Svarthuset

Man börjar läsa något som man tror är en deckare av högsta klass. Svarthuset av Peter May har bland annat fått The Barry Award som årets bästa kriminalroman 2013 och blivit mycket uppmärksammad. Man läser vidare och inser att denna bok i ännu högre grad är en uppväxtskildring från de Yttre Hebriderna under sextio- och sjuttiotal. Men vad gör det, när det är så här bra?

   Fin Mcleod, kriminalkommissarie i Edinburgh, skickas till sin barndomsö Isle of Lewis, sedan ett mordfall på ön uppvisat likheter med ett mord nyss begånget i Edinburgh. Finns där något samband mellan morden borde man kunna upptäcka det. För Fin, som inte på många år besökt ön, blir det nästan chockartat att återvända. Offret visar sig vara Angel Macritchie, en gammal plågoande från barndomen Fin bär dessutom på en stor, personlig sorg som han har svårt att hantera.

   Bokens avsnitt pendlar mellan nutid och dåtid, och läsaren får möta Fin som liten skolpojke och sedan som tonåring och vuxen. Livet på ön är hårt. Fin mister sina föräldrar i en olycka och tvingas växa upp hos en faster han egentligen aldrig lär känna. Men runt omkring honom finns också bästa vännen Artair och klasskamraten Marsalai, en flicka som de båda förälskar sig i och genom åren konkurrerar om.
   Svarthuset är en välskriven och mycket spännande roman. Den har också många djup i person- och miljöbeskrivningarna som gör den till något utöver det vanliga. Den är första delen i en planerad trilogi om Fin Mcleod, så nu kan vi bara vänta på en fortsättning. 

Östersund

Om en roman utspelas i ens älskade hemstad är det väl klart att man måste läsa den. Så många böcker som har sin handling förlagd till Östersund känner jag inte till. Det finns så klart de där om familjerna runt restaurang La Stella (?); tror den första heter Smultron och svek. Och någon barnbok av Kerstin Johansson i Backe. Säkert finns det fler men just nu kommer jag inte på någon mer.

   Hur som helst. I Anneli Jordahls just utkomna roman med den långa titeln Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona, är det Östersund om är spelplats hela tiden. Året är 1959 och sextonåriga Mona kommer från en ort i Dalarna för att arbeta som hembiträde hos ett ungt par med en tvåårig flicka. Paret, Britt och Ove, har bara en tvårummare och Mona får alltså inget eget rum och därmed ingen dörr att stänga om sig på nätterna. Hon är hänvisad till vardagsrumssoffan och sina arbetsgivares tider.
   Mona betraktar Östersund som en stor stad och även om drömmen är att få uppleva New York så tycker Mona att Östersund kan duga så länge. Hon har drömt om att sitta på caféer och att ibland få gå ut och dansa. Men riktigt så blir det inte i början. Lillflickan är sjuk och Mona kommer inte utanför lägenheten på flera veckor.
   Men Ove, Monas arbetsgivare, spelar i ett band och en lördag får Mona följa med. Hon blir flitigt uppbjuden men har mest ögon för bandets unga gitarrist, Harold. Ja, han heter faktiskt så. Harold drömmer om att bli en stor musiker och lyssnar på den tidens stora jazzamusiker, ett intresse som Mona delar. Musiken är en viktig del i romanen.
   Harold är tyst och inbunden men så småningom får han och Mona kontakt och börjar träffas även utanför dansbanorna. Och när Britt och Oves ständiga gräl en kväll kulminerar är det till Harolds inackorderingsrum Mona tar sin tillflykt. Och där blir hon kvar.
    Hon får ett nytt arbete i kallskänken på en restaurang och allt kunde ha varit bra. Om det inte hade varit för Harolds, hans buttra tigande och tysta missnöje med det mesta. I alla fall med det som rör Mona och hans och hennes förhållande. Själv vill han bara spela. Mona är ensam och har inte ens råd att ringa några längre samtal till mamma och pappa i Dalarna. Mona och Harold får en dotter och trolovar sig. Men snart försvinner Harold och vid sjutton års ålder är Mona ensamstående mor och ett ärende för barnavårdsnämnden.
   Jag önskar så att jag kunde skriva att jag tycker mycket om den här boken, men så är det inte. Visst är skildringen av Östersund rolig och spännande att läsa; jag känner ju igen så mycket av det min mor och mormor berättat. Mormor var servitris på olika caféer och restauranger och kunde ha varit Monas arbetskamrat. De gator och platser som nämns kan jag placera och det gör ju läsningen mycket roligare. Men det är något med språket som stör. Det blir ofta lite tungrott och uppstyltat stelt. Boken igenom löper också en dialog mellan en mor, bokens Mona, och den vuxna dottern, som känns svår att ta till sig. Här ges "svar" på hur det gick, vad som hände sedan.
   Romanen diskuterar, så klart, klassfrågor och kvinnors villkor, inte minst de som stod längst ned på samhällsstegen. Men fast det är viktiga, angelägna frågor, då som nu, så lyfter det inte riktigt, det känns tyvärr tungt och ibland svårforcerat att ta sig igenom texten.
   Men den vars hjärta klappar lite extra för Östersund ska naturligtvis läsa boken.

Kast med liten kniv

Det jag läst av Sara Kadefors förut var en roman och ungdomsboken om Sandor och Ida. Minns att jag tyckte om dem båda, inte minst ungdomsboken. Kast med liten kniv missade jag när den kom ut, men nu har jag läst den.

   Boken rör sig kring det vardagliga; en slags mitt i livet-kris beskrivs där huvudpersonen är Jonas, i fyrtioårsåldern med fru och två barn. Samtidigt får läsaren möta den unge Jonas. Och den tonårstid som skildras är mycket mörk. Ett mörker som på djupet  har präglat den vuxne mannen..

   På ytan lever han ett liv som liknar många andras, driver en egen, liten firma, tränar sonens fotbollslag på sin fritid och är, tror man, tillfreds med tillvaron. Men det är som sagt bara på ytan. För inuti Jonas bor en annan människa, en som alltid är rädd.
   Rädd för andra människor, rädd för att bli avslöjad som den stora bluff han tycker att han är.När Jonas, på väg till ett föräldramöte, först får sällskap med en annan pappa i klassen förbannar han sin otur och förstår inte vad de ska kunna samtala om under vägen fram till skolan. Väl där tvingas han säga några ord om den skolmatsgrupp han är med i. Han får panik. hjärtat skenar, handflatorna blir svettiga och orden försvinner.
   En kväll får Jonas höra något som hustrun Beata anförtror en väninna. Det han får höra skakar om honom och får honom att minnas allt det där som gjorde så ont när han var ung.
   Jag har tänkt länge på den här boken sedan jag läste ut den. Varför tycker jag att den är så bra? För det första är den mycket välskriven med ett bra flyt i språket. Den är lättillgänglig på ett bra sätt. Men framför allt är det så klart det den behandlar. Jag tycker att Sara Kadefors sätter fingret på något som kan vara svårt och känsligt att prata om. Här handlar det om en vuxen människa med vacklande självbild och ett svagt självförtroende. Att trovärdigt kunna visa hur en människa inte klarar av det som förväntas av en i vardagen, det sociala samspelet mellan människor som för många är självklart men för andra något som alltid står emellan en själv och de andra. En bok för oss som inte alltid känner oss bekväma, vare sig det gäller föräldramöten,  arbetsplatsdiskussioner, påtvingade möten som vi inte kan påverka eller liknande situationer.
   En bra roman som jag varmt rekommenderar!      

Skuggpojken

När man vill läsa en deckare eller thriller, ja något i den genren, vill man ju gärna att den ska vara bra även rent språkligt. Många svenska deckare brister där, tycker jag. Men det finns ju undantag; man måste bara hitta dem.

   Skuggpojken av Carl-Johan Vallgren hör till de lysande undantagen, men så är han ju en etablerad författare sedan länge också.

   Tyvärr kallar han sig för Lucifer när han skriver detta, vilket jag inte förstår varför han gör. och tyvärr heter huvudpersonen Danny Katz, också lite jobbigt. De som känner mig vet att jag har svårt för det här med namn, och jag är en sådan person som bara inte kan kalla människor för smeknamn.
   Nåväl. Sätter man sig över detta så väntar en kriminalhistoria av hög klass. Att det är en driven författare som skriver märks på en gång. Till exempel i person- och miljöbeskrivning och på det sätt som historien belyses ur olika synvinklar.
   Huvudpersonen Danny Katz är fyrtiofyra år och har ett förflutet som tolk på utrikesdepartementet och som översättare och dataexpert inom försvaret. Han är även gammal narkotikamissbrukare men har rest sig igen och driver ett litet företag som översättare.
   Så blir han indragen i en historia som börjar på en tunnelbanestation i Stockholm redan på 70-talet, då en liten pojke spårlöst försvinner från sin far. Många år senare försvinner också hans bror. Brodern och Danny Katz var en gång kurskamrater på försvarets tolkskola. Danny tvingas till en lång resa in i det förflutna och dess täta mörker.
   Kort sagt, en mycket välskriven och spännande bok, så vi förtränger det faktum att författaren kallar sig för Lucifer.

Vårt gemensamma liv

Någon kommer kanske ihåg att jag skrivit om Anna Schulze förut. Förutom att hon är en lysande författare är hon lärare på Skrivarakademin här i Stockholm. Och planerar man att gå en kurs där ska man skatta sig lycklig om man får Anna som lärare. Hennes råd och synpunkter är guld värda.

   Vårt gemensamma liv är titeln på hennes senaste roman. Sedan hon bytte förlag till Wahlström & Widstrand får hennes böcker tyvärr mycket sämre omslag. Men man ska inte låta sig avskräckas av det.

   Mellan pärmarna döljer sig en vardagsrealistisk äktenskapsroman vilket, enligt min åsikt, inte är det sämsta. Det här är som att läsa Helena von Zweigbergk, med den skillnaden att här finns större djup och en annan bredd i personteckningen. Och inget fix och färdigt, harmoniskt slut.
   Ted och Cecilia möts och blir mycket förälskade. Ted lämnar sin sambo Karin för att istället leva med Cecilia. Det hela kompliceras av att Karin, just när förhållandet gått in i sitt sista, bittra skede, upptäcker att hon är gravid. Skilsmässan genomförs ändå och så småningom blir det möjligt för Ted att få umgås med sin dotter. Han och Cecilia får också barn och de lever ett på många sätt gott liv, inte minst materiellt.
   Cecilia, som när de möttes hade ett bra jobb inom reklambranschen, får svårt att återgå till yrkeslivet när barnen blivit större. Tiden springer ifrån henne och hon hinner inte med. Hon blir kvar hemma och frustrationen ökar. Ted däremot är en mycket framgångsrik krögare som hela tiden öppnar nya krogar med intressanta koncept.
   Och så småningom börjar det skava. Själva livet skaver och Ted och Cecilia har svårt att nå varandra på djupet.
   Romanen visar, med små medel, hur en relation, som från början är god, långsamt förvandlas till något annat. Man förändras fast man inte tror det och det där som skaver är så svårt att nå, att sätta fingret på. Och vill man det verkligen? Vill man lossa på den tunna skorpa som täcker själva såret?
   En läsvärd roman med flera bottnar.

När läslusten kommer av sig

Vad gör man då? Vad skyller man på? Det är inte ens sant. Läst har jag gjort, men inte klarat av att skriva om det lästa. Kanske var det Norén som knäckte mig. Jag tog mig i alla fall igenom de ca 1400 sidorna, men det tog tre veckor. Mycket om teater, så klart. Och om skapande, skrivande och familjeliv. Något förvånande nästan mest om shopping. Att höra till Lars Noréns närmaste krets måste innebära många, väl uttänkta, gåvor och presenter.
   Hur som helst. Under sin tystnad har bloggaren ändock hunnit med att både vara lite extra sjuk men trots det läsa en hel del. De böckerna återkommer jag snart till.
   Bloggaren mår lite bättre nu och är dessutom nygift!

En dramatikers dagbok 2005-2012

Jag skulle bara titta lite i den. Den är ju omfångsrik, minst sagt. Cirka 1300, tätt skrivna sidor. Men sen var jag fast. Det var likadant med den förra.

  

 Egentligen vet jag inte varför, men Lars Noréns dagbok fascinerar mig. Det är alltid intressant när en konstnär beskriver sig själv och hur han eller hon arbetar. Och lever. Och tänker. Stort blandas med smått. En shoppingtur kan beskrivas lika utförligt som svåra tankar kring kärlek och relationer. Och man är som sagt fast. Jag läser. Och läser. Och jag vill inte sluta. 

Återträffen

Han hade ett namn som började på T, men jag vill inte skriva ut det här. Att ge honom ett fullständigt namn skulle vara att ge honom respekt och ett erkännande han inte förtjänar.
   När jag började i sjuan fick vi åka skolbuss till det större samhälle där högstadet fanns. Sedan blandade man friskt eleverna från de små, och större, fjällbyarna i trakten. Jag hoppas innerligt att det fungerar bättre idag än det gjorde på min tid. T, uppbackad av många andra i klassen, gjorde kort sagt mitt liv till ett helvete under flera år. Det finns ingen anledning att fördjupa sig i detaljer, men det här är sånt man onekligen börjar tänka på när man sett Anna Odells film Återträffen. Den är mycket bra och ibland nästan plågsam att se.
   Återträffen är en mycket modig film, där Anna Odell spelar sig själv. Hon berättar, i spelfilmens form, om den mobbning och det utanförskap hon utsattes för under sin uppväxt. I filmens början kommer hon, oinbjuden, till en klassträff med sina gamla plågoandar. Hennes syfte är att tvinga de forna "kamraterna" att erkänna hennes existens och försöka få de att förstå vad de gjorde. Då. På den tiden. Det hela urartar och Anna tvingas lämna festen under förnedrande former.
   Filmens andra del visar hur Anna försöker få kontakt med många från klassen för att få till stånd en diskussion. Vad minns de av det de gjorde? Hur tänker en vuxen människa kring sin roll som mobbare under skoltiden? Inte många säger ja till Annas inbjudan till samtal.
   Återträffen är en oerhört intressant och modig film om hur människor reagerar när de konfronteras med det de har varit och gjort. Den ställer viktiga frågor om människovärde och makt.
   Själv bytte jag skola inför nionde klass. Jag hade tur, den möjligheten fanns eftersom min far bodde i stan och därmed gjorde det hela möjligt. Men det är ju en annan historia.
   T har jag återsett en gång, på gågatan i Östersund. Det riktigt otäcka var att han vände om och började följa efter mig. Som tur var bodde jag mycket centralt och kunde fly in i min egen port. Men känslorna av rädsla och underläge hann ändå vakna till liv. Vad han ville har jag ingen aning om. Men att han ville be om ursäkt tror jag inte alls. Och Anna Odells film får mig bara mer övertygad om det.
   Så, till den som ännu inte sett Återträffen. Gör det!   

Jonathan Tropper:Konsten att tala med en änkling och Sju jävligt långa dagar

Ibland behöver man underhållas, åtminstone är det så för mig. Problemet kan vara att ändå hitta rätt författare; jag läser inte så kallad chick-lit som det finns så mycket av. Men nu har jag hittat Jonathan Tropper. Välskriven, god underhållningsläsning. Konsten att tala med en änkling och Sju jävligt långa dagar har jag nyss avverkat, och någon till väntar på läsplattan.

   Det här är böcker jag skulle rekommendera den som gillar Nick Hornby och Tony Parsons. Även om Jonathan Tropper är amerikan och böckerna utspelas där finns det stora likheter. Det handlar om familjeband, relationer, sorg och kärlek. Humoristiskt men ibland med en svart liten kärna längst in.
   I Konsten att tala med en änkling heter huvudpersonen Doug. Doug är bara tjugonio år men redan änkling, sedan hustrun Hailey omkommit i en flygolycka. Verkligheten är svårgreppbar för Doug, men han måste ändå handskas med sin krävande tvillingsyster Claire, som är gravid men planerar att lämna sin man, och de andra medlemmarna i familjen. Samtidigt kräver Haileys sextonårige son Russ att få bo kvar hos Doug istället för hos sin pappa Jim. Dessutom omges Doug av välmenande grannfruar som erbjuder honom tröst i form av både hemlagad köttfärslimpa och sex. Livet är komplicerat och Doug har svårt att finna en väg som leder framåt.
   Även i Sju jävligt långa dagar har huvudpersonen problem med en påträngande, om än välmenande, familj när han ska hantera sin sorg. Judds hustru Jen är visserligen inte död, men sedan han hittat Jen och sin egen chef i sängen hemma i sitt eget sovrum har Judds tillvaro fullständigt rasat ihop och han ifrågasätter allt och alla. Samtidigt dör hans far och Judd måste resa hem till familjen för att sitta shiva, en slags judisk sorgmottagning där vänner och bekanta gör visiter hos de sörjande. Krisande familjemedlemmar, en mor som visar sig vara lesbisk och gamla flickvänner gör livet extra svårt för Judd.
   Skildringarna av de stökiga, lite excentriska familjerna påminner mig om de två böcker jag läst av Jessica Anya Blau, Drinking closer to home och The summer of naked swim parties. Även om hennes böcker är mörkare och har fler djup finns där något gemensamt, i beskrivningarna av de komplicerade, sorgliga  familjebanden. Det är roligt, men också mycket mörkt.   
   Jonathan Tropper rekommenderas!
  
  

Vad är viktigt här i världen?

Det kan man fråga sig och det finns ju, som vanligt, många svar på det. Något som alltid fått mig upprörd och irriterad är den mängd av böcker som utkommer där de flesta, på ett banalt och enkelspårigt sätt, visar på tio, tolv eller kanske rentav tjugo vägar till ett bättre liv. Man ska fånga dagen, leva i nuet och allt det där. Ordet mindfulness tröttar ut en.
   Så hamnar man i en situation i livet som man inte alls räknat med. Det liv du kände som ditt finns inte längre; inte på samma sätt i alla fall. Och visste du det inte innan får du nu känna på den sköra hinna som omger oss, den som kan brista så lätt. Och man tänker några varv till och inser att det ju är sant, även om det kan uttryckas på olika sätt: Du har bara ett liv. Använd det.
   Och den insikten behöver ju inte komma från ännu en tröttsam, amatörpsykologisk bok om hur man bäst tar till vara sitt liv. Den kan också komma från exempelvis Tomas Tranströmer.

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

Jag tänker ofta på dessa rader. De gäller ju oss alla.
  

Den osynlige mannen från Salem

Christoffer Carlssons Den osynlige mannen från Salem fick Deckarakademins pris som årets bästa svenska kriminalroman 2013. Den är tänkt som första delen i en serie om polisen Leo Junker. Leo, handplockad till avdelningen för internutredningar, har en längre period varit avstängd från sitt arbete. Varför ska inte avslöjas här. Men när en kvinna mördas på ett härbärge för hemlösa kan han inte låta bli att blanda sig i. Härbärget ligger i samma hus där han själv har sin bostadsrätt, och något med den mördade kvinnan gör att Leo ser kopplingar till sin egen uppväxt i förorten Salem utanför Stockholm.
   Nutid blandas med dåtid då Leo ser tillbaka och minns vänskapen med syskonen John och Julia i Salem.
   Det här är en ovanlig deckare, bland annat på grund av det mästerliga språket. En lite hårdkokt ton - som bloggaren normalt har mycket svårt för - kan inte förta den effekt språket och personskildringarna ger. En slags sorgsen, uppgiven känsla, ovanlig i denna form av litteratur, sveper över sidorna och tar en med på en oväntad resa.