Två dagar kvar till julafton. Jag ska hämta min dotter på skolan om en stund; hon har fått jullov och vi ska fira det. Äta lunch på stan och julhandla. Sen ska vi hem och baka och göra knäck.
Jag kommer ihåg hur det var när jag själv gick i skolan, därav ovanstående rubrik. Inför advent fick vi göra egna ljusstakar av trolldeg, som man gjorde ett litet hål i för ett julgransljus. När de var hårda fick vi måla dem och lacka; jag minns hur fint jag tyckte att det var. Och varje fredag före advent fick vi ha dem på våra bänkar och tända ljusen, och fröken Britta släckte ner i klassrummet. Sen läste hon högt ur en bok om Maria, Josef och Jesusbarnet. Det var väl någon bok anpassad för barn, förstås, och jag kan tänka mig vad jag skulle tycka om den idag. Och det var väl inte många i vår by som egentligen var religiösa, varken barn eller vuxna. Ändå var det helt rätt och fint och underbart just då, de här morgnarna när Britta läste och ljusen brann. Ibland fick vi saft och pepparkakor också. Och så sjöng vi Hosianna. Än idag kan jag knappt höra den utan att få en stor klump i halsen. Ja, sådan är jag. Obotligt sentimental. Och jag kan längta tillbaka, till min lilla skolbänk, till de andra barnen och till fröken som spelade på orgeln och som själv sjöng högst av alla.
Jag minns också när fröken (en annan!) läste och man fick sitta och rita i sin bänk med sitt ljus framför sig... Det var härligt!
SvaraRaderaDe decembermorgnarna kan jag också längta tillbaka till! Jag kommer inte ihåg boktexten alls, det är stämningen med ljusen och sången jag minns.
SvaraRaderaOch nu för tiden kan jag inte höra en enda gammal julsång (om den sjungs vackert, vill säga), utan att bli rörd. Jag tycker det är fint att vara både sentimental och nostalgisk; då har man inte blivit torr och tråkig, och man har inte glömt hur det var att vara barn.
A