Sun Axelsson

Ibland tänker jag på Sun Axelsson. För några år sedan såg jag henne på tunnelbanan; hon såg ut som en imponerande men lite sorgsen påfågel. Starka färger, stora ögon. Jag ville döpa min dotter till Sun men av olika anledningar blev det inte så. När vi pratade om Sun Axelsson igår började jag fundera på varför hon var så bra, vad som var det speciella med henne. Jag kom fram till att det handlade om medkänslan - den starka humanism och medkänsla som finns i hennes böcker. Jag ska läsa om dem snart. Jag ska skriva mer om Sun Axelsson längre fram.

Att ringa Clara av Anna Schulze

Jag har nyss läst en bok som jag inte blir riktigt klok på. Annars vet jag oftast mycket väl vad jag tycker och om en bok tilltalar mig eller inte, men här blir jag lite ställd. Gillar jag den eller gillar jag den inte? Boken är Att ringa Clara av Anna Schulze. Jag har läst hennes tidigare, novellsamlingen Brist och romanen Ge mig en människa. Jag håller Brist för en oerhört bra samling; den som inte har läst till exempel novellen om prästdottern som lever i sin stora sorg, eller novellen om kvinnan som hälsar på sin syster och inte tillåts åka hem igen har något att se fram emot.

   Under två terminer för några år sedan hade jag turen att få ha Anna som lärare på Skrivarakademin här i Stockholm. Jag har nog aldrig lärt mig så mycket som under dessa kvällar i det trånga rummet. En sak som hon ofta pratade om var att man skulle läsa sin text högt för sig själv, för att känna hur språket bär; om det bär. När jag läste Att ringa Clara tyckte jag att jag hörde henne själv läsa den högt och det var när jag tänkte så som jag tyckte som bäst om romanen. Det är en berättelse om kvinnlig vänskap, om Clara och Carolin som träffas på en musiklinje på en folkhögskola och sedan följs åt till musikhögskolan. Carolin för ordet, och romanen utpelas i två tidsplan, ett nu och ett då, där deras gemensamma historia rullas upp. I nuet, där de båda är omring fyrtio, sörjer Carolin ett just avslutat äktenskap samtidigt som hon förgäves försöker få tag på Clara, som än en gång är försvunnen. När de är unga är det Clara som är den utåtriktade, den som får Carolin att våga lite mer och som hon känner sig trygg med. Clara är liksom ett ljus som lyser upp sin omgivning. Men snart förstår man att under ytan finns något annat, ett mörker som drar Clara nedåt. Hon dricker för mycket och periodvis försvinner hon, stänger av sin mobil och går inte att få kontakt med. Att orsaken till Claras beteende finns att söka i hennes familjehistoria förstår man så småningom, och ett av bokens starkaste avsnitt är Carolins beskrivning av ett besök i Claras föräldrahem dagen innan Clara ska gifta sig.

   Tyvärr blir Clara ofta allt för konturlös, man förstår inte alltid riktigt den starka bindning Carolin känner till sin väninna. Men kanske är det så det är tänkt, för romanen handlar ju i lika hög grad om Carolin, en människa som man också känner lider någon slags brist på något. Vad detta något är kan ju vara svårare att precisera; jag tror att det handlar om brist på livslust, en längtan efter att livet åtminstone ibland ska vara enklare att leva. Och det är det som Anna Schulze är så bra på att beskriva. Något som grep tag i mig var till exempel i romanens början, när Carolin kommit till folkhögskolan och inser att de andra samlas varje kväll för att fika, prata och lyssna på musik. Och hon vill gå dit, hon vill också vara med men ändå är det något som håller henne tillbaka, som gör att hon istället stannar på sitt rum. Och just det där något, det som håller en människa tillbaka, det är det som Anna Schulze är en mästare på att skildra. Så jag har bestämt mig nu. Jag gillar den här romanen också.        

Herre av Niels Fredrik Dahl

Vackert och tragiskt - så sammanfattar flera kritiker Nils Fredrik Dahls roman om Bernhard Herre. Och det är bara att instämma, det var länge sedan jag läste något så hjärtskärande och sorgligt. Bernhard Herre är en utanförstående, en som lever sitt liv genom andra och som aldrig räknas. Men under en tid i ungdomsåren lever han i kraftfältet mellan några av Norges stora, diktarna Johan Sebastian Welhaven, Henrik Wergeland och Wergelands syster Camilla. Tiden är 1830-1849. Bernhard Herre är son till en förmögen köpman som flyttat från Köpenhamn till Christiania och som ung får han under en tid Welhaven som informator. I pappa köpmannens hus bjuds det alltid på fest, hemmet står öppet och Welhaven och Wergeland äter sig ofta mätta vid det dignande bordet. Camilla tillbringar långa tider i Bernhard Herres hem men långsamt går det upp för Bernhard att det inte är hans, och inte heller hans systrars, sällskap som får Camilla Wergeland att besöka deras hem. Det är möjligheten att få en glimt av den dyrkade Welhaven, hennes brors stora fiende.

   Mellan Johan Sebastian Welhaven och Henrik Wergeland pågår en strid som aldrig tar slut, en fiendskap som växer sig allt större. Och då får Bernhard Herres liv en mening. Han blir en budbärare mellan de två som inte kan mötas, en anställd i kärlekens tjänst. Han älskar själv Camilla men vet innerst inne att det är en kärlek som aldrig kommer att besvaras. Därför väljer han att göra sig själv till ett nyttigt redskap; för att ändå få vara i hennes närhet, för att en smula liv ska blåsa in även i honom. Sina egna behov försöker han tillfredsställa hos stadens prostituerade.

   Han är en man på botten, någon som krälar på marken men med händerna uppsträckta i ständig förhoppning om att någon där uppe ska fatta dem. Och så länge han själv kommer från en förmögen familj så får han vara med; han räknas inte som en jämbördig men han är ändå där, någonstans i utkanten. Men när fadern drabbas av konkurs och det goda livet byts mot betydligt enklare förhållanden inser Bernhard Herre också det: det var aldrig han själv som räknades, bara det han kunde erbjuda, det materiella.

   Det fascinerande med romanen tycker jag är det konsekvent genomförda perspektivet, den direkta beskrivningen av Herres känslor. För även om vi nu befinner oss i Norge under romantiken, även om Bernhard Herre beskrivs i all sin skröplighet med sina aggressioner, sin alkoholism och sina våldstendenser finns där också något mer, något som jag tror många kan känna igen sig i. För handen på hjärtat, nog är det många som vet hur det känns att vara en som inte får vara med, som inte vet hur man gör för att få vara med? Att envist bita sig fast i en hopplös kärlek blir en överlevnadsstrategi. Att vara en som av andra - och av sig själv - döms till en plats i en ständig periferi, är det inte mycket mänskligt? Bernhard Herre är en ständig loser och egentligen vill man rygga tillbaka inför de övertygande beskrivningarna av hans krypande, hans tiggande efter kärlek och bekräftelse. Men man läser istället vidare, för att man önskar att det ska gå att ändra på allt och att en hand slutligen ska dra upp Bernhard Herre från hans plats lämgst där nere. Fast man vet att så blir det inte.
   Camilla Wergeland blev senare känd som Camilla Collett, författare och kvinnosakskämpe.
   Bernhard Herre arbetade som kopist men blev senare känd för sina postumt utgivna naturskildringar. Han dog 1849 av ett vådaskott under en jakttur.

Paul och Siri, Jonathan och Nicole...

 

En sak som jag tänker på ibland och som jag delgav min man vid frukosten imorse: finns det någon - en slags författargud kanske - som har modellerat fram Jonathan Safran Foer och Nicole Krauss, gjort dem framgångsrika och placerat dem i ett hus i Brooklyn? Så att det finns ett par kvar där den dag när Paul Auster och Siri Hustvedt blir för gamla och inte längre orkar? Är de inte på något sätt så lika? Så perfekta, så artiga? Sätt dem i en tv-soffa, tryck på knappen och så börjar de prata. Och prata. Och prata. Jag bara undrar. 

Eldrid Lunden

När ska man egentligen läsa poesi? När som helst, naturligtvis, men jag har alltid läst extra mycket poesi i de stunder i livet när man på något sätt känner sig extra oskyddad. Av sorg, glädje, förvirring - det kan ju variera men ibland har man ingen riktig riktning, ibland vet man inte vart man är på väg eller så vet man det mycket väl men det kan behövas mod och styrka för att plocka fram den insikten. Läs då poesi. Läs Eldrid Lunden, en av Norges största poeter som det står i uppslagsverken. Hos mig är hon också en av de största. 

   Det omvänt avhängiga kom på svenska 1992 och innehåller dikter från flera av Eldrid Lundens samlingar. Det är ofta skenbart enkelt, men det går rätt in i hjärtat på dig.   

Det man har och det man drömmer om

Cecilia Davidsson debuterade med novellsamlingen En av dessa nätter 1994 och för den fick hon Katapultpriset. Sedan dess har det kommit flera novellsamlingar, några barnböcker och två romaner. Det man har och det man drömmer om är hennes andra roman och senaste bok. Att läsa hennes noveller är att hela tiden undra vad som egentligen sker under ytan i till synes vardagliga situationer; det finns ett djup som drar en neråt och man frågar sig hela tiden vad det verkligen handlar om. Samma känsla kan man få när man läser hennes nya roman.
   En kvinna, inte namngiven, återvänder till den småländska barndomsby där hon och brodern växte upp hos sina morföräldrar. De gamla, Alva och Ebbe, lever kvar i sina invanda mönster. Kvinnan, förmodligen runt trettio och någon sorts frilansskribent, har lämnat sitt liv i Stockholm för en sommar på landet, detta trots att ett par nätter - inte mer - är det hon normalt brukar klara av i sitt barndomshem. Hon sover i friggeboden och gömmer sin bag-in-box för mormor Alva.
   Under några varma sommarveckor minns hon sin uppväxt samtidigt som hon rekapitulerar sitt förhållande med Boris, mannen som klev in i hennes liv en dag på Systembolaget i Gamla stan. Hon själv, en aktiv djurrättsaktivist och Boris, en jägare med högersympatier, blev ändå ett par och levde under några år ihop i en vacker rosa villa. När de separerar och flyttar på varsitt håll, Boris till en våning i Vasastan och hon själv till en andrahandstvåa i Blåsut, kan de ändå inte släppa taget om varandra. Nu har hon bestämt att de inte ska ha någon kontakt denna sommar och förlovningsringen bär hon i en kedja om halsen. För vågar man verkligen älska? Alvas frågor om när Boris ska komma bemöter hon undvikande. Sina sexuella behov tillfredsställer hon hos Gordon, en skogbonde från byn.
   Det finns en sorts bister humor i romanen, där dialogerna snuddar vid det absurda och personerna tecknas med en skoningslös skärpa. Huvudpersonens livslånga träta med mormor Alva om hur man bäst ska leva sitt liv får kanske ingen lösning, men på gott och ont kommer man dessa människor inpå livet. Vi är nog många som vet hur det känns att ha en nära släkting som Alva; som vet hur den där kritiska taggen kan borrra sig djupt in i det allra sköraste.
    Det handlar om verklighet kontra drömmar, kanske är det i drömmen som vår djupaste verklighet finns. För var är man som mest verklig, i det liv man går omkring i eller i det liv som bara finns inuti en själv?
   Det finns så mycket bra att säga om den här romanen. Det är humorn blandat med det kärva språket, det är hennes förmåga att skapa stämningar man på något sätt känner igen sig i. Jag gillar särskilt hur Cecilia Davidsson beskriver livet hos de gamla på landet. Man får känslan av att själv vara med i det varma köket, man känner ledan i det invanda, det som aldrig kommer att förändras. Man vet precis hur det känns att bli trugad att ta ännu en brunprickig banan.
   Man undrar hur det hela ska sluta. Och liksom Alva ställer man sig frågan: När kommer egentligen Boris? För han kommer väl?              

Underbara Barbara Pym

Att läsa om en Barbara Pym är ett gott råd till någon som tillfälligt tappat lusten att läsa. Inget råd man kan ge till alla, naturligtvis, men när min storläsande syster fick en tillfällig svacka kom jag på att det var lite Barbara Pym som fattades. Jag har alltid tyckt om Barbara Pym. Och nu, när jag för tillfället har hur mycket tid som helst att läsa, tog jag fram det jag hade. I min bokhylla står Höstlig kvartett, Kärlekens klenoder, Jane and Prudence och Less than angels. Vart Förträffliga fruntimmer tagit vägen vet jag inte, någonstans under en av alla flyttar måste den tyvärr ha kommit bort.
   Barbara Pym levde mellan 1913 och 1980 och var professor i antropologi. Hon skrev flera uppmärksammade böcker, blev sedan mer eller mindre bortglömd  under många år men anses nu vara en av de stora. Det finns även ett litterärt sällskap till hennes minne.
   Höstlig kvartett handlar om fyra äldre människor, två kvinnor och två män, på ett kontor i London. De närmar sig alla pensionsåldern, de är ensamstående, knarriga och omständiga och alla vet att ingen av dem kommer att ersättas den dag de stämplar ut för gott. De intresserar sig egentligen inte särskilt mycket för varandra även om de alla delar en känsla av att de kanske borde göra det. Ensamhet är vad som mer än något annat förenar dem. Letty, en av kvinnorna, drabbas av akuta bostadsproblem då det visar sig att hennes väninna på landet ska gifta sig med en yngre präst och inte kommer att kunna dela stugan med Letty efter dennas pensionering, som det var tänkt. Marcia, hennes arbetskamrat, har inga bostadsbekymmer eftersom hon lever ensam i det hus som hon ärvt efter sin mor. Men att erbjuda Letty husrum föresvävar aldrig Marcia; ett sådant arrangemang skulle inkräkta allt för mycket på hennes frihet och på hennes noggranna sorterande av urdruckna mjölkflaskor. Norman och Edwin, de manliga arbetskamraterna, känner ofta att de borde göra något för "flickorna" men det hela stannar vid en enda, stillsam lunch.
   Det är svårt att säga vad exakt som gör Barbara Pym så bra. Det handlar om enkelheten, tror jag, det skenbart enkla i dessa vanliga människors vardag. Det är komiskt och tragiskt och man gör så gott man kan för vad ska man annars göra. Jag upplever det som befriande med berättelser som tar människors liv på allvar, just dessa människor som är sig själva nog. Inga starka passioner levs ut (även om de kan finnas inuti vem som helst), inga stora livsval görs och ändå tickar tiden obönhörligt undan. Höstlig kvartett är ett litet mästerverk. 

Och allt skall vara kärlek

Jag har alltid känslan av att fast jag själv sedan länge är vuxen så har jag samtidigt ansvar för det barn jag var en gång; någonstans finns en liten, krävande flicka som också är jag och som jag på något sätt  måste försäkra att allt kommer att ordna sig. Ibland har jag tänkt att kanske alla människor känner så. Jag vet inte. I Kristian Lundbergs roman Och allt skall vara kärlek betraktar han en pojke som sitter i ett träd. Pojken är han själv och "hans sanningskrav är orimliga". För pojkens skull - för sig själv - måste det han berättar vara sant, det finns ingen plats för det falska och förljugna.
   Jag läste vad några andra tyckte om romanen. Flera ansåg att den är en omskrivning, en upprepning av Yarden. På sätt och vis är det väl så, det är i mycket samma historia Kristian Lundberg berättar. Men som han gör det. Han går tillbaka till sitt eget förflutna, till minnen av en utsatt uppväxt och vad som till slut förde honom till bemanningsföretaget Yarden i Malmös hamn. Den som arbetar där är inte en människa, man är någon som är utbytbar och som ingen lyssnar på. Arbetet skildrades i Yarden och det skildras i denna roman. Skillnaden är att det också finns en annan historia att berätta nu, en historia som inte fanns med i Yarden: en historia om kärlek. Kan man beskriva kärleken? Gör kärleken det möjligt att sluta fred med sitt förflutna, att länka ihop den man en gång var med den man har blivit? Hur accepterar man sin egen historia?
   Egentligen känns det som om romanen aldrig börjar och det är kanske heller inte meningen. Prövande undersöks begreppet kärlek och det är en gripande och fascinerande läsning.