Att ringa Clara av Anna Schulze

Jag har nyss läst en bok som jag inte blir riktigt klok på. Annars vet jag oftast mycket väl vad jag tycker och om en bok tilltalar mig eller inte, men här blir jag lite ställd. Gillar jag den eller gillar jag den inte? Boken är Att ringa Clara av Anna Schulze. Jag har läst hennes tidigare, novellsamlingen Brist och romanen Ge mig en människa. Jag håller Brist för en oerhört bra samling; den som inte har läst till exempel novellen om prästdottern som lever i sin stora sorg, eller novellen om kvinnan som hälsar på sin syster och inte tillåts åka hem igen har något att se fram emot.

   Under två terminer för några år sedan hade jag turen att få ha Anna som lärare på Skrivarakademin här i Stockholm. Jag har nog aldrig lärt mig så mycket som under dessa kvällar i det trånga rummet. En sak som hon ofta pratade om var att man skulle läsa sin text högt för sig själv, för att känna hur språket bär; om det bär. När jag läste Att ringa Clara tyckte jag att jag hörde henne själv läsa den högt och det var när jag tänkte så som jag tyckte som bäst om romanen. Det är en berättelse om kvinnlig vänskap, om Clara och Carolin som träffas på en musiklinje på en folkhögskola och sedan följs åt till musikhögskolan. Carolin för ordet, och romanen utpelas i två tidsplan, ett nu och ett då, där deras gemensamma historia rullas upp. I nuet, där de båda är omring fyrtio, sörjer Carolin ett just avslutat äktenskap samtidigt som hon förgäves försöker få tag på Clara, som än en gång är försvunnen. När de är unga är det Clara som är den utåtriktade, den som får Carolin att våga lite mer och som hon känner sig trygg med. Clara är liksom ett ljus som lyser upp sin omgivning. Men snart förstår man att under ytan finns något annat, ett mörker som drar Clara nedåt. Hon dricker för mycket och periodvis försvinner hon, stänger av sin mobil och går inte att få kontakt med. Att orsaken till Claras beteende finns att söka i hennes familjehistoria förstår man så småningom, och ett av bokens starkaste avsnitt är Carolins beskrivning av ett besök i Claras föräldrahem dagen innan Clara ska gifta sig.

   Tyvärr blir Clara ofta allt för konturlös, man förstår inte alltid riktigt den starka bindning Carolin känner till sin väninna. Men kanske är det så det är tänkt, för romanen handlar ju i lika hög grad om Carolin, en människa som man också känner lider någon slags brist på något. Vad detta något är kan ju vara svårare att precisera; jag tror att det handlar om brist på livslust, en längtan efter att livet åtminstone ibland ska vara enklare att leva. Och det är det som Anna Schulze är så bra på att beskriva. Något som grep tag i mig var till exempel i romanens början, när Carolin kommit till folkhögskolan och inser att de andra samlas varje kväll för att fika, prata och lyssna på musik. Och hon vill gå dit, hon vill också vara med men ändå är det något som håller henne tillbaka, som gör att hon istället stannar på sitt rum. Och just det där något, det som håller en människa tillbaka, det är det som Anna Schulze är en mästare på att skildra. Så jag har bestämt mig nu. Jag gillar den här romanen också.