Kulla-Gulla

Min samling med Kulla-Gulla böcker är försvunnen, insåg jag tidigare i sommar när jag just bestämt mig för att läsa Kulla-Gulla med min dotter. Jag har ingen aning om vart böckerna tagit vägen; jag hoppas bara att de hamnat hos någon som älskar dem lika mycket som jag gör. Det blir till att börja samla igen. Och nu när dotterns snälla moster var på besök så skaffade hon de två första delarna på ett antikvariat.
   Jag undrar hur många gånger jag läste böckerna om Kulla-Gulla, Gunilla Beatrice Fredrike, när jag var barn. Många gånger var det i alla fall. Just det där, när Gulla för första gången står framför tavlan av sin döda mor och ser likheten; jag kunde läsa det hur många gånger som helst. Patron och andra tvivlar fortfarande. Kan det vara möjligt att den fattiga lilla flickan på Kulla-torpet skulle vara dotter till en herrgårdsfröken? Ja, de andra tvivlar men Gulla, hon ser in i sin mors ögon på tavlan och säger: "Du och jag, vi vet vi".

   Och sedan får man följa Gullas långa kamp för rättvisa, hennes strävan efter att alla som lyder under Höje herrgård ska få ett bättre liv. För mig var det här de ultimata böckerna som innehöll allt. Tänk på när Gulla slår förtryckaren Kalle Baddare på näsan när hon börjar i den nya skolan; hur hon tas om hand av Dal-Pelle efter branden; tänk på hur hon, som nybliven herrgårdsfröken, ändå inte kan bryta sitt löfte till Ellen utan åker omkring på bygden och letar tills hon funnit alla sina fostersyskon: Johannes, tvillingarna, Lada och lillungen och sedan kräver att herrgården ska bli även deras hem. Och tänk på den hemska tant Emelie och hennes kvävande flickskola; kadett Ivan och hans enträgna uppvaktning; tänk på Gullas mod att gå sin egen väg och välja Tomas Torpare.

   Vad som påverkade mig allra mest av allt var nog skildringarna av tvätterskan Victoria och hennes barn, Nina och Viktor. Att kunna beskriva vanmakt och fattigdom så. Även skildringen av Tomas Torpares liv på Hygget, sedan torparen Sammel hamnat på lasarettet, imponerade på mig. Tillsammans med Sammels barn bygger han upp en fungerande tillvaro, baserad på ömsesidig respekt. När Sammel efter lång tid återvänder hem muttrar han något om att inte vara herre i sitt eget hus längre, varpå dottern Majsan svarar att det inte är nödvändigt att någon är herre. Under Sammels frånvaro har där bara funnits jämlikar, säger Majsan.
   Åh, Kulla-Gulla. Jag hoppas bara att böckerna fortfarande kan få en liten flicka att känna det där speciella; det fantastiska, spännade, sorgliga och underbara.