Jo men, bloggaren blev tvungen att åka till Göteborg i veckan som var. Jag har ett komplicerat förhållande till den staden. När jag gick på BHS i Borås var jag ju där då och då, ibland för att hälsa på en äldre släkting som bodde i en liten etta i innerstan. Och för mig är Göteborg sedan dess för alltid förknippad med minnena av dessa besök. En förvirrad äldre dam i en lägenhet i långsamt förfall, en slags sorg över åldrandet som visade sig i sin dystraste skepnad. Vidare blev jag för två år sedan bestulen på min plånbok när jag och min dotter var där. Inne på ett café hade vi en av mitt livs värsta upplevelser, med en rasistisk, oerhört aggressiv äldre herre som lade beslag på min plånbok och lämnade oss mycket upprörda, rädda och ledsna. Å andra sidan bor en av mina bästa vänner i Göteborg och det var just henne och hennes fina familj vi hälsade på då. Men dottern och jag hade ändå bestämt att vi aldrig mer skulle åka till Göteborg. Men nu blev det inte så. Jobbet förlade en konferensdag där, kombinerad med en dag på bokmässan. Och helt plötsligt satt man på tåget.
De som känner mig närmare vet att en konferens med anledning av en nyligen gjord organisationsförändring inte riktigt är min grej. Men man får hitta sitt sätt att överleva fast det är svårt. När jag får höra att det är viktigt att "vi alla" vill ha det "kul och crazy" på jobbet osäkrar jag mina inre vapen. När jag får höra om vikten av att det är "högt i tak" undrar jag om den takhöjden även gör att vi ryms där, vi som inte är kul och crazy. Jag vet inte. Det var i alla fall länge sen jag var så trött som när jag satt på tåget hem.
Bokmässan hade jag sett fram emot eftersom det var många år sedan jag var där. Men jag fick inse att inte heller mässor är min grej. Det var för varmt, för trångt, för stressigt. Dock hittade jag en monter där de bjöd på choklad och lakritsbåtar. Just det. Giggis favoritgodisblandning. Jag gjorde slag i saken och blev medlem i Ester Ringnér-Lundgrensällskapet. Det har jag tänkt på länge men det har aldrig blivit av. Förrän nu. Någon dag ska jag skriva om Lotta-böckerna och allt de har betytt för mig!
Evas bokstöd är en blogg som ska handla om böcker, som stöd i livet, som en del av livet.
söndag 30 september 2012
måndag 24 september 2012
Caribou Island
Hur förändras man som människa genom åren som går och hur klarar man av att behålla även sina gamla jag, dem man en gång var? Är det överhuvuvdtaget möjligt? Vad har vi för trådar bakåt i våra liv? Hur hänger vi ihop med oss själva, om vi nu gör det? Jag läste en bok som fick mig att tänka extra mycket på det här. Det är i och för sig frågor som alltid intresserar mig men nu blev de aktualiserade. Så jag försökte gå tillbaka och placera mig själv i dagar som inte längre finns.
Tio - jag är tio år och det är en vinterdag. Jag och min syster och jordgubbsprinsessan, vår bästa vän, har just kommit in och tagit av oss våra varma ytterkläder. Det är sen eftermiddag och mörkt ute men än är det inte dags att äta. Jordgubbsprinsessan kan stanna en stund till innan hon går hem till sig. Vi sitter på golvet i vårt rum. På det lilla elementet, där man inte får hänga något, har vi gillrat upp våra blöta vantar. De där hårda snöklumparna som sitter fast i yllet börjar smälta och det droppar lite på golvet. Det luktar blöta Lovikkavantar. Vi vet det inte själva men vi är ju lyckliga nu.
Tjugo - jag är tjugo år och hemma i min lägenhet som många avundas mig bara för att den ligger mitt på gågatan. Det är kväll och jag är trött för jag arbetar hela dagarna i hemtjänsten. Gamla tanter kräver mig och nästan kväver mig. Det finns ett fönster i min lägenhet och jag ställer mig där och tittar ut. Nere på parkeringen ser jag min gamla pojkvän lägga armen om en ny flickvän innan han låser upp sin bil och de sätter sig. Vi bor grannar, men det var inget jag visste om när jag flyttade in i lägenheten som egentligen är min pappas. Av alla hus i stan så hamnade vi i samma. Jag ser dem åka iväg. Jag är glad att det inte finns någon där som kan fråga vad jag känner.
Trettio - jag är trettio år och stiger av bussen som jag tar varje dag efter jobbet på biblioteket. Det är vinter och fullständigt kolmörkt ute, förutom snön som lyser upp lite grann. Jag har alltid en ficklampa i väskan och tänder den när jag försiktigt går över vägen mot brevlådorna på andra sidan. Jag klämmer fast posten under armen och lyser mig vidare mot den lilla vägen som svänger upp mot huset. Det är halt, väldigt halt i backen. Ibland, ganska ofta, tänker jag att jag hellre skulle vilja bo i stan istället för mitt i skogen.
Fyrtio - jag är fyrtio år och stiger av en annan buss. Jag går upp för en annan backe, mot ett annat hus. Huset ligger på en fin ö i Stockholms skärgård och det är där jag bor nu. Jag vet att jag har det bra men jag kan inte göra något åt det tomma som har bosatt sig inne i mig. Jag lever med det.
Femtio år - jag är femtio år och det är en lördag mitt på dagen. Min man och jag ska gå på bio. Vi håller varandra i handen, det brukar vi göra. Båda vet vi en hel del om nåd, man kan nog kalla det så. Vi vet en del om annat också. Men nåden, de där ögonblicken som sänker sig över en, överskuggar allt. Allt.
Caribou Island av David Vann är den roman som fick mig att tänka på det här. Jag har aldrig läst något av honom förut och det här är den första bok som översats till svenska. Men han räknas visst till de stora i USA. Och det kan jag förstå.
Romanen utspelas i Alaska, vid sjön Skilak. Där har det medelålders paret Gary och Irene levt i stort sett hela sitt vuxna liv, fast det inte direkt var meningen att de skulle bli kvar när de en gång kom dit som unga. Deras barn är vuxna och som så många andra frågar sig Gary och Irene vad som är meningen med allt. Irene har just pensionerats från sitt arbete som förskollärare och Gary, som en gång skulle dokorera på fornengelska, har överlevt som fiskare och mångsysslare trots att han inte är vidare praktisk. Nu vill Gary förverkliga en dröm, att bygga en timmerstuga på ön Caribou Island. Irene vill inte det men hittar inget sätt att förmedla det till Gary. Hans tanke är att de ska bosätta sig på ön och leva ett liv i symbios med naturen. Hon är helt övertygad om att när stugan väl är färdigbyggd kommer han att lämna henne.
Trots att Irene insjuknar i en svår, oförklarlig huvudvärk påbörjar de sitt bygge. De sliter med att frakta stockar i båten över till ön och för varje spikslag de slår i sin rangliga stuga krackelerar det de en gång hade. Irene tänker på det som har varit och på vilka de har blivit. Har Gary någonsin älskat henne eller är hon bara någon som fanns till hands i brist på något annat? Har de byggt ett liv tillsammans för att det bara råkade bli så? Vid vilken tidpunkt i deras liv var de som närmast varandra? Har de någonsin varit det?
Man får även följa deras barn, Rhoda och Mark. Rhoda lever med tandläkaren Jim och drömmer om ett tryggt liv med barn, värme och närhet men skräms av att bevittna sina föräldrars äktenskap och moderns pågående sönderfall.
Svart, svart men oerhört bra.
Tio - jag är tio år och det är en vinterdag. Jag och min syster och jordgubbsprinsessan, vår bästa vän, har just kommit in och tagit av oss våra varma ytterkläder. Det är sen eftermiddag och mörkt ute men än är det inte dags att äta. Jordgubbsprinsessan kan stanna en stund till innan hon går hem till sig. Vi sitter på golvet i vårt rum. På det lilla elementet, där man inte får hänga något, har vi gillrat upp våra blöta vantar. De där hårda snöklumparna som sitter fast i yllet börjar smälta och det droppar lite på golvet. Det luktar blöta Lovikkavantar. Vi vet det inte själva men vi är ju lyckliga nu.
Tjugo - jag är tjugo år och hemma i min lägenhet som många avundas mig bara för att den ligger mitt på gågatan. Det är kväll och jag är trött för jag arbetar hela dagarna i hemtjänsten. Gamla tanter kräver mig och nästan kväver mig. Det finns ett fönster i min lägenhet och jag ställer mig där och tittar ut. Nere på parkeringen ser jag min gamla pojkvän lägga armen om en ny flickvän innan han låser upp sin bil och de sätter sig. Vi bor grannar, men det var inget jag visste om när jag flyttade in i lägenheten som egentligen är min pappas. Av alla hus i stan så hamnade vi i samma. Jag ser dem åka iväg. Jag är glad att det inte finns någon där som kan fråga vad jag känner.
Trettio - jag är trettio år och stiger av bussen som jag tar varje dag efter jobbet på biblioteket. Det är vinter och fullständigt kolmörkt ute, förutom snön som lyser upp lite grann. Jag har alltid en ficklampa i väskan och tänder den när jag försiktigt går över vägen mot brevlådorna på andra sidan. Jag klämmer fast posten under armen och lyser mig vidare mot den lilla vägen som svänger upp mot huset. Det är halt, väldigt halt i backen. Ibland, ganska ofta, tänker jag att jag hellre skulle vilja bo i stan istället för mitt i skogen.
Fyrtio - jag är fyrtio år och stiger av en annan buss. Jag går upp för en annan backe, mot ett annat hus. Huset ligger på en fin ö i Stockholms skärgård och det är där jag bor nu. Jag vet att jag har det bra men jag kan inte göra något åt det tomma som har bosatt sig inne i mig. Jag lever med det.
Femtio år - jag är femtio år och det är en lördag mitt på dagen. Min man och jag ska gå på bio. Vi håller varandra i handen, det brukar vi göra. Båda vet vi en hel del om nåd, man kan nog kalla det så. Vi vet en del om annat också. Men nåden, de där ögonblicken som sänker sig över en, överskuggar allt. Allt.
Caribou Island av David Vann är den roman som fick mig att tänka på det här. Jag har aldrig läst något av honom förut och det här är den första bok som översats till svenska. Men han räknas visst till de stora i USA. Och det kan jag förstå.
Romanen utspelas i Alaska, vid sjön Skilak. Där har det medelålders paret Gary och Irene levt i stort sett hela sitt vuxna liv, fast det inte direkt var meningen att de skulle bli kvar när de en gång kom dit som unga. Deras barn är vuxna och som så många andra frågar sig Gary och Irene vad som är meningen med allt. Irene har just pensionerats från sitt arbete som förskollärare och Gary, som en gång skulle dokorera på fornengelska, har överlevt som fiskare och mångsysslare trots att han inte är vidare praktisk. Nu vill Gary förverkliga en dröm, att bygga en timmerstuga på ön Caribou Island. Irene vill inte det men hittar inget sätt att förmedla det till Gary. Hans tanke är att de ska bosätta sig på ön och leva ett liv i symbios med naturen. Hon är helt övertygad om att när stugan väl är färdigbyggd kommer han att lämna henne.
Trots att Irene insjuknar i en svår, oförklarlig huvudvärk påbörjar de sitt bygge. De sliter med att frakta stockar i båten över till ön och för varje spikslag de slår i sin rangliga stuga krackelerar det de en gång hade. Irene tänker på det som har varit och på vilka de har blivit. Har Gary någonsin älskat henne eller är hon bara någon som fanns till hands i brist på något annat? Har de byggt ett liv tillsammans för att det bara råkade bli så? Vid vilken tidpunkt i deras liv var de som närmast varandra? Har de någonsin varit det?
Man får även följa deras barn, Rhoda och Mark. Rhoda lever med tandläkaren Jim och drömmer om ett tryggt liv med barn, värme och närhet men skräms av att bevittna sina föräldrars äktenskap och moderns pågående sönderfall.
Svart, svart men oerhört bra.
fredag 21 september 2012
Försmådd
En av mina favoriter är Hans Gunnarsson. Framför allt gillar jag hans noveller. Några av dem är helt otroliga. Livsledan, sorgen, en oväntad närhet till någon annan; i hans noveller finns det mesta.
Men den senaste boken är romanen Försmådd, som jag nyss läste ut och blev mycket förtjust i. Ingvar är en historielärare som arbetar på övertid eftersom han fyllt sextiofem. Men än så länge efterfrågas hans tjänster och kontraktet förnyas en termin i taget. I bokens början är Ingvar relativt nöjd med sin tillvaro, även om hans kollegor på skolan inte har mycket att ge. Ointressanta samtal utan djup och substans är vad som erbjuds i lärarrummet, enligt Ingvar själv. Men ett undantag finns. Stina, skolans rektor, finner nåd för Ingvars kritiska öga och en fredagskväll får han plötsligt för sig att cykla över och ringa på hennes dörr. Officiellt för att erbjuda Stina möjlighet att läsa en av honom själv skriven essä. Det blir början på Ingvars fall.
"Men Ingvar! Vad gör du här?" säger Stina när hon öpnar dörren. Och den repliken upprepar hon sedan boken igenom, för Ingvar är inte den som ger sig eller känner av några subtila vinkar om att hans sällskap inte skulle vara önskvärt. Han får för vana att cykla över titt som tätt och lyckas också övertala Stina att låta honom sköta blomvattningen när hon reser på sin årliga tripp hem till släkten i Finland. Utrustad med nycklar får han tillträde till hennes hem och kan utforska hennes liv och hemligheter i lugn och ro. Han tycker inte att han gör något fel, han råkar bara titta lite här och där. Men hans nyfikenhet på Stina stillas snart, om än inte på det sätt han önskat. För i en skokartong, förvarad under hennes säng, finner Ingvar bevis på att Stina inte är den han tror. Och någon släkt i Finland har hon nog inte. Den medelålders rektorn har en annan sida och Ingvar känner sig lurad. Försmådd. Hans tillvaro börjar slira och spårar så småningom ur.
Det roliga med den här berättelsen är hur man långsamt förstår att den bild som Ingvar målar upp av sig själv inte riktigt överensstämmer med verkligheten. Men det är inget han själv inser. Inom sig är Ingvar övertygad om att hans sanning är den som gäller och att de andra, de besvärliga människorna runt omkring, det är de som har fel.
Men den senaste boken är romanen Försmådd, som jag nyss läste ut och blev mycket förtjust i. Ingvar är en historielärare som arbetar på övertid eftersom han fyllt sextiofem. Men än så länge efterfrågas hans tjänster och kontraktet förnyas en termin i taget. I bokens början är Ingvar relativt nöjd med sin tillvaro, även om hans kollegor på skolan inte har mycket att ge. Ointressanta samtal utan djup och substans är vad som erbjuds i lärarrummet, enligt Ingvar själv. Men ett undantag finns. Stina, skolans rektor, finner nåd för Ingvars kritiska öga och en fredagskväll får han plötsligt för sig att cykla över och ringa på hennes dörr. Officiellt för att erbjuda Stina möjlighet att läsa en av honom själv skriven essä. Det blir början på Ingvars fall.
"Men Ingvar! Vad gör du här?" säger Stina när hon öpnar dörren. Och den repliken upprepar hon sedan boken igenom, för Ingvar är inte den som ger sig eller känner av några subtila vinkar om att hans sällskap inte skulle vara önskvärt. Han får för vana att cykla över titt som tätt och lyckas också övertala Stina att låta honom sköta blomvattningen när hon reser på sin årliga tripp hem till släkten i Finland. Utrustad med nycklar får han tillträde till hennes hem och kan utforska hennes liv och hemligheter i lugn och ro. Han tycker inte att han gör något fel, han råkar bara titta lite här och där. Men hans nyfikenhet på Stina stillas snart, om än inte på det sätt han önskat. För i en skokartong, förvarad under hennes säng, finner Ingvar bevis på att Stina inte är den han tror. Och någon släkt i Finland har hon nog inte. Den medelålders rektorn har en annan sida och Ingvar känner sig lurad. Försmådd. Hans tillvaro börjar slira och spårar så småningom ur.
Det roliga med den här berättelsen är hur man långsamt förstår att den bild som Ingvar målar upp av sig själv inte riktigt överensstämmer med verkligheten. Men det är inget han själv inser. Inom sig är Ingvar övertygad om att hans sanning är den som gäller och att de andra, de besvärliga människorna runt omkring, det är de som har fel.
söndag 16 september 2012
Innan jag brinner
En märklig bok som jag tyckte mycket om är Innan jag brinner av Gaute Heivoll. Egentligen vet jag inte varför. För vad handlar egentligen den här romanen om? Om författaren Gaute Heivoll som återvänder till sina barndomstrakter i Finsland i Norge. Hans ambition är att skriva en roman om vad som utspelades i bygden under några månader år 1978. Samma år som han själv föddes. Den dag han döptes greps den pyroman som hållit människorna lamslagna av skräck. Det framgår tidigt i romanen att det är själva brandmästarens son, Dag, som är den skyldige. Dag, som var sina föräldrars stolthet och som spåddes att bli något stort. Men när han återvände, i förtid, från sin militärtjänstgöring var han annorlunda. Modern Alma tyckte ibland att hon såg ett annat ansikte växa fram och för en kort stund täcka sonens ansikte, ett ansikte hos någon som hon inte alls kände.
Gaute redovisar noggrannt händelseförloppet, han samtalar med de gamla som finns kvar och tar del av det teve- och tidningsmaterial som finns. Och samtidigt som han skriver pyromanens historia skriver han sin egen. Det finns stora likheter mellan Dag och Gaute. Båda växer upp som enda barnet till kärleksfulla föräldrar. Båda känner en sorts utanförskap, som för Dags del slutar i katastrof och för Gautes att han så småningom hittar sin egen väg att gå. han ska bli författare. Men vem eller vad avgör vem som blir en vinnare och vem som blir en förlorare? Vad är det som formar oss till de vi blir?
Läs den här romanen. Det är en fascinerande historia om barndom och om att växa upp. Om urspung och avstånd, om vad som formar våra liv.
Gaute redovisar noggrannt händelseförloppet, han samtalar med de gamla som finns kvar och tar del av det teve- och tidningsmaterial som finns. Och samtidigt som han skriver pyromanens historia skriver han sin egen. Det finns stora likheter mellan Dag och Gaute. Båda växer upp som enda barnet till kärleksfulla föräldrar. Båda känner en sorts utanförskap, som för Dags del slutar i katastrof och för Gautes att han så småningom hittar sin egen väg att gå. han ska bli författare. Men vem eller vad avgör vem som blir en vinnare och vem som blir en förlorare? Vad är det som formar oss till de vi blir?
Läs den här romanen. Det är en fascinerande historia om barndom och om att växa upp. Om urspung och avstånd, om vad som formar våra liv.
lördag 8 september 2012
The beginner's goodbye. Anne Tyler
För ganska många år sedan nu hade jag "chansen" att få åka på en bibliotekskonferens i Washington. Utåt var jag glad och påtalade hur tacksam jag var för en sådan möjlighet. Inuti mig var jag obekväm och ledsen och ville inte alls åka. Men jag var relativt nyanställd och det gällde bara att visa sig från sin mest positiva sida. Så en morgon var det dags att bege sig till Arlanda och sätta sig på planet. Efter en lång flygresa var vi äntligen framme. Jag satt i taxins baksäte och önskade att jag var någon annanstans. Då tittade jag ut och såg att det var skyltat mot Baltimore. Baltimore! Det var inte särskilt långt, vad jag kunde förstå, och jag insåg att hon var nära, närmare än hon någonsin mer skulle vara. Vem då? Anne Tyler så klart. Min favorit, den största. I intervjuer har Nick Hornby ofta refererat till Anne Tyler som sin favoritförfattare. Visst, han skulle önska att det var någon annan, lite coolare, lite svårare. Men det är Anne Tyler. Och jag förstår honom. Det finns ingen som hon, ingen som förstår människor på samma sätt och kan beskriva dem så som hon gör. Och jag blev lite styrkt där i taxin när jag tänkte på henne. Hon skulle ha förstått mig också. Hon skulle veta att det finns människor som bara inte vill och klarar av att delta i en konferens i Washington.
Vad är det med Anne Tyler som gör henne så unik? Hennes böcker är inte svåra; det handlar inte om några stora dramer utan det är livet, det vanliga livet som rullar på. Och personerna i hennes böcker har ofta en sak gemensamt, tycker jag. De vet egentligen inte hur de har hamnat där de är. Det var kanske inte det de ville, eller hade tänkt sig men det var så det blev. Och en dag drabbas de av en insikt om just detta. Är det här jag? Vad gör jag här, ihop med de här människorna? Ofta är det just en insikt och inte mer och livet strävar vidare. Ibland gör de något, som Delia i Utan bagage. Hon lämnar sin familj på stranden och bara fortsätter gå, till en annan stad där hon långsamt bygger upp ett nytt liv. Min favoritscen är när hon går in i en affär för att köpa något att ha på sig; hon kommer inte långt i sin mans badrock. Hon provar en klänning som hon är säker på inte alls ska passa henne. Men när den glider på hennes kropp och hon ser sig i spegeln ser hon sig själv inuti i en stram, grå pelare. Hon har blivit en annan och samtidigt den hon var menad att vara. Men sig själv kan man inte gå ifrån i längden och verkligheten smyger sig på henne så sakta.
Jag har många favoriter bland Anne Tylers persongalleri. Cody i Restaurang Hemlängtan, Justine i Den andre brodern, Ian i Arvet efter Danny. Och fler, många fler.
Nu har jag just läst ut hennes senaste roman, The beginner's goodbye. Aaron är en ung änkling som försöker lära sig att leva igen, efter det att hans fru dött i en tragisk olycka då ett träd föll över deras hus. Välmenande råd och omtänksamma omhändertaganden gör honom bara illa till mods. Han flyttar motvilligt hem till sin syster medan huset renoveras. Varje dag tänker han på Dorothy, sin döda hustru. Och en dag kommer hon tillbaka. Plösligt finns hon där igen och de får en ordlös kontakt där konversationen flyter mellan dem fast inget sägs högt. Aarons liv får ny mening och hans letar alltid efter Dorothy i folkvimlet. Deras historia återberättas i romanen och där är det typiska för Anne Tyler igen. Aaron och Dorothy visste aldrig hur de skulle göra. Hur är man en del av ett par, hur gör man i en relation? Hur kommer det sig att alla andra verkar veta och kunna sånt? Aaron vågar till slut släppa fram också de svåraste tankarna och mest komplicerade känslorna.
The beginner's goodbye är en sorglig och samtidigt hoppingivande bok om sorg och förlust men också om att hitta tillbaka. Till något annat. Till sig själv. Jag tyckte mycket om den.
Och ja, jag kom hem från Washington som jag skulle. Tur det, för bara en månad senare senare var det 11 september 2001.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)