Jag tror jag älskar dig. David Cassidy!

I maj 1974 var jag elva år och skulle snart fylla tolv. Livet hade förändrats ganska drastiskt och jag tyckte inte att det fanns så mycket att glädja sig åt, egentligen. Vi hade flyttat dit jag inte ville bo och allt var förändrat. Men det fanns något, eller snarare någon, som lyste upp mörkret och som gav mig anledning att stiga upp på morgonen, klä på mig och göra allt det där man måste göra: David Cassidy. Han var min stora idol och han skänkte mitt liv mening. Så var det. Och den 8 maj det här året var en högtidsdag för mig; den kom att bli en vattendelare i mitt liv. Före och efter. Den dagen uppträdde David Cassidy på Gröna Lund i Stockholm och jag fick åka dit. Jag kommer aldrig att glömma det, hur det kändes att stå ensam i ett hav av flickor som skrek högt. Trängseln var enorm och jag hade ju aldrig upplevt något liknande. Det dröjde länge men till slut kom han. Han kom in på scenen på Gröna Lund; han fanns på riktigt och han var där precis framför mina ögon. Jag minns inte att jag på riktigt kunde förklara mina starka känslor för någon efteråt, berätta vad jag hade varit med om och vad det betydde. När jag återvände hem till den hemska fjällby i Jämland där vi då bodde var jag en annan. Jag var oåtkomlig, jag hade en inre styrka som jag bar med mig som en osynlig skatt och som jag inte delade med någon.

   I slutet av maj 1974 åker Petra, 13 år, från sin småstad i Wales till London med sina väninnor för att gå på en av David Cassidys konserter. Ryktet säger att David snart tänker lägga av, konserten är en av hans sista och Petra har ljugit för sin stränga, tyska mor för att i hemlighet få se sin stora idol. Petra är huvudperson i Allison Pearsons roman Jag tror jag älskar dig. Även om det här är den typ av bok jag inte brukar läsa var jag naturligtvis tvungen att läsa den ändå. Och även om jag tycker att den har både sina förtjänster och sina brister så har jag svårt att vara opartisk. Jag gillar den, så klart, för att den fick mig att minnas en viktig del av mitt eget liv. Petra och hennes bästa vän Sharon är som jag själv. De kan allt om David Cassidy, han finns som en ständig närvaro i deras liv liksom han fanns i mitt. Det är en roman som i baksidestexten beskrivs som en "romantisk komedi full av härlig 70-talsnostalgi och varm humor". Kanske det. Den har också en parallellhistoria som berättar om Bill Finn. Bill har en akademisk examen i engelsk litteratur men det första arbete han får är som redaktör för The Essential David Cassidy Magazine i London. De brev från David som tidningen publicerar, och som studeras av tusentals unga flickor, är i själva verket mödosamt författade av Bill.
   När Petra många år senare reser tillbaka till Wales för att begrava sin mor gör hon en oväntad upptäckt. Och så småningom kommer hennes och Bills vägar att korsas.

   Det är en kärleksroman, visst. Och en roman om föräldrar och barn, om vänskap, om unga flickor och om den hierarki som kan råda i en grupp. Och den snuddar vid något viktigt, som naturligtvis kunde ha utvecklats mycket mer men då hade det ju blivit en helt annan roman. Vad är det som gör att en ung människa så totalt kan gå upp i sin idoldyrkan? Vilka behov behöver fyllas, vilka brister behöver kompenseras? 

   Jag själv bestämde mig för att skriva en insändare till en av de tidningar som skrev mest om David Cassidy. Den blev lång och jag gjorde allt för att beskriva och förklara varför han var så viktig för mig och hur det kändes. Den kom in. Och inte ett enda ord hade de strukit. Jag kände en stolthet över mig själv som var alldeles ny när jag läste mina egna ord där i tidningen. Men jag berättade det aldrig för någon annan; det var min egen hemlighet.

   Allison Pearson fick 2004 möjlighet att resa till Florida och för Daily Telegraphs räkning intervju sin tonårsidol David Cassidy. Den intervjun avslutar boken Jag tror jag älskar dig.