Såg Annika Norlin bli intervjuad av Niklas Strömstedt på teve i lördags. Åh vad jag tycker om henne. Och att hon kan sjunga så där bra, med det jämtländska tonfallet som så precist förstärker textens innehåll. Hon är fantastisk och när jag hör henne får jag ibland en nästan smärtsam längtan uppåt, hemåt. Östersunds gator får liksom ett skimmer omkring sig - som jag i och för sig vet att de inte alls kan leva upp till när jag väl är där hemma igen och får gå på dem.
Annika var också en av andrapristagarna i Umeås novellpristävling 2010. Hennes novell heter Balthoran och den finns att läsa om man går in på eProvins hemsida. Det är en oerhört bra novell där hon på ett kärvt, lite korthugget språk berättar en historia som får en att le samtidigt som man får som en stor, svårsmält klump i halsen av sorg. Det finns bara ett fel med den novellen och det är att den borde ha VUNNIT i stället. Läs den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar