Svarthuset

Man börjar läsa något som man tror är en deckare av högsta klass. Svarthuset av Peter May har bland annat fått The Barry Award som årets bästa kriminalroman 2013 och blivit mycket uppmärksammad. Man läser vidare och inser att denna bok i ännu högre grad är en uppväxtskildring från de Yttre Hebriderna under sextio- och sjuttiotal. Men vad gör det, när det är så här bra?

   Fin Mcleod, kriminalkommissarie i Edinburgh, skickas till sin barndomsö Isle of Lewis, sedan ett mordfall på ön uppvisat likheter med ett mord nyss begånget i Edinburgh. Finns där något samband mellan morden borde man kunna upptäcka det. För Fin, som inte på många år besökt ön, blir det nästan chockartat att återvända. Offret visar sig vara Angel Macritchie, en gammal plågoande från barndomen Fin bär dessutom på en stor, personlig sorg som han har svårt att hantera.

   Bokens avsnitt pendlar mellan nutid och dåtid, och läsaren får möta Fin som liten skolpojke och sedan som tonåring och vuxen. Livet på ön är hårt. Fin mister sina föräldrar i en olycka och tvingas växa upp hos en faster han egentligen aldrig lär känna. Men runt omkring honom finns också bästa vännen Artair och klasskamraten Marsalai, en flicka som de båda förälskar sig i och genom åren konkurrerar om.
   Svarthuset är en välskriven och mycket spännande roman. Den har också många djup i person- och miljöbeskrivningarna som gör den till något utöver det vanliga. Den är första delen i en planerad trilogi om Fin Mcleod, så nu kan vi bara vänta på en fortsättning. 

Östersund

Om en roman utspelas i ens älskade hemstad är det väl klart att man måste läsa den. Så många böcker som har sin handling förlagd till Östersund känner jag inte till. Det finns så klart de där om familjerna runt restaurang La Stella (?); tror den första heter Smultron och svek. Och någon barnbok av Kerstin Johansson i Backe. Säkert finns det fler men just nu kommer jag inte på någon mer.

   Hur som helst. I Anneli Jordahls just utkomna roman med den långa titeln Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona, är det Östersund om är spelplats hela tiden. Året är 1959 och sextonåriga Mona kommer från en ort i Dalarna för att arbeta som hembiträde hos ett ungt par med en tvåårig flicka. Paret, Britt och Ove, har bara en tvårummare och Mona får alltså inget eget rum och därmed ingen dörr att stänga om sig på nätterna. Hon är hänvisad till vardagsrumssoffan och sina arbetsgivares tider.
   Mona betraktar Östersund som en stor stad och även om drömmen är att få uppleva New York så tycker Mona att Östersund kan duga så länge. Hon har drömt om att sitta på caféer och att ibland få gå ut och dansa. Men riktigt så blir det inte i början. Lillflickan är sjuk och Mona kommer inte utanför lägenheten på flera veckor.
   Men Ove, Monas arbetsgivare, spelar i ett band och en lördag får Mona följa med. Hon blir flitigt uppbjuden men har mest ögon för bandets unga gitarrist, Harold. Ja, han heter faktiskt så. Harold drömmer om att bli en stor musiker och lyssnar på den tidens stora jazzamusiker, ett intresse som Mona delar. Musiken är en viktig del i romanen.
   Harold är tyst och inbunden men så småningom får han och Mona kontakt och börjar träffas även utanför dansbanorna. Och när Britt och Oves ständiga gräl en kväll kulminerar är det till Harolds inackorderingsrum Mona tar sin tillflykt. Och där blir hon kvar.
    Hon får ett nytt arbete i kallskänken på en restaurang och allt kunde ha varit bra. Om det inte hade varit för Harolds, hans buttra tigande och tysta missnöje med det mesta. I alla fall med det som rör Mona och hans och hennes förhållande. Själv vill han bara spela. Mona är ensam och har inte ens råd att ringa några längre samtal till mamma och pappa i Dalarna. Mona och Harold får en dotter och trolovar sig. Men snart försvinner Harold och vid sjutton års ålder är Mona ensamstående mor och ett ärende för barnavårdsnämnden.
   Jag önskar så att jag kunde skriva att jag tycker mycket om den här boken, men så är det inte. Visst är skildringen av Östersund rolig och spännande att läsa; jag känner ju igen så mycket av det min mor och mormor berättat. Mormor var servitris på olika caféer och restauranger och kunde ha varit Monas arbetskamrat. De gator och platser som nämns kan jag placera och det gör ju läsningen mycket roligare. Men det är något med språket som stör. Det blir ofta lite tungrott och uppstyltat stelt. Boken igenom löper också en dialog mellan en mor, bokens Mona, och den vuxna dottern, som känns svår att ta till sig. Här ges "svar" på hur det gick, vad som hände sedan.
   Romanen diskuterar, så klart, klassfrågor och kvinnors villkor, inte minst de som stod längst ned på samhällsstegen. Men fast det är viktiga, angelägna frågor, då som nu, så lyfter det inte riktigt, det känns tyvärr tungt och ibland svårforcerat att ta sig igenom texten.
   Men den vars hjärta klappar lite extra för Östersund ska naturligtvis läsa boken.

Kast med liten kniv

Det jag läst av Sara Kadefors förut var en roman och ungdomsboken om Sandor och Ida. Minns att jag tyckte om dem båda, inte minst ungdomsboken. Kast med liten kniv missade jag när den kom ut, men nu har jag läst den.

   Boken rör sig kring det vardagliga; en slags mitt i livet-kris beskrivs där huvudpersonen är Jonas, i fyrtioårsåldern med fru och två barn. Samtidigt får läsaren möta den unge Jonas. Och den tonårstid som skildras är mycket mörk. Ett mörker som på djupet  har präglat den vuxne mannen..

   På ytan lever han ett liv som liknar många andras, driver en egen, liten firma, tränar sonens fotbollslag på sin fritid och är, tror man, tillfreds med tillvaron. Men det är som sagt bara på ytan. För inuti Jonas bor en annan människa, en som alltid är rädd.
   Rädd för andra människor, rädd för att bli avslöjad som den stora bluff han tycker att han är.När Jonas, på väg till ett föräldramöte, först får sällskap med en annan pappa i klassen förbannar han sin otur och förstår inte vad de ska kunna samtala om under vägen fram till skolan. Väl där tvingas han säga några ord om den skolmatsgrupp han är med i. Han får panik. hjärtat skenar, handflatorna blir svettiga och orden försvinner.
   En kväll får Jonas höra något som hustrun Beata anförtror en väninna. Det han får höra skakar om honom och får honom att minnas allt det där som gjorde så ont när han var ung.
   Jag har tänkt länge på den här boken sedan jag läste ut den. Varför tycker jag att den är så bra? För det första är den mycket välskriven med ett bra flyt i språket. Den är lättillgänglig på ett bra sätt. Men framför allt är det så klart det den behandlar. Jag tycker att Sara Kadefors sätter fingret på något som kan vara svårt och känsligt att prata om. Här handlar det om en vuxen människa med vacklande självbild och ett svagt självförtroende. Att trovärdigt kunna visa hur en människa inte klarar av det som förväntas av en i vardagen, det sociala samspelet mellan människor som för många är självklart men för andra något som alltid står emellan en själv och de andra. En bok för oss som inte alltid känner oss bekväma, vare sig det gäller föräldramöten,  arbetsplatsdiskussioner, påtvingade möten som vi inte kan påverka eller liknande situationer.
   En bra roman som jag varmt rekommenderar!      

Skuggpojken

När man vill läsa en deckare eller thriller, ja något i den genren, vill man ju gärna att den ska vara bra även rent språkligt. Många svenska deckare brister där, tycker jag. Men det finns ju undantag; man måste bara hitta dem.

   Skuggpojken av Carl-Johan Vallgren hör till de lysande undantagen, men så är han ju en etablerad författare sedan länge också.

   Tyvärr kallar han sig för Lucifer när han skriver detta, vilket jag inte förstår varför han gör. och tyvärr heter huvudpersonen Danny Katz, också lite jobbigt. De som känner mig vet att jag har svårt för det här med namn, och jag är en sådan person som bara inte kan kalla människor för smeknamn.
   Nåväl. Sätter man sig över detta så väntar en kriminalhistoria av hög klass. Att det är en driven författare som skriver märks på en gång. Till exempel i person- och miljöbeskrivning och på det sätt som historien belyses ur olika synvinklar.
   Huvudpersonen Danny Katz är fyrtiofyra år och har ett förflutet som tolk på utrikesdepartementet och som översättare och dataexpert inom försvaret. Han är även gammal narkotikamissbrukare men har rest sig igen och driver ett litet företag som översättare.
   Så blir han indragen i en historia som börjar på en tunnelbanestation i Stockholm redan på 70-talet, då en liten pojke spårlöst försvinner från sin far. Många år senare försvinner också hans bror. Brodern och Danny Katz var en gång kurskamrater på försvarets tolkskola. Danny tvingas till en lång resa in i det förflutna och dess täta mörker.
   Kort sagt, en mycket välskriven och spännande bok, så vi förtränger det faktum att författaren kallar sig för Lucifer.

Vårt gemensamma liv

Någon kommer kanske ihåg att jag skrivit om Anna Schulze förut. Förutom att hon är en lysande författare är hon lärare på Skrivarakademin här i Stockholm. Och planerar man att gå en kurs där ska man skatta sig lycklig om man får Anna som lärare. Hennes råd och synpunkter är guld värda.

   Vårt gemensamma liv är titeln på hennes senaste roman. Sedan hon bytte förlag till Wahlström & Widstrand får hennes böcker tyvärr mycket sämre omslag. Men man ska inte låta sig avskräckas av det.

   Mellan pärmarna döljer sig en vardagsrealistisk äktenskapsroman vilket, enligt min åsikt, inte är det sämsta. Det här är som att läsa Helena von Zweigbergk, med den skillnaden att här finns större djup och en annan bredd i personteckningen. Och inget fix och färdigt, harmoniskt slut.
   Ted och Cecilia möts och blir mycket förälskade. Ted lämnar sin sambo Karin för att istället leva med Cecilia. Det hela kompliceras av att Karin, just när förhållandet gått in i sitt sista, bittra skede, upptäcker att hon är gravid. Skilsmässan genomförs ändå och så småningom blir det möjligt för Ted att få umgås med sin dotter. Han och Cecilia får också barn och de lever ett på många sätt gott liv, inte minst materiellt.
   Cecilia, som när de möttes hade ett bra jobb inom reklambranschen, får svårt att återgå till yrkeslivet när barnen blivit större. Tiden springer ifrån henne och hon hinner inte med. Hon blir kvar hemma och frustrationen ökar. Ted däremot är en mycket framgångsrik krögare som hela tiden öppnar nya krogar med intressanta koncept.
   Och så småningom börjar det skava. Själva livet skaver och Ted och Cecilia har svårt att nå varandra på djupet.
   Romanen visar, med små medel, hur en relation, som från början är god, långsamt förvandlas till något annat. Man förändras fast man inte tror det och det där som skaver är så svårt att nå, att sätta fingret på. Och vill man det verkligen? Vill man lossa på den tunna skorpa som täcker själva såret?
   En läsvärd roman med flera bottnar.

När läslusten kommer av sig

Vad gör man då? Vad skyller man på? Det är inte ens sant. Läst har jag gjort, men inte klarat av att skriva om det lästa. Kanske var det Norén som knäckte mig. Jag tog mig i alla fall igenom de ca 1400 sidorna, men det tog tre veckor. Mycket om teater, så klart. Och om skapande, skrivande och familjeliv. Något förvånande nästan mest om shopping. Att höra till Lars Noréns närmaste krets måste innebära många, väl uttänkta, gåvor och presenter.
   Hur som helst. Under sin tystnad har bloggaren ändock hunnit med att både vara lite extra sjuk men trots det läsa en hel del. De böckerna återkommer jag snart till.
   Bloggaren mår lite bättre nu och är dessutom nygift!

En dramatikers dagbok 2005-2012

Jag skulle bara titta lite i den. Den är ju omfångsrik, minst sagt. Cirka 1300, tätt skrivna sidor. Men sen var jag fast. Det var likadant med den förra.

  

 Egentligen vet jag inte varför, men Lars Noréns dagbok fascinerar mig. Det är alltid intressant när en konstnär beskriver sig själv och hur han eller hon arbetar. Och lever. Och tänker. Stort blandas med smått. En shoppingtur kan beskrivas lika utförligt som svåra tankar kring kärlek och relationer. Och man är som sagt fast. Jag läser. Och läser. Och jag vill inte sluta.