiv på det mesta. Att som tonåring tvingas bevittna hur ens mor med väninna dansar schottis på perrongen på järnvägsstationen i Åre tyckte jag var mycket besvärande och något som jag hoppades aldrig skulle upprepas. Fjortonåriga Jamie i The summer of naked swim parties av Jessica Anya Blau får stå ut med mer, betydligt mer.

   Det är sommaren 1976 i Santa Barbara. Jamie lever ett materiellt sett välbeställt liv med mamma Betty, pappa Allen och storasyster Renee. Renee tar avstånd från sin familj och tillbringar istället mycket tid med sin väninnas; en vanlig, ordentlig familj. Jamies liv kretsar mest kring bästa vännerna Debbie och Tammy och, naturligtvis, kring pojkar. Bokens första mening lyder så här: "After all, it was the seventies, so Allen and Betty thought nothing of leaving their younger daughter, Jamie, alone for three nights while they went camping in Death Valley". Tre tonårsflickor får ett stort hus för sig själva några dagar och gör mesta möjliga av det. Vänskapen mellan de tre är i bokens början stark och de knyts ännu närmare varandra när Jamie får sin första pojkvän, sjuttonårige surfaren Flip. Flip har två kompisar, vars flickvänner Debbie och Tammy blir och det utvecklar sig till en sommar med många, långa dagar, och nätter, på stranden.

   Jamie gör sina första sexuella erfarenheter men förstår inte riktigt varför hon inte känner som de andra. Medan hennes två väninnor menar att "det" är en stor källa till njutning känner Jamie ingenting. Hon njuter ändå av att ha en populär pojkvän och lyckas på något sätt distansera sig från den fysiska delen av förhållandet. När hon och Flip är tillsammans rabblar hon en egen ramsa i huvudet, snabbare och snabbare i takt med Flips allt hastigare rörelser. Det finns något nästan sorgligt över det precisa redovisandet av Jamies tankar om vad det innebär att ha en pojkvän; vad man ska göra, tänka och säga. Saker som måste planeras i förväg och inte kommer av sig själv, som när hon umgås med sina bästa vänner.

   Vad som ytterligare komplicerar Jamies liv är det faktum att hennes familj är lite annorlunda. Mamma Betty och pappa Allen uppfostrar sina barn fritt och har inga regler för någonting. De röker marijuana, går ofta nakna hemma och har fester vid poolen, där alla vuxna badar utan kläder. Betty vill komma nära sin yngsta dotter och pratar gärna, och länge, om sex. Men sitt sexliv vill Jamie ha för sig själv, något som hennes mamma inte alls kan förstå. Det hela drivs till sin spets när Betty, efter en campingsemester i bergen, bjuder in Dog Feather, en ung indian, eller native american som Betty insisterar på att man bör säga, att bo i deras hem en tid. Dog Feathers närvaro och det faktum att Betty berättar allt för honom plågar Jamie men hon kan inte göra mycket åt det hela.

   En tragedi som utspelas en kväll i familjens hem blir början på Jamies kris. En dag finner hon sig vara fullständigt ensam och tillbringar all tid i soffan med att titta på dåliga program på teve och att äta. Betty och Allen bestämmer sig för att deras yngsta dotter är deprimerad och lösningen på det blir familjeterapi där alla, till Renees stora fasa, måste delta. Och det är där, i en underlig grupp-familjeterapi, som man får lämna Jamie och hennes familj. Och man kommer att sakna dem, i all deras ofullkomlighet.

   Det här är en fantastiskt bra bok om att växa, vad det innebär att vara ung och att inte nå fram till de andra, till sin omvärld. De vuxna runt Jamie svämmar över av god vilja och ändå blir allt så fel. Det här är den mest sorgliga och samtidigt roligaste bok jag läst på länge. Bara att beskriva en familj så här, när de provar en ny trampolin de beställt till sin swimmingpool, gör den värd att läsa: " Allen took Betty's hands and the two of them jumped together, laughing and hooting. And then Renee took Jamie's hand and brook into Betty and Allen's grip and suddenly they were all conected in a bouncing, grinning cirkle. Jamie thoutht it was a perfect moment; painful almost, in the realization of its perfection. Her sister was happy to be among them (sweetly holding Jamie's hand like she had when they playes twins), her parents were happy with each other, everyone had their clothes on, and no one was high"...    

    
           

Pojkdockans dikter

Black Island Books, förlaget i Luleå, ger nu ut Pojkdockans dikter av Eric Fylkeson på nytt. Den kom ut första gången 1985 och är ett urval av dikter från samlingar som kom ut mellan 1970 till 1983. Fantastiskt att någon ger ut den här boken igen! Jag äger ett exemplar som alltid varit hett åtråvärt av både mig och min syster. Under några år fick jag lämna det ifrån mig; jag minns inte riktigt varför men jag tror att det handlade om ett löfte. Sedan fick jag som tur var tillbaka boken av min syster. Läs dikterna om Glys Norman från samlingen Skuld, något av det bästa som skrivits om vanmakt och förtryck. Vem får finnas till på sina egna villkor? Måste man skada någon annan för att själv överleva; för att dölja det svaga och sköra i sig själv?

Paris. Och Jämtland.

Sommar och vi har varit ute och rest. Först till Jämtland och sedan till Paris, även om rubriken kan tyda på det motsatta. Allt kändes lite overkligt för mig, som i snart ett år mest rört mig mellan Katarina Bangata och Södersjukhuset. Det är som det är och det var fint att vara någon annanstans, både i Östersund och i Paris.

   När jag kommer "hem" till Jämtland drabbas jag ofta av samma känsla. Jag känner mig först mycket hemma, här har jag ju mina rötter och allt det där. Sedan kommer snabbt en annan känsla; jag vill åka hem till det hem som jag har nu och som är i Stockholm. Och så fort tåget rullar därifrån så längtar jag tillbaka ändå, på något konstigt sätt. Fast egentligen tror jag att det mest är mig själv från länge sedan som jag längtar tillbaka till. Och det vet vi ju alla att barn får vi bara vara en gång. En av mina favoritbilder av Jan Stenmark är den med en man som sitter och tänker på en liten pojke, som syns i en tankebubbla. Och texten, texten: "Det enda han vill bli har han redan varit". Visst är det svart, men det är bra.

   Alors, vi fortsätter till Paris. Min man och jag hade så fina dagar där. Vi bodde på samma hotell i Montmartre som sist, och vi åt frukost på samma ställe som förra gången. Åh, cappuccino, croissant och apelsinjuice. Den här gången hann vi också med ett besök på Cimetière du Père-Lachaise. Mycket folk var det där, och svårt att hitta. Flest människor runt Jim Morrissons grav, och runt Edith Piafs förstås. Jag såg Colettes grav också och kom ihåg att jag tyckte om att läsa henne när jag var yngre. Och Oscar Wildes grav var ju annorlunda, fullständigt nedklottrad och med läppstiftsmärken överallt. 

   Jag uppskattade även vädret i Paris. Molnigt, regn ibland och sjutton grader. Vi kom hem igår men jag skulle ha velat stanna mycket längre. Paris är alltid Paris.   

Bokpaket

Igår kom mitt nya paket från Adlibris:
One last good time av Michael Kardos
The samaritan av Fred Venturini
The summer of naked swim parties av Jessica Anya Blau
Drinking closer to home, också av Jessica Anya Blau

Sommarläsningen räddad. Hittillls har jag bara hunnit med en novell i One last good time. Den var bra och jag återkommer när jag läst böckerna.