Siames

Man läser av olika anledningar och ibland bara av en sorts önskan att underhållas och liksom flyta bort en stund. Det tänker jag på varje gång jag läser en av Jan Mårtensons böcker om antikhandlaren Johan Kristian Homan och hans siameskatt Cleo de Merode. Hur många finns det? Hur många som helst. Är de bra? Vet inte. Alla följer samma mönster och de stående inslagen är många. Kardemummakakan, lite bildande kulturhistoria, konsten att göra den bästa Dry martinin. Just nu läser jag Den grekiska hjälmen och den avviker inte på något sätt från sina föregångare.
   Men ibland är det precis det man behöver och inget tyngre eller svårare än så. Det är trevligt att läsa, helt enkelt. Och jag gillar siameser. När jag var ung hade jag olika scenarior för hur mitt liv skulle komma att gestalta sig. En vanligt förekommande fantasi var att jag skulle leva ensam, med en röd sammetssoffa och en vacker siames som skulle ligga draperad i soffan. Katten skulle heta Betty och det skulle vara vi två mot världen.
   Riktigt så blev det ju inte. Men ibland tror jag ändå att hon väntar på mig någonstans, Betty. Behagfullt utsträckt i den röda soffan.

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig

För några veckor sedan läste jag Bodil Malmstens senaste bok, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Den är mycket, mycket bra och jag rekommenderar den.
   Tankar, anteckningar från ett liv på Söder här i Stockholm. Livet i Frankrike berörs, men annars är det kvarteren kring Mariatorget som bildar bakgrund.
   Jag har alltid gillat Bodil Malmsten. Uppfattar henne på många sätt som sträng, nästan oförsonlig ibland. Och jag gillar det. Skönt som omväxling med en allvarlig människa med integritet.
   Och som väl i allt hon skriver finns även här denna klangbotten av sorg. Så uppfattar i alla fall jag det. Och med den i botten ändras perspektiven lite grann, och man kan få syn på verkligheten från ett delvis annat håll.

Allt i en gryta

Vi har blivit med en ny kokbok: Allt i en gryta av Lisa Lemke. Comfort food kallas det visst, när det är enkelt och bekvämt och man kan göra allt i en form eller gryta. God mat som inte är så komplicerad att laga. Det var länge sedan jag kände mig så inspirerad av en kokbok. Hittills har dottern och jag gjort banan- och nutellapajen. Rekommenderas. Men nu till helgen blir det fiskpudding med torsk och räkor och sidfläsk med fänkål och citron.
   Ja, jag tycker mycket om att laga mat, uppfödd på älgkött och fjällfisk som man är, och med en far som lärde mig hur man gör. Men även lusten att laga kan ju gå lite upp och ner ibland. Därför är det så roligt att göra en sådan här bekantskap, där man bara känner att det här blir rätt och bra.
  

I stället för att sova

Vad gör man när man vaknar redan kvart över sex en söndag morgon och inte vill störa resten av familjen? Jo, med mycket möda tar man med sig sin nyss påbörjade deckare och hasar ut till soffan i vardagsrummet. Man lägger sig bekvämt och hinner läsa i två timmar. Allt är tyst, lugnt och skönt. Boken heter Fjällgraven, av Michael Hjort och Hans Rosenfeldt.
   Det här är del tre i en serie om kriminalpsykologen Sebastian Bergman och hans kollegor på Riksmordkommissionen . Den här gången hittar man sex nedgrävda lik i Jämtlandsfjällen. Så här långt verkar det vara en helt ok historia; jag har tyvärr inte läst de första delarna och kan inte säga något om dem.
   Men det är ju ofta intressant med kriminalromaner som har ett helt poliskollektiv i centrum.
   Jag saknar fortfarande. Uno Palmström. Någon som minns honom? Han skrev så bra, underhållande deckare. Förutom poliserna förekommer en tragikomisk, försupen journalist som heter Olle Lyck, som till allas förvåning, inte minst sin egen, finner kärleken i polisen Evy. Riktigt bra deckare, hoppas de fortfarande lånas på biblioteken.
   Och nu är det en vacker oktobersöndag med orange lönnlöv i frestande högar på gatan. Jag vill gå ut.
  

Nobelpris

Vad glad jag blev när man sa att priset gått till Alice Munro! Hon är ju en mästare. Det första jag läste av henne var nog Jupiters månar, för många år sedan. Hon är så oerhört bra.
   Och jag gläds, förutom för Alice Munros egen skull, åt att hon skriver noveller. Låt nu novellen få en större plats och betydelse även i Sverige!

Margareta Strömstedt

Vissa kvinnor kan bli som okränkbara ikoner för andra. Själv har jag alltid ogillat när allt för många (kvinnor) hyllar samma person eller bok eller film eller vad det nu kan vara. Så att man nästan blir betraktad som suspekt om man tycker något annat. Men det finns undantag. Även jag hyser en mycket stark beundran för Margareta Strömstedt. Så klok, begåvad och insiktsfull.
   För en tid sedan läste jag hennes nya bok Jag skulle så gärna vilja förföra dig : men jag orkar inte. En tankebok, var det någon skrev, med självbiografiska minnen. Mycket intressant om att vara kvinna och slå sig in i mannens kulturvärld. För som hustru till Bo Strömstedt fick Margareta umgås med den kulturella eliten. Så småningom fick hon själv en framgångsrik karriär som barnbokskritiker på DN och som producent på teve. Och hon började skriva böcker. Den här hänger väl på sätt och vis ihop med den förra, Natten innan de hängde Ruth Ellis. Och båda är oerhört bra.
   Läs den här, och den förra om du inte redan gjort det. Två böcker av en mycket modig och imponerande kvinna.
   Något jag tänker på ibland är en gång för en del år sedan, en eftermiddag på Melanders fisk i Söderhallarna. Mannen och jag var där och åt en vacker kärleksmåltid. Det var en speciell dag, med ett alldeles speciellt ljus över sig. Vid ett bord ganska nära oss satt just Bo och Margareta Strömstedt. Jag kunde inte låta bli att då och då betrakta dem. Det fina var att de samtalade, inte satt och teg som så många lite äldre par brukar göra. Tiga och se förbi varandra. Så inte här. Framåtlutade över bordet gav de ett intryck av att bry sig väldigt mycket om varandra. Och som nykär själv var man ett storögt vittne till kärlek som varat länge.

En sång, som omväxling

Om det nu möjligen finns någon där ute som brukar läsa vad jag skriver, så erkänner jag att det var mycket länge sedan sist. Men nu ska ordningen återställas.
   Bloggaren har varit extra mycket sjuk; slutet på augusti och de första veckorna i september är borta som i ett töcken. De dagarna kommer aldrig tillbaka och det skulle jag heller inte vilja.
   Läst har jag gjort och jag återkommer snart med lite tankar kring några av de böckerna. Men inte idag.
   Jag tänkte lite på tröst och var man hämtar den. Från sig själv, så klart, och från de människor som står en närmast. Och från en liten snarkande hund om man nu, som jag, har glädjen att ha en i familjen. Och från böckerna, förstås!
   Men ibland kan det vara musik som letar sig rätt in i ens förstenade inre. Igår lyssnade jag på en sång som jag verkligen tycker om: Och nu gör ingenting ont med Nina Ramsby. Så vacker och på något sätt så rörande. Den ger tröst. Även om allting gör ont.