Återträffen

Han hade ett namn som började på T, men jag vill inte skriva ut det här. Att ge honom ett fullständigt namn skulle vara att ge honom respekt och ett erkännande han inte förtjänar.
   När jag började i sjuan fick vi åka skolbuss till det större samhälle där högstadet fanns. Sedan blandade man friskt eleverna från de små, och större, fjällbyarna i trakten. Jag hoppas innerligt att det fungerar bättre idag än det gjorde på min tid. T, uppbackad av många andra i klassen, gjorde kort sagt mitt liv till ett helvete under flera år. Det finns ingen anledning att fördjupa sig i detaljer, men det här är sånt man onekligen börjar tänka på när man sett Anna Odells film Återträffen. Den är mycket bra och ibland nästan plågsam att se.
   Återträffen är en mycket modig film, där Anna Odell spelar sig själv. Hon berättar, i spelfilmens form, om den mobbning och det utanförskap hon utsattes för under sin uppväxt. I filmens början kommer hon, oinbjuden, till en klassträff med sina gamla plågoandar. Hennes syfte är att tvinga de forna "kamraterna" att erkänna hennes existens och försöka få de att förstå vad de gjorde. Då. På den tiden. Det hela urartar och Anna tvingas lämna festen under förnedrande former.
   Filmens andra del visar hur Anna försöker få kontakt med många från klassen för att få till stånd en diskussion. Vad minns de av det de gjorde? Hur tänker en vuxen människa kring sin roll som mobbare under skoltiden? Inte många säger ja till Annas inbjudan till samtal.
   Återträffen är en oerhört intressant och modig film om hur människor reagerar när de konfronteras med det de har varit och gjort. Den ställer viktiga frågor om människovärde och makt.
   Själv bytte jag skola inför nionde klass. Jag hade tur, den möjligheten fanns eftersom min far bodde i stan och därmed gjorde det hela möjligt. Men det är ju en annan historia.
   T har jag återsett en gång, på gågatan i Östersund. Det riktigt otäcka var att han vände om och började följa efter mig. Som tur var bodde jag mycket centralt och kunde fly in i min egen port. Men känslorna av rädsla och underläge hann ändå vakna till liv. Vad han ville har jag ingen aning om. Men att han ville be om ursäkt tror jag inte alls. Och Anna Odells film får mig bara mer övertygad om det.
   Så, till den som ännu inte sett Återträffen. Gör det!