Cirkus...

Tillfälligt botad från min stora clown- och cirkusskräck. Clownskräck har till och med en egen term har jag förstått: coulrofobi. En egen grupp på Facebook har man också. Den heter Vi som har clownskräck och där skulle jag säkert ha anslutit mig om jag hade varit med på Facebook. Men det är jag inte, av en mängd olika skäl.
   Hur som helst, igår var mannen, dottern och jag på en mycket fin föreställning här där vi bor. Cirkus Orion på Orionteatern. Skrämmande clowner lyste med sin frånvaro, i stället fick man uppleva en finstämd, poetisk föreställning där man förstod vad cirkus också kan vara. Mycket fint och nästan lite sorgligt också. Och så hade de hästar och hundar - fina och välskötta - till dotterns stora glädje. Och det var inte perfekt; hästarna och hundarna gjorde inte riktigt som de skulle hela tiden utan hittade på lite egna saker ibland och det var skönt att se.

   Jag minns en föreställning med Cirkus Scott i början av sjuttitalet. Frågan är vad som var värst. Min syster  som fick ett svårt allergianfall när elefanterna kom in i manegen eller clownerna som var många och skrämmande. Och det fanns flera av den sort jag tycker sämst om: Pierrot-figuren, den där med vit toppig hatt, vitsminkat ansikte och slängande, vida ärmar. Men hemskast av allt var nog cirkusdirektören; jag minns att han gick förbi ganska nära oss och man såg hans ansikte alldeles tydligt och han såg ut som en arg docka med starkt solbränt ansikte.
   För några år sen kom en riktigt hemsk bok på Ordfronts förlag: Cirkus Pilo av Will Elliott, en australisk debutroman om en ung man som hamnar hos cirkusen från helvetet. Tyvärr föll det på min lott att presentera den på jobbet. Som sagt, riktigt, riktigt otäckt om våld, magi och clowneri.