Och allt skall vara kärlek

Jag har alltid känslan av att fast jag själv sedan länge är vuxen så har jag samtidigt ansvar för det barn jag var en gång; någonstans finns en liten, krävande flicka som också är jag och som jag på något sätt  måste försäkra att allt kommer att ordna sig. Ibland har jag tänkt att kanske alla människor känner så. Jag vet inte. I Kristian Lundbergs roman Och allt skall vara kärlek betraktar han en pojke som sitter i ett träd. Pojken är han själv och "hans sanningskrav är orimliga". För pojkens skull - för sig själv - måste det han berättar vara sant, det finns ingen plats för det falska och förljugna.
   Jag läste vad några andra tyckte om romanen. Flera ansåg att den är en omskrivning, en upprepning av Yarden. På sätt och vis är det väl så, det är i mycket samma historia Kristian Lundberg berättar. Men som han gör det. Han går tillbaka till sitt eget förflutna, till minnen av en utsatt uppväxt och vad som till slut förde honom till bemanningsföretaget Yarden i Malmös hamn. Den som arbetar där är inte en människa, man är någon som är utbytbar och som ingen lyssnar på. Arbetet skildrades i Yarden och det skildras i denna roman. Skillnaden är att det också finns en annan historia att berätta nu, en historia som inte fanns med i Yarden: en historia om kärlek. Kan man beskriva kärleken? Gör kärleken det möjligt att sluta fred med sitt förflutna, att länka ihop den man en gång var med den man har blivit? Hur accepterar man sin egen historia?
   Egentligen känns det som om romanen aldrig börjar och det är kanske heller inte meningen. Prövande undersöks begreppet kärlek och det är en gripande och fascinerande läsning.