Bibliotekarie

Jag fick nyss veta att en ung människa som jag känner har bestämt sig för vad hon ska bli: bibliotekarie. Och jag blev så glad när jag hörde det; jag är övertygad om att just den här personen blir en utmärkt bra bibliotekarie med koll på både litteraturen och tekniken. Och senare började jag tänka på min egen så kallade yrkesbana och hur det blev med den.

   Jag själv hade ganska grumliga skäl till att bli just bibliotekarie, eller också var det tvärtom; det fanns egentligen inget annat jag kunde tänka mig. (Jo det fanns det men inget som gick att realisera för mig.) Och det här var på den tiden när det var helt naturligt att ett stort litteraturintresse förde en in på bibliotekariebanan. Så efter några år med planlösa - men ofta trevliga - studier i Umeå flyttade jag till Borås. Solitär som jag är ville jag inte bo i något studenthus utan hyrde en etta i ett helt annat område och flyttade ner mina möbler också. Tiden gick fort i Borås och snart var det tredje terminen då man gjorde en lång praktik på ett bibliotek.Jag tror inte man gör praktik längre men det ska jag låta vara osagt. I alla fall så hade jag tur och hamnade på Gävle stadsbibliotek. Det är en tid som jag minns med glädje. Mest med glädje i alla fall; Gävle visade sig vara en våldsam stad och under de månader som jag vistades där hände det två riktigt otäcka saker, bland annat rymde Maskeradligan en morgon och det var varningar på radion. Men det är ju en annan historia.
   Jag trivdes med allt i Gävle, både att vara på det stora biblioteket och att vara på filial. Jag var lite inne på att bli socialbibliotekarie så jag gillade både tiden på sjukhusbiblioteket och att få åka med fängelsebibliotekarien. Hon gav mig för övrigt två av de bästa boktips jag någonsin fått: en otroligt bra kriminalroman som hon kallad för "underhållning för läsvana, kräsna läsare" och en spänningsroman som jag senare använde vid alla bokprat för läsovilliga pojkar på högstadiet. Den gick hem varje gång, fast den inte alls var särskilt lättläst.
   Termin fyra, den sista, skulle vi som valt grenen KI, alltså Kultur och information, som alla som ville bli vanliga folkbibliotekarier valde (ja, det här är länge sen), sista terminen skulle vi ut och bokprata. Tanken på dessa bokprat, jag tror man gjorde tre eller fyra i samma klass, hade skrämt mig  under hela utbildningstiden men en dag så var det i alla fall dags. På darriga ben tog man bussen till Dalsjöfors och det visade sig vara ett smart val att välja en skola som inte låg inne i stan. Allt gick väldigt bra och barnen i fjärdeklassen var snälla, uppmuntrande och kom med bra, positiv kritik på vad man kunde förbättra. Faktiskt var det riktigt rörande och de där barnen bidrog nog till att bokprat blev något av det jag gillade mest sen när jag började arbeta.
   Sen var det snart slut på sista terminen och dags att söka jobb. Jag hade tur och hörde till de första i klassen som lyckades. Ett års vikariat som barnbibliotekarie i en liten stad i Småland. Det blev ett sånt fint år, med de bästa kamrater och den mest fantastiska chef man kan önska sig. Egentligen lärde jag mig det mesta där, inte på BHS. Jag kommer alltid att minnas den där tiden och människorna på biblioteket. Varje dag blev jag "hämtad" till förmiddagskaffet av Britta, en äldre dam som knackade på dörren och sa att Eva lilla, nu ska vi dricka kaffe, och hon sa det på den allra finaste småländska.
   Men Småland är Småland och passade inte riktigt för en jämte som jag, även om det hade varit möjligt att stanna kvar. Till exempel blev det svårt att bokprata sedan jag på ett föräldramöte fick höra att föräldrar och lärare tillsammans bestämt att man inte accepterade barnböcker med svärord i.

   Mitt andra jobb var som biblioteks-och kulturansvarig kommundelsbibliotekarie i en kommun i Jämtland. Jag brukar se serien Starke man på söndagarna och jag måste säga att ibland känns skildringen av det kommunala livet i Svinarp riktigt välbekant. Ja, vad ska man säga? Det här var på kommundelarnas tid och det var både mycket svårt och  mycket enkelt att arbeta där. Biblioteket var ett kombinerat folk-och skolbibliotek och man fick helt enkelt göra allt, precis allt. Biblioteket var välbesökt och det fanns många flyktingar i kommunen. Tyvärr var min enda arbetskamrat en djupt rasistisk bibliotekskanslist så det kändes ibland tungt att vara på jobbet. Efter fyra år sa jag upp mig, utan att ha något annat arbete på gång... Men det ordnade sig i alla fall och jag fick ett bra arbete, dock inte på bibliotek. 

   Sju år senare återvände jag på sätt och vis till biblioteksvärlden eftersom jag nu, sen tio år, arbetar på ett bibliotek som är en statlig myndighet. Men det har inget gemensamt med det som en gång var det bästa med att arbeta på bibliotek: kontakten med låntagarna, lyckan i att para ihop rätt bok med rätt person, glädjen hos förskolebarnen när de just sett en riktigt bra barnteater. 

   Så, till L och alla andra som väljer den här banan. Ni kanske, eller kanske inte, får uppleva något av detta:

Att dalta med clownen Manne för att få honom på bra humör.

Att snabbt få tag på ett annat boende när det visar sig att hotelllbokningen man gjort för en mimteatergrupp inte fungerat och hotellet är fullbokat.

Att förklara för en låntagare att vi tyvärr inte har böcker av Margit Sandemo.

Att se samma låntagare i stället låna några böcker av Aksel Sandemose, eftersom han ändå var i den hyllan.

Att veckan därpå få böckerna av Sandemose återlämnade med kommentaren att de var "jävligt bra!" 

Att handlägga ett ärende angående möjligheten att anlägga en gigantisk isskulptur på torget framför Konsum, att förorda ett nej och sedan hantera förslagsställarens aggressioner.

Att fundera på hur inget av det man lärde sig på BHS förberedde en på att man skulle handlägga ärenden angående isskulpturer. Och annat. Mycket annat.