Niceville

Jag kan erkänna det på en gång; det är möjligt att jag är en snobb. Jag brukar inte köpa pocketböcker som lyfts fram allt för stort och som finns att köpa i varenda livsmedelsaffär. Något håller mig tillbaka då och jag blir inte lässugen alls. Vet inte varför jag känner så men så är det. Nåväl, i somras gjorde jag ett undantag. Jag hade gått runt länge i Gallerian och när jag till slut hade hittat rätt sandaler så gick jag in på Pocketshop. Och i det största stället av alla, exponerad i enorma högar, stod den: Niceville av Kathryn Stockett. Något fick mig ändå att studera baksidestexten och eftersom jag behövde en pocketbok när vi skulle resa bort så köpte jag den. Och så började jag att läsa. Och läsa. Och läsa. Det här är en sådan bok som man inte vill släppa taget om, tvärtom önskar man att vardagslivet släpper taget om en själv tills man har läst klart.
   Jackson, Mississisippi i början av sextiotalet. Skeeter återvänder hem till sina föräldrars bomullsplantage efter att ha studerat på universitetet i några år. Hon återvänder därmed också till ett liv fyllt av bridge och baler och tar upp kontakten med sina gamla, numera gifta, barndomsvänner. Men något skaver inom Skeeter, hon vill något annat och mer. Hon vill skriva och får arbete på lokaltidningen. Ironiskt nog blir det som ansvarig för en frågespalt för hushållsfrågor, något som Skeeter inte alls intresserar sig för. Hon söker stöd hos Aibileen, en väninnas svarta hemhjälp. Samtalen med Aibileen, som måste ske i hemlighet, öppnar Skeeeters ögon för den verklighet som de svarta hembiträdena lever i. Hon reagerar på hur hennes vänner behandlar sina anställda och den diskriminering som råder överallt. Samtidigt rannsakar hon sig själv. Tillsammans med Aibileen börjar hon planera att skriva en berättelse; de svarta hembiträdenas egen historia. Men det är ett farligt arbete som måste ske i det tysta och frågan är hur många som vågar berätta.
   Det är svårt att beskriva en bok som är så bra. Läsaren dras direkt in i berättelsen och den är både spännande, otäck, gripande och rolig. Det finns många bra böcker men inte lika många som har den här nästan hypnotiska förmågan att dra läsaren in i historien och få en att verkligen, för en tid, leva någon annanstans.
   När jag läst färdigt skickade jag upp boken till mamma i Östersund. Så nu vandrar mitt exemplar runt bland ett gäng äldre damer där. Det är bra, jag behöver inte få tillbaka den. För ett antal år sedan läste de sönder mitt exemplar av Vilda svanar, och jag hoppas att det blir så även nu.