Herre av Niels Fredrik Dahl

Vackert och tragiskt - så sammanfattar flera kritiker Nils Fredrik Dahls roman om Bernhard Herre. Och det är bara att instämma, det var länge sedan jag läste något så hjärtskärande och sorgligt. Bernhard Herre är en utanförstående, en som lever sitt liv genom andra och som aldrig räknas. Men under en tid i ungdomsåren lever han i kraftfältet mellan några av Norges stora, diktarna Johan Sebastian Welhaven, Henrik Wergeland och Wergelands syster Camilla. Tiden är 1830-1849. Bernhard Herre är son till en förmögen köpman som flyttat från Köpenhamn till Christiania och som ung får han under en tid Welhaven som informator. I pappa köpmannens hus bjuds det alltid på fest, hemmet står öppet och Welhaven och Wergeland äter sig ofta mätta vid det dignande bordet. Camilla tillbringar långa tider i Bernhard Herres hem men långsamt går det upp för Bernhard att det inte är hans, och inte heller hans systrars, sällskap som får Camilla Wergeland att besöka deras hem. Det är möjligheten att få en glimt av den dyrkade Welhaven, hennes brors stora fiende.

   Mellan Johan Sebastian Welhaven och Henrik Wergeland pågår en strid som aldrig tar slut, en fiendskap som växer sig allt större. Och då får Bernhard Herres liv en mening. Han blir en budbärare mellan de två som inte kan mötas, en anställd i kärlekens tjänst. Han älskar själv Camilla men vet innerst inne att det är en kärlek som aldrig kommer att besvaras. Därför väljer han att göra sig själv till ett nyttigt redskap; för att ändå få vara i hennes närhet, för att en smula liv ska blåsa in även i honom. Sina egna behov försöker han tillfredsställa hos stadens prostituerade.

   Han är en man på botten, någon som krälar på marken men med händerna uppsträckta i ständig förhoppning om att någon där uppe ska fatta dem. Och så länge han själv kommer från en förmögen familj så får han vara med; han räknas inte som en jämbördig men han är ändå där, någonstans i utkanten. Men när fadern drabbas av konkurs och det goda livet byts mot betydligt enklare förhållanden inser Bernhard Herre också det: det var aldrig han själv som räknades, bara det han kunde erbjuda, det materiella.

   Det fascinerande med romanen tycker jag är det konsekvent genomförda perspektivet, den direkta beskrivningen av Herres känslor. För även om vi nu befinner oss i Norge under romantiken, även om Bernhard Herre beskrivs i all sin skröplighet med sina aggressioner, sin alkoholism och sina våldstendenser finns där också något mer, något som jag tror många kan känna igen sig i. För handen på hjärtat, nog är det många som vet hur det känns att vara en som inte får vara med, som inte vet hur man gör för att få vara med? Att envist bita sig fast i en hopplös kärlek blir en överlevnadsstrategi. Att vara en som av andra - och av sig själv - döms till en plats i en ständig periferi, är det inte mycket mänskligt? Bernhard Herre är en ständig loser och egentligen vill man rygga tillbaka inför de övertygande beskrivningarna av hans krypande, hans tiggande efter kärlek och bekräftelse. Men man läser istället vidare, för att man önskar att det ska gå att ändra på allt och att en hand slutligen ska dra upp Bernhard Herre från hans plats lämgst där nere. Fast man vet att så blir det inte.
   Camilla Wergeland blev senare känd som Camilla Collett, författare och kvinnosakskämpe.
   Bernhard Herre arbetade som kopist men blev senare känd för sina postumt utgivna naturskildringar. Han dog 1849 av ett vådaskott under en jakttur.