När rönnbärsklasar mognar

"Det är i den tid när rönnbärsklasar mognar", för att citera Tomas Tranströmer. Den kommer nu, årets bästa tid. Rönnen utanför vår balkong bär redan röda bär och de senaste dagarna har man kunnat känna den där tonen av höst i luften. Jag är en sådan som älskar hösten. Vad det beror på kan man fundera länge på. Ibland har jag trott att det kan bero på det fakum att jag är lärarbarn, att hösten i extra hög grad markerar att allting börjar om, startar på nytt. Ett läsår och livet i stort. För jag har aldrig kunnat känna något annat. Att hösten skulle betyda bortvissnande och på något sätt ett slut känns fel för mig. Hösten är det nya, det som kommer. En möjlighet att börja om. Och för oss barndomsnostalgiker är det en viktig tid. Vi minns ju hur det var. Promenaden till skolan; gruset som knastrade under fötterna på byvägen hemma. Något i luften som nästan försökte säga en någonting. Att allt var möjligt, att det finns något mer. Och jag tycker att man aldrig är i så stark kontakt med sitt barndomsjag som just den här tiden på året. Som om det plötsligt skulle gå att förflytta sig tillbaka till den man var en gång, en flicka i nya manchesterjeans och en ny läsebok i skolbänken.

   Jag tror att vissa människor alltid längtar. Efter vad är ju däremot inte möjligt att säga. Något odefinierbart,  och så måste det vara. Och på hösten är de här känslorna extra starka, som om den höga luften gör allt så mycket mer synligt för den som vill se. Aldrig är man så nära någonting annat.

Det är inte detta som är
Det är någonting annat
Det finns i detta som är
men är inte detta som är
Det är någonting annat
O långt långt bort
i det som är bortom
finns någonting nära!
(Gunnar Ekelöf)