Paris. Och Jämtland.

Sommar och vi har varit ute och rest. Först till Jämtland och sedan till Paris, även om rubriken kan tyda på det motsatta. Allt kändes lite overkligt för mig, som i snart ett år mest rört mig mellan Katarina Bangata och Södersjukhuset. Det är som det är och det var fint att vara någon annanstans, både i Östersund och i Paris.

   När jag kommer "hem" till Jämtland drabbas jag ofta av samma känsla. Jag känner mig först mycket hemma, här har jag ju mina rötter och allt det där. Sedan kommer snabbt en annan känsla; jag vill åka hem till det hem som jag har nu och som är i Stockholm. Och så fort tåget rullar därifrån så längtar jag tillbaka ändå, på något konstigt sätt. Fast egentligen tror jag att det mest är mig själv från länge sedan som jag längtar tillbaka till. Och det vet vi ju alla att barn får vi bara vara en gång. En av mina favoritbilder av Jan Stenmark är den med en man som sitter och tänker på en liten pojke, som syns i en tankebubbla. Och texten, texten: "Det enda han vill bli har han redan varit". Visst är det svart, men det är bra.

   Alors, vi fortsätter till Paris. Min man och jag hade så fina dagar där. Vi bodde på samma hotell i Montmartre som sist, och vi åt frukost på samma ställe som förra gången. Åh, cappuccino, croissant och apelsinjuice. Den här gången hann vi också med ett besök på Cimetière du Père-Lachaise. Mycket folk var det där, och svårt att hitta. Flest människor runt Jim Morrissons grav, och runt Edith Piafs förstås. Jag såg Colettes grav också och kom ihåg att jag tyckte om att läsa henne när jag var yngre. Och Oscar Wildes grav var ju annorlunda, fullständigt nedklottrad och med läppstiftsmärken överallt. 

   Jag uppskattade även vädret i Paris. Molnigt, regn ibland och sjutton grader. Vi kom hem igår men jag skulle ha velat stanna mycket längre. Paris är alltid Paris.