Det man har och det man drömmer om

Cecilia Davidsson debuterade med novellsamlingen En av dessa nätter 1994 och för den fick hon Katapultpriset. Sedan dess har det kommit flera novellsamlingar, några barnböcker och två romaner. Det man har och det man drömmer om är hennes andra roman och senaste bok. Att läsa hennes noveller är att hela tiden undra vad som egentligen sker under ytan i till synes vardagliga situationer; det finns ett djup som drar en neråt och man frågar sig hela tiden vad det verkligen handlar om. Samma känsla kan man få när man läser hennes nya roman.
   En kvinna, inte namngiven, återvänder till den småländska barndomsby där hon och brodern växte upp hos sina morföräldrar. De gamla, Alva och Ebbe, lever kvar i sina invanda mönster. Kvinnan, förmodligen runt trettio och någon sorts frilansskribent, har lämnat sitt liv i Stockholm för en sommar på landet, detta trots att ett par nätter - inte mer - är det hon normalt brukar klara av i sitt barndomshem. Hon sover i friggeboden och gömmer sin bag-in-box för mormor Alva.
   Under några varma sommarveckor minns hon sin uppväxt samtidigt som hon rekapitulerar sitt förhållande med Boris, mannen som klev in i hennes liv en dag på Systembolaget i Gamla stan. Hon själv, en aktiv djurrättsaktivist och Boris, en jägare med högersympatier, blev ändå ett par och levde under några år ihop i en vacker rosa villa. När de separerar och flyttar på varsitt håll, Boris till en våning i Vasastan och hon själv till en andrahandstvåa i Blåsut, kan de ändå inte släppa taget om varandra. Nu har hon bestämt att de inte ska ha någon kontakt denna sommar och förlovningsringen bär hon i en kedja om halsen. För vågar man verkligen älska? Alvas frågor om när Boris ska komma bemöter hon undvikande. Sina sexuella behov tillfredsställer hon hos Gordon, en skogbonde från byn.
   Det finns en sorts bister humor i romanen, där dialogerna snuddar vid det absurda och personerna tecknas med en skoningslös skärpa. Huvudpersonens livslånga träta med mormor Alva om hur man bäst ska leva sitt liv får kanske ingen lösning, men på gott och ont kommer man dessa människor inpå livet. Vi är nog många som vet hur det känns att ha en nära släkting som Alva; som vet hur den där kritiska taggen kan borrra sig djupt in i det allra sköraste.
    Det handlar om verklighet kontra drömmar, kanske är det i drömmen som vår djupaste verklighet finns. För var är man som mest verklig, i det liv man går omkring i eller i det liv som bara finns inuti en själv?
   Det finns så mycket bra att säga om den här romanen. Det är humorn blandat med det kärva språket, det är hennes förmåga att skapa stämningar man på något sätt känner igen sig i. Jag gillar särskilt hur Cecilia Davidsson beskriver livet hos de gamla på landet. Man får känslan av att själv vara med i det varma köket, man känner ledan i det invanda, det som aldrig kommer att förändras. Man vet precis hur det känns att bli trugad att ta ännu en brunprickig banan.
   Man undrar hur det hela ska sluta. Och liksom Alva ställer man sig frågan: När kommer egentligen Boris? För han kommer väl?